Iran är en fotbollstokig nation!
Fotboll är den populäraste sporten i Iran, långt före andra sporter i landet som brottning och volleyboll. Fotboll har varit en del av livet för iranier i många decennier och spelas i skolor, gator och fotbollsklubbar över hela landet. Det iranska folket har alltid använt fotboll som plåster för att läka politiska, ekonomiska och sociala sår, skriver Armin Firouzbakhsh.
Historiskt i Iran var brottning den populäraste sporten under mycket lång tid fram till 1950-talet, med den världsberömde iranska brottaren Gholam Reza Takhti i spetsen. Men från mitten av 1960-talet förändrades situationen och fotbollen tog gradvis brottningens plats som den populäraste sporten i Iran. När Irans landslag vann Asiens mästerskap 1968 i själva Iran var den iranska huvudstaden Teheran överväldigad av glädje och för första gången i historien tog fotbollen Irans folk ut på gatorna för att fira.
Iranska landslaget fortatte sedan under 1970-talet sina framgånar. Fotbollsspelarna i landslaget blev efter det flera gånger inbjudna till landets parlament och Niavaran Palatset, där den iranska kungafamiljen bodde.
Gatufotboll, eller som det heter på persiska Gol Koochik, med översättningen "litet mål", har varit mycket populärt i Iran i flera decennier. Bollen är ofta gjord av plast och ganska mjuk, och barnen spelar på asfalt och med tofflor. Men kärleken till fotboll är viktigast.
På 1970- och 1980-talen samlades människor i grupper av cirka 20 personer hemma hos en vän, släkting eller granne som hade en liten TV. De hämtade nötter, te, frukt, godis, snacks och bland annat läsk, och tittade på det iranska landslagets matcher med full spänning. Att se landslagsmatcherna var ett tillfälle att umgås och socialisera med andra.
Att se landslagets matcher ger otrolig spänning på arenan, hemma på TV:n och i parker på storbildsskärmar. Även jag, som inte ens är född i Iran, har full spänning på landslagets matcher. Fotbollskommentatorernas, framför allt Adel Ferdosipours, skrik och bland annat experternas analyser ökar spänningen och ger en härlig känsla.
När landslaget kvalar in till VM firar folket på gatorna med saft och bullar.
Irans nationalarena, Azadi Stadium, är full av åskådare under viktiga matcher för det iranska landslaget såväl som andra viktiga matcher, inklusive Teheran Derby (Asiens största derby) timmar före avspark. Många gånger har åskådare till och med satt sig på trappan eller stått i korridorerna på arenan och sett matcher. Detta har till och med lett till tragedier som i kvalet till VM 2006 då Iran spelade mot Japan, efter matchen dog sex personer när de skulle ta sig ut ur arenan för att det var för trångt.
Iranier känner till landslagets sorg och glädje mycket väl och lever med landslaget. När landslaget vinner är det glädjefyllt och när landslaget förlorar faller tårarna.
Den iranska fotbollsikonen Ali Daei, som är den första spelaren att nå 100 mål för ett landslag, har sagt: "Det iranska folket har samma mängd kärlek och intresse för fotboll som folket i Brasilien." Det är värt att nämna att det brasilianska landslaget är det mest framgångsrika landslaget genom tiderna, och fotboll är en framträdande del av Brasiliens nationella identitet.
Genom att följa och titta på fotboll skapar det iranska folket en förändring i sitt dagliga liv och ger en flykt från livets problem. Det iranska folket har alltid använt fotboll som ett plåster för att läka politiska, ekonomiska och sociala sår. Alla ekonomiska problem, som inflationen, gör att iranier måste jobba dubbelt mycket. Alla sociala problem som den mycket höga arbetslösheten i Iran, och alla politiska problem som bristen på frihet, bland annat. När människorna i Iran följer fotbollen räddar de sig själva från alla dessa brister.
Landslaget är också populärt bland iranier som bor utanför Iran. När Irans landslag skulle spela en vänskapsmatch mot Sverige i Stockholm 2015 samlades jag och hundratals iranier utanför hotellet där de iranska landslagsspelarna bodde för att möta spelarna. Jag själv fick många autografer och tog flera bilder med många spelare. Det var väldigt roligt och ganska coolt. Matchen spelades på Friends Arena i Sverige, men stämningen på arenan var som om matchen spelades i Iran, eftersom iranier från hela Sverige hade rest till Stockholm för att se matchen. Jag har sett flera fotbollsmatcher i mitt liv, men den matchen var speciell.
Att följa landslaget ger iranier en stark känsla av nationalism. Det är en sorts gemensam känsla som skapar en känsla av lojalitet, passion och engagemang hos iranier för nationens beståndsdelar.
Mina tårrar faller när jag ser att mina iranska landsmän är så motiverade att se fotboll eftersom de får en chans att må bra mentalt.
Att titta på fotboll och följa landslagets resultat har blivit en del av det iranska folkets vardag, även de som inte är intresserade av fotboll.
Enligt undersökningar är det iranska folket en av världens fem mest fotbollstokiga nationer tillsammans med England, Brasilien, Argentina och Mexiko.
Fotboll i Iran är mer än bara en sport, utan ett sätt för människor som lider av förtryck, att kunna ta en paus från allt förtryck och ägna sig åt glädje.
Men som jag skrev i en tidigare text har det iranska folket tappat lusten för fotboll, på grund av sina stora ekonomiska problem. Iranier har så svårt att få igång vardagen att de tappat intresset för fotboll.
Armin Firouzbakhsh
