StartvarldenAsienIranOmvärlden, det här är Iran i VM [Del 2: Defensiven]

Omvärlden, det här är Iran i VM [Del 2: Defensiven]

"Så vad är det Nekounam gör som är så bra för iranska landslaget då? Om vi bortser från det faktum att alla spelare ser upp till honom och att han är den självklara spelaren både på och utanför plan, så är det "Nekos" spelsinne. Han är den spelare som man kan passa fastän han är trängd och har flera spelare runt sig, för man vet att han alltid hittare en bra lösning."

iran-i-vm-del-1-truppen-495372.aspx">Del 1 kan ni läs här.
Om det fanns en rit-Ola i mig som kunde se olika spelmönster, taktiskt kunnande och framtidscenarion genom en enkel sidledspassning så hade ni garanterat varit de första som fått läsa en sådan artikel. Ni vet, en sån där som i en skitsnygg studio pausar en sekvens, ritar några pilar och säger hur duktiga spelarna är som följer en given taktik, eller hur dåliga de är som blir överspelade, för att därefter trycka på play i slowmotion där hela deras förklaras och bekräftas, ja då hade ni fått läsa det också.
Men, ni får nöja er med att jag är en enkel skribent som helt enkelt gillar iransk fotboll och följer landslaget som en tok. Så här kommer en enkel presentation på försvaret, utan någon som helst röd tråd.
Se detta inte som den absoluta sanningen, den slutgiltiga versionen på hur iranska landslaget spelar. Det är helt enkelt hur JAG ser på landslaget spel. Det finns säkert en iransk rit-Omar någonstans ute i världen. Om du är där, bekänn färg och kom fram!

Offensiva yttrar
Om det är något Iran har förbättrat rejält med Carlos Queiroz som förbundskapten så är det försvarsspelet. Iran har haft mittbackar av hög rang under flera generationer. Exempelvis gjordes Irans båda VM-mål i Tyskland 2006 av mittbackarna. Pashazadeh, GolMohammadi, Rezaei har varit riktiga generaler som burit laget på sina axlar. Idag är det Jalal Hosseini som tillsammans med Pejman Montazeri byggt en vägg som inte många lag kan tränga sig igenom. Men det är sällan något uppspel sker från dessa två. Istället är det de moderna offensiva ytterbackarna som stigit fram i Iran. På ena sidan finns spelare som Khosro Heydari, en evighetsmaskin som springer sönder högerkanten och slår precisa inlägg till anfallarna. Han har även defensiva kvalitéer av hög rang, men i matcher där Iran förväntas ha boll och anfalla är Heydari förstaalternativet. På vänsterkanten är alternativen inte lika starka. Där finns evigt unge Ehsan HajSafi, som går in och ut ur startelvan men är ett spännande alternativ på sin kant. I hans framrusningar får han Emmanuel Eboue att verka defensiv och det är inte helt ovanligt att vänsterbacken HajSafi blir avblåst för offside. HajSafi har också riktigt bra och hårda inkast som motsvarar inlägg från kanterna, något vi säkerligen kommer få se i VM om han får spela.

Queiroz är medveten om de offensiva kvalitéer dessa spelare besitter. Därför har Heydari ibland flyttats upp som högermittfältare och därmed lämnat backpositionen åt någon mer slipad person. Kan nya Mehrdad Beitashour visa sig vara den lösningen som bidrar med såväl defensiva kvalitéer som offensivt spel? De närmsta 6 månadernas träningsmatcher kommer att svara på det.

För övrigt, har nygamla Hashem Beikzadeh fått nytt liv och gjort det bra i landslaget när han fått chansen av Queiroz. Han verkar vara alternativet före HajSafi då han är en bättre försvarare samtidigt som han gärna springer upp på sin kant.
Amir Hossein Sadeghi har äntligen fått det erkännande han är värd. Helt plötsligt verkar det finns konkurrens på mittbackspositionen, samtidigt som Sadeghi även kan spela som högerback om det behövs. Kanske en av Irans bästa backar i dagsläget.
Pouladi och Mahini är två snabba yttrar som vi inte kan räkna bort. Men de är för oberäkneliga just nu samtidigt som deras konkurrenter visat sig vara stabilare.

Starkt mittlås
Den spelare som knyter ihop defensiven och offensiven är lagkaptenen Javad Nekounam. Snart kommer han gå förbi Ali Daei som den mest meriterade spelaren (Ali Daei har 149 matcher, Nekounam 141). Nekounam har ibland kritiserats för att inte vara lika bra i landslaget som när han spelade i Osasuna och ägde mittfältet. En orsak kan vara att han hade olika roller i lagen och att tränaren inte kunde utnyttja honom maximalt. Det kanske låter bekant med en viss Ibrahimovic, Lagerbäck och Hamren? Lagerbäck är Afshin Ghotbi, tränaren som nästan tog Iran till VM 2010 och Hamren är Queiroz, som lyckats ge Nekounam en nytändning i landslaget.
Nekounam må ibland verka lite loj och avvikande i landslaget, men det räcker att man följer honom 10 minuter i en match för att förstå hur fel man har. Det sägs likadant om Mesut Özil i Arsenal, men följ honom i bara fem minuter så förstår du att han är den där spelaren rit-Ola älskar att ta upp. Det är som om Özil och Nekounam ALLTID är på rätt plats vid rätt tidpunkt. De får det svåra att se enkelt ut, och därför kan de ge sken av att inte kämpa tillräckligt.

Så vad är det Nekounam gör som är så bra för iranska landslaget då? Om vi bortser från det faktum att alla spelare ser upp till honom och att han är den självklara spelaren både på och utanför plan, så är det "Nekos" spelsinne. Han är den spelare som man kan passa fastän han är trängd och har flera spelare runt sig, för man vet att han alltid hittare en bra lösning. Han kanske inte slår den avgörande passningen som leder till mål, men du kan vara säker att han passar den spelare som han vet kan vid rätt tillfälle slå rätt avgörande pass.
Nekounam har tillsammans med kämpen Andranik Teymourian skapat ett mittlås som sällan gör bort sig i en match, oavsett motstånd. "Ando" är något mer defensivt lagd, men har spelat centralt på samma position som "Neko". Spelarna känner varandra väl och har såväl defensiva som offensiva styrkor. Det är inte ovanligt att se dessa spelare i målprotokollet, inte minst Nekounam som tar hand om många frisparka och straffar, alltid är i straffområdet på hörnor och nickar in den ena bollen efter den andra medan Teymourian inte räds långskott som kan borra sig igenom ett helt försvar och sitta rätt upp i nättaket. Båda spelarna är fysiska och går gärna in i dueller, ibland lite väl ofta och blir varnade med jämna mellanrum. Men det hjärta Javad Nekounam och Andranik Teymourian är något varenda supporter älskar och varenda lag behöver.

Håller du med? Vill du risa eller rosa? Gör din röst i kommentarsfältet eller forumet. God ton och de generella forumreglerna gäller!