Gästkrönika: En av världens största derbyn helt utan kaliber.
En av världens största derby, i en av världens största städer, Tehran, på en av världens största arenor, Azadi Stadium, i en av världens mest fotbollskulturellt handikappade länder, Iran. Vad innebär det undrar ni? Enkelt förklarat: Elände.
Korruption, smutskastning, skandaler, illojalitet, och brist på förmågan att göra eller att ens besitta viljan att göra saker på rätt sätt är vardagsmat inom iransk fotboll. Ett exempel såg vi senast i dagarna när Perspolisspelarna strejkade inför säsongens viktigaste match mot huvudkonkurrenten Esteghlal för att sedan bryta strejken knappt 24 timmar innan avspark. Allting var med andra ord som vanligt, ingen förstod vad som hände, allra minst supportrarna. Speciellt när Perspolis spelare senare gick ut och nekade att de strejkat överhuvudtaget.
Under inga omständigheter ska Esteghlal lämnas utanför oroligheterna med ständiga problem att betala ut löner. Det har i och för sig nästan alla klubbar i Iran men Esteghlals problem märks mest just för att de är ständigt under medias bevaknin. Två konkreta exempel är Jloyd Samuel och Javad Nekounam, två startelva spelare som regelbundet spelar bra fotboll men som lagledningen inte håller sina ord till samtidigt som spelarna förväntas dö för laget. Nu senast valde Nekounam, fd. Osasuna spelare, befintlig lagkapten i Esteghlal och iranska landslaget att lämna klubben bara dagar innan derbyt. Värför? För klubben håller inte sitt ord. Och oftast handlar det om pengar. Det får spelaren att verka girig när de egentligen bara vill ha betalt i tid. Samtidigt gör sådant icke-professionellt beteende från klubbarnas sida att spelare i sin tur tar sig friheter man inte vanligtvis hade sett. Spelare måste få sätta hårt mot hårt när klubben inte gör som de avtalat. Vad annars ska en felaktigt behandlad spelare göra?
Inför även denna match var förväntningarna skyhöga som vanligt, precis som de bör, dock utan nytta. Sist vi såg en bra match mellan dessa två lag - Asiens två allra största lag - och överlägset största derby, var när Eamon Zayed gjorde hattrick i matchens slutskede för att vända Perspolis 0-2 underläge till vinst med 3-2. Alla Perspolis fans som hade gett upp och börjat lämna arenan innan Zayed började göra målen kommer aldrig att förlåta sig själva och vi som såg vad som hände kunde inte tro det var sant. Vilken match det visade sig att bli! Som Esteghlalsupporter kan jag lova att jag var duktigt irriterad. Minst två av målen var försvarstabbar, men visst var det glöd i matchen! Det är mest det jag minns än förlusten. Nöjet med den matchen trots förlust efter 2-0-ledning var att den var underhållande. Ett ord man inte hör så ofta i samband med iransk fotboll tyvärr.
Dagens match började stelt med att Sadeghian i början och Oladi i slutet av första halvlek gjorde varsin ful insats och bägge kom på något sätt undan från kort. Bägge förtjänade förmodligen rött. Sadeghian med en medvetet efterföljande spark efter en tackling och Oladi med en alldeles för hög spark när han skulle på bollen.
Ingen glöd, ingen fart, ingen engagemang, ingen vilja. Många minns säkert Team Melli innan Carloz Queiroz, då bollen bara flög fram och tillbaka precis som ett flipperspel. Så var det mer eller mindre i hela första halvlek, tillsammans med en rad misstag och ett fysiskt spel. Känslan att det är Asiens största derby på en av världens största arenor fanns helt enkelt inte. Man väntade och väntade men fansen fick inte mer än någon hörna här, någon frispark där och kanske någon löpning om nån kände för att anstränga sig.
Tidigt i andra halvlek tar Sadeghian en frispark från utsidan av målområdets högersida. Kanske ska andra halvlek se annorlunda ut? Dessvärre inte. Tempot ökades något och båda lagen jobbade mer framåt men det var tydligt att detta skulle bli en 0-0 match. Typiskt sådant scenario där man märker att lagen nöjer sig med oavgjort resultat och spelar därefter redan från start. Det ska tilläggas att bara för några år sedan skrek en fullsatt arena när samma lag spelade och skrek ut "Uppgjort, Uppgjort". Så pass, att kommentatorn fick dämpa det hela och förklara vad som händer för TV-tittarna.
Matchen slutade 0-0, för fjärde gången i rad. Det förklarar egentligen allt. På nått sätt saknar man U-22 landslagets glöd och känsla i deras tre senaste matcher i Asiatiska U-22 mästerskapen som pågår i Oman för närvarande.. Och då fattades det hela 12 spelare pga avstängningar men framförallt för att klubbarna inte vill släppa spelare.
Det jag förvånades mest över var att det var tyst i arenan större stunder trotts att arenan verkade vara fullsatt. Fansens besvikelsen kändes genom hela matchen och på senare tid märks det att arena- och supporterkulturen i Iran förändrats. Det händer inte lika mycket som tidigare, folk kommer inte till arenorna, klubbarna visar inte respekt och den vördnad de bör till sina fans. Troligtvis för att inom iransk fotboll står inte matchintäkterna för något märkvärdig del av klubbarnas inkomster. Därav brist av intresse från klubbarna som konstant klagar på pengar men ändå skriver avtal med spelare som varken är värda eller förtjänar en bråkdel av det de får. Återstår att se hur fotbollskulturen kommer att förändras i Iran men dessvärre känns det som att vi är fast med eländet i alla fall ett tag till.
Som tur är har vi VM i Brasilien att se fram emot. Ett enat Iran med fansen bakom sig kan ändå visa sig vara den injektion iransk fotboll så illa behöver.