Gästkrönika: Iran kan lämna turneringen med höga huvuden eller svansen mellan benen
"Jag har ingen aning om hur det kommer gå rent sportsligt eller om Iran lämnar turneringen med höga huvuden eller svansen mellan benen. Vad jag däremot är säker på är att det under de närmsta veckorna så kommer det vara många tårar som rinner och gipsväggar som slås ihåliga för när Iran spelar VM så står tiden för 80 miljoner iranier helt stilla."
Femte gången gillt för Iran
Det iranska fotbollslandslaget ska spela VM i Ryssland. Med enbart Brasilien före sig så blev man blott den andra nationen att lyckas kvalificera sig till VM efter att Uzbekistan besegrades hemma i Tehran. Därtill så har man även slagit världsrekord i att hålla nollan i flest antal matcher i rad under ett VM-kval samt fördubblat antalet utlandsproffs sedan förra VM i Brasilien. Med samma tränare och en del spelare som bär med sig mästerskapserfarenhet så borde det vara befogat att förhoppningarna är högre denna gång. Njae inte riktigt, låt oss backa bandet lite.
Det är många saker jag är tacksam för här i livet. Den 18 juni 2013 så satt jag hemma, eller snarare låg utslagen på golvet när domaren till slut blåste av det plågsamma mötet mellan Sydkorea och Iran som förkunnade att Iran avancerade till VM 2014. Där och då så kände jag mig främst tacksam över två saker; Kim Young-Gwons bristande bollkontroll och Reza Ghoochannejhads känsliga vänsterfot.
Jag upplevde inför det förra mästerskapet en slags återhållsam optimism. Å ena sidan så hade landslaget nu en tränare med erfarenhet från den allra högsta europeiska nivån samtidigt som han la stor vikt vid att hämta in spelare med sin fotbollsbakgrund i Europa vilket ökade kvalitén i truppen.
Å andra sidan så hette motståndarna Argentina, Bosnien och Nigeria. Motstånd av den digniteten är inget som Iran är vana vid att möta varken i tävlings- eller träningsmatcher. Hur i helskotta skulle nu detta gå?
Det började helt okej med en pinne och hållen nolla mot Nigeria och inför mötet med Argentina så handlade allt prat om hur många bollar Argentina skulle få in bakom stackars Iran. Argentina vann visserligen till slut matchen men det krävdes ett mål i den 91:a minuten av Lionel Messi för att besegra det frenetiskt kämpande Iran som hade bud på både ett och två mål. Med tanke på att Iran resursmässigt är lika långt efter Argentina som det svenska damlandslagets mästerskapsbonusar är efter herrarnas så var detta i mitt tycke en kolossal bedrift.
Den stolthet som prestationen mot Argentina inbringade förvandlades snabbt till frustration och förtvivlan efter att ett redan utslaget Bosnien spelat ut Iran i sista gruppspelsmatchen. Det dysfunktionella spel som Iran stod för i den matchen påminde nog många om varför man inte riktigt vågar drömma fullt ut när Iran äntrar den stora scenen.
Nu är vi här igen, truppen landade den 5 juni i Moskva som första ankommande VM-nation och den 15 juni så ställs man mot Marocko innan man tar sig an mäktiga Spanien och slutligen Portugal i en om möjligt ännu svårare grupp än senast.
Att iranier runt om i världen har möjligheten att bevittna sitt landslag i två raka VM-turneringar är sannerligen ingen lyx som man är vana vid då det aldrig skett tidigare. Resan dit har varit förvånansvärd smärtfri med ett försvar som knappt släpper in mål och en anfallsbesättning som med iranska mått mätt kanske är den profilstarkaste offensiv som landet någonsin haft.
Vilka realistiska förväntningar bör det då ställas på landslaget? Vilka känslor är det som dominerar när man reflekterar kring de kommande matcherna? Jag tror att jag likt många andra känner mig tudelad. Det är sant att landslaget tack vare det tidiga kvalificerandet haft möjlighet att förbereda sig före andra landslag. Dock så blir den fördelen nästan betydelselös när motståndet i de fåtal träningsmatcher som förbundet lyckats vaska fram är långt ifrån den kaliber som väntar i VM. Jämför bara med Saudiarabien där motståndarna t. ex. heter Tyskland, Italien och Belgien medans Irans motståndare snarare heter Uzbekistan, Litauen och Algeriet.
Självklart så styr pengar mycket men faktum kvarstår att Iran riskerar att halka långt efter i en modern fotbollsvärld där gapet mellan toppen och botten blir allt större och där bristen av goda faciliteter, infrastruktur, kompetensutbildning och resurssatsningar blir alltmer påtagliga.
Spelet och spelarna då? Borde inte ett landslag som för första gången har fler utlandsproffs än inhemska spelare i truppen kunna göra sitt bästa resultat hittills? Dessutom med samma meriterade tränare och den senaste VM-erfarenheten med i bagaget. Krydda till det då med att truppen består av den holländska skytteligavinnaren Alireza Jahanbakhsh, grekiska skytteligatvåan Karim Ansarifard, grekiske ligamästaren Masoud Shojaei, stjärnan Sardar Azmoun samt givetvis den hyllade Saman Ghoddos så borde väl förväntningarna vara högre inför detta VM?
För egen del så har jag svårt att dra den slutsatsen. Mycket av förhandssnacket och expertanalyser handlar om Irans ramstarka försvar och att det är där styrkan ligger. Jag är väldigt skeptisk till att defensiven är så solid som många verkar tro. Även om Iran lyckats hålla tätt bakåt i kvalet så är motståndarna där inte speciellt starka och min farhåga är att försvaret kommer blottas deluxe när Ronaldo, Diego Costa och grabbarna kommer stormandes.
När det dessutom träningsspelades senast mot Turkiet så såg samspelet i försvaret i vissa stunder rent bedrövligt ut och det var säkerligen många som undrade varför detta lag har hyllats för sin defensiv. Jag har svårt att se att detta försvar är kapabla till att upprepa en liknande försvarsinsats som mot Argentina i förra VM.
Det positiva då? Som jag tidigare nämnt så ser anfallet väldigt spännande ut och jag tror också att nyckeln till ett bra genomfört VM ligger just där. Att kunna ställa upp med Azmoun på topp flankerad av Jahanbakhsh och Ghoddos på varsin kant samt en Shojaei och Dejagah som ska slå passningarna är inte dåligt alls. Det finns i mitt tycke en stor potential i den offensiven vilket vi bitvis fick se sista halvtimman i mötet mot Turkiet där anfallarna kombinerade sig fram på ett fint sätt och lyckades komma fram till bra målchanser (jag vet att Turkiet slog av på takten i slutet av matchen men det väljer vi att strunta i just nu).
Men som alla vet när det kommer till fotboll så handlar allt inte om hur bra spelare ett lag har. Hade det varit sant så hade jag mestadels spenderat tiden solandes i Tahiti för att jag prickat in 13 rätt på tipset varje vecka. Nej, fotboll handlar i mångt och mycket om inställning och attityd. Känslan har tidigare varit att Iran i tidigare världsmästerskap gått in med en alldeles för stor respekt för motståndarna och för scenen man spelar på. Förhoppningsvis så får vi se ett Iran som slår ur underläge utan press och utan allt för stor respekt för vilka som står på andra planhalvan.
Annars så kan man ju alltid hoppas att Putin räcker ut en solidarisk hand mellan två utskällda nationer och trollar fram ett avancemang från gruppen.
Så nu är det snart dags för fest och hela det iranska folket räknar dagarna innan det kära ”Team Melli” ska göra avtryck i världens i särklass största sportevenemang.
Jag har ingen aning om hur det kommer gå rent sportsligt eller om Iran lämnar turneringen med höga huvuden eller svansen mellan benen. Vad jag däremot är säker på är att det under de närmsta veckorna så kommer det vara många tårar som rinner och gipsväggar som slås ihåliga för när Iran spelar VM så står tiden för 80 miljoner iranier helt stilla.
Behroz Jahanshahi
