Krönika: Iran förlorade matchen, men vann fotbollsvärldens hjärtan.
"Jag var inte längre nöjd med en 2-0 förlust och när det fortfarande stod 0-0 efter Ashkan Dejagahs nick ville jag ha en seger"
Känner mig fortfarande matt efter matchen mot Argentina. En match där jag hade varit nöjd med en 2-0 förlust, en match hela världen väntade på att se VM:s tilltänkta slagpåse bli krossad av ett lag med världsspelare. Men det var elva hjältar som tågade in med den röda landslagströjan, elva hjältar som helt plötsligt fick nästan hela världens sympatier och beundran efter den heroiska insatsen. Jag hade gett vad som helst för att få vara med när Queiroz ritade på taktiktavlan i omklädningsrummet. Vem kommer att markera Messi, Di Maria, Agüero och Higuain? Hur gick snacket mellan spelarna och vad tänkte de när de stod uppradade bredvid de argentinska spelarna i spelartunneln? Drogs det lott om vem som skulle byta tröja med Messi, eller hade Javad Nekounam första tjing som lagkapten?
Team Melli var inte längre lika nervösa som mot Nigeria. Det var spelare som trodde på sig själva och spelade som ett kollektiv. Det fanns inte längre en spelare som utmärkte sig mer än någon annan, alla gav 110 procent. Argentinas storstjärnor såg mer och mer desperata ut när de varken hittade ytor att spela på eller luckor att spela igenom det iranska försvaret. Samtidigt som Team Melli växte minut för minut så växte hoppet på läktaren och hos fansen i tv sofforna. Jag var inte längre nöjd med en 2-0 förlust och när det fortfarande stod 0-0 efter Ashkan Dejagahs nick ville jag ha en seger.
Dejagahs insats mot Argentina symboliserade inte bara mod och hjärta, utan hur mycket vi iranier som bor utanför Iran älskar vårt kära hemland (Dejagah uppvuxen i Tyskland). Jag vill inte ens gå in på den uteblivna straffen, för den var solklar. Trots att jag inte kan sluta tänka på straffsituationen så är det absolut inte första eller sista gången som domaren gör ett misstag, men hade han inte blåst straff om det hade varit Messi som blivit fälld i Irans straffområde?
När klockan tickade fram till den 80:e spelminuten, kunde jag inte längre sitta still. Vankandes fram och tillbaka framför tv:n började sms från vänner och bekanta ramla in. ”Vilken match” ”Vad är det som händer” ”vilka hjältar” men det var långt kvar. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket av de tio sista minuterna för allt kändes så overkligt. Mina tankar flög till tv sofforna i Iran och glädjescenerna som skulle utspela sig på Irans gator och på Sergelstorg i Stockholm. Klockan närmade sig 90 spelade minuter och vi hade inte bara vunnit kampen på läktaren utan Team Mellis insats hade fått självaste Maradona att lämna läktaren innan matchen var slut. Vi var på väg mot VM-historiens kanske största skräll, men fotbollen är inte alltid rättvis och det fick vi befara i den 91:a minuten. Vi som älskar sporten vet hur viktig en storstjärna kan ändra matchens utgång och den här gången hette han Messi.
Sällan har det gjort så ont i hela kroppen efter att domaren blåste av matchen. Det var inte att vi förlorade, utan sättet vi förlorade på. Ingen kan ta bort insatsen som Team Melli stod för och hur de fick laget som är en av guldfavoriterna att darra ända in i slutminuterna. Trots förlusten firade tusentals människor på Irans gator och VM är inte över ännu och på onsdag spelar våra hjältar mot Bosnien.
Iran förlorade matchen mot Argentina, men vann fotbollsvärldens hjärtan.
