Legenden om Maracanazo
I fotboll kan vad som helst hända. Å ena sidan en uttjatad gammal klyscha, men när det gäller möten mellan Uruguay och de femfaldiga världsmästarna Brasilien är det talesättet oerhört passande. Framför allt när den berömda och okända matchen från VM 1950 kommer upp på tal.
Inför det mästerskapet, som arrangerades av Brasilien, var hemmanationen stora favoriter och med all rätt dessutom. Året innan hade man vunnit Copa América efter att besegrat Ecuador med 9-1, Bolivia 10-1, Chile 2-1, Colombia 5-1, Peru 7-1 och Uruguay med 5-1. Man förlorade förvisso mot Paraguay med 1-2, men vann sedan den sista och avgörande matchen mot samma land med 7-0 och kunde därmed vinna sin tredje Copa América titel och den första sedan 1922.
Optimismen stod på topp hos det brasilianska lägret när VM väl drog i gång ett år senare och man hade även storspelare som Ademir och Zizinho med i laget. Uruguay däremot hade tappat lite av stjärnglansen man hade haft under 1920- och 30-talet och man hade dessutom bojkottat VM ’34 och ’38 eftersom de europeiska länderna vägrade att delta i den första turneringen som hölls i Uruguay.
VM-50 var den första och enda gången som det inte spelades en final. Istället hade man en avslutande gruppspelsfas med fyra lag, där vinnaren skulle koras till världsmästare. Dessa fyra var Brasilien, Spanien, Sverige och… Uruguay.
I de två första matcherna krossade Brasilien sina motståndare Sverige och Spanien, med 7-1, respektive 6-1. Uruguay å andra sidan spelade lika mot spanjorerna, 2-2, och vann knappt över svenskarna, 3-2. Resultaten innebar att det räckte med ett oavgjort resultat för brassarna i sista matchen för att ta hem guldet, medan los charrrúas var piskade till att vinna.
Dagarna innan den stora matchen rådde det karnevalsstämning ute på gatorna i Brasilien eftersom folket räknade kallt med en seger över Uruguay. De brasilianska spelarna hade fått guldklockor av förbundet med ingraveringen ”Till världsmästarna” och politikerna tog vara på alla tillfällen för att bekanta sig med spelarna och ta en bild på sig själva tillsammans med dem.
Till och med Uruguays delegation, som hade rest med laget till Brasilien, kastade in handuken på förhand och var övertygade om att deras lag inte skulle ha en chans att rubba det mäktiga brasilianska landslaget, som hade krossat allt i sin väg. På morgonen samma dag som matchen skulle spelas packade delegaterna sina väskor och tog flyget tillbaka till Uruguay. Det enda de lämnade kvar efter sig var flygbiljetterna så att spelarna skulle kunna ta sig tillbaka hem. Inget mer. Inte ens pengar till spelarna för att kunna köpa frukost.
All denna hysteri och favoritskapet till Brasiliens favör ledde till att de bägge landslagen fick två helt olika uppladdningar. Från det brasilianska laget var det många som klagade på att de inte lämnades ifred av politikerna, som utnyttjade landslaget till sin egen vinning och för att öka sin popularitet. Under den gemensamma frukosten på matchdagen var spelarna tvungna att resa sig upp flera gånger för att lyssna på flera tal från de närvarande pamparna. Zizinho, en av de stora stjärnorna då, sade flera år efteråt att ”[…] lusten att spela fotboll hade redan försvunnit med all denna galenskap”.
I det uruguayanska lägret var stämningen desto positivare, trots att allt talade emot de. Framför allt fick spelarna en extra energikick på grund av att ingen trodde på dem. Dagarna innan matchdagen hade lagkaptenen Obdulio Varela gått ut och läst igenom vad de brasilianska tidningarna skrev om den stundande finalen. Tidningen ”O Mundo” hade en bild på de brasilianska spelarna på framsidan och rubriken löd: ”Så här ser världsmästarna ut”. Han köpte 60 exemplar av tidningen, tog med sig med till lagets träningsanläggning och placerade ut de på golvet. Därefter sade han till sina lagkamrater att urinera på de och med tanke på den auktoriteten Varela hade inom omklädningsrummet var det ingen som inte lydde honom.
Det finns förmodligen ingen mer mytiskare figur inom den uruguayanska fotbollshistorien än Obdulio Jacinto Muiños Varela. Kallad för ”el Negro Jefe”, den svarte chefen, han var den som mer än någon annan förkroppsligade innebörden av la garra charrúa, den inre styrkan som kännetecknade uruguayanerna på fotbollsplanen. När han inte spelade fotboll arbetade han som murare för att kunna försörja sig. Merarten av sin klubblagskarriär tillbringade han i Peñarol, där han vann sex mästerskap.
När Peñarol skrev ett sponsoravtal med ett företag sprang tio spelare ut på planen med sponsorns namn på framsidan av tröjan. Alla förutom en. Obdulio vägrade spela med reklam på tröjan och fortsatte spela med sin gamla. Han rättfärdigade sin handling med att säga: ”Förr i tiden satte de näsringar på de svarta för att få de att lyda. Den tiden är sedan länge förbi”. När klubbledningen ville höja Varelas lön vägrade han gå med på att tjäna mer än resten av sina lagkamrater: ”Antingen ger ni alla 500, eller så ger ni mig 250”. Samtliga i laget fick på så sätt 500 pesos i lön.
Klockan 14.55 den 16 juli spelas den avgörande matchen i Rio de Janeiro. Inne på Maracaná stadion har mer än 200 000 åskådare tagit sig in. Medan de brasilianska spelarna byter om, kliver borgmästaren och generalen Angelo Mendes de Morais, mannen som hade byggt den väldiga arenan, in och säger till spelarna: ”Jag har hållit mitt löfte och gett er Maracanástadion. Nu hoppas jag att ni vinner det här VM åt Brasilien”.
I gästarnas omklädningsrum samlar Obdulio Varela sina lagkamrater och håller några sista ord innan det är dags att bege sig ut på plan: ”Om vi har för mycket respekt för brasilianarna kommer de köra över oss. Vi kan inte gå ut och vara försiktiga, vi måste spela för att vinna. Om vi inte tror på seger är det inte ens lönt att vi går ut på plan. Vårt mål blir uppfyllt endast om vi blir mästare!”.
Matchen kommer igång och publiken förväntar sig en liknande målföreställning som hemmanationen bjudit på i de tidigare matcherna mot Spanien och Sverige. Uruguay försvarar sig dock bra och efter 45 minuter står det fortfarande 0-0. Två minuter in i andra halvleken gör så Friaça det förlösande 1-0 målet för Brasilien och 200 000 strupar skriker ut sin glädje. Det är nu som Obdulio Varela bestämmer sig för att, med hjälp av lite list, ta död på brassarnas glädjerus. Han tar tag i bollen och beger sig långsamt ut mot linjedomaren för att protestera att målet hade gjorts efter att spelaren hade stått i offsideposition, något som Varela själv visste inte var sant. Den engelska huvuddomaren springer fram och hotar med utvisning, men Varela gör sig till och menar att han inte förstår engelska, vilket han inte heller kunde. Allt diskuterande gjorde att de brasilianska spelarnas glädje kom av sig och började bli irriterade på fördröjningen. Kaptenen minns hur allt gick till: ”De där tigrarna hade ätit upp oss om jag hade serverat dem bollen tillbaka för snabbt. […] Jag såg på de att de var nervösa och rädda för oss. Jag sade till mina kamrater att dessa aldrig kunde besegra oss. Våra nerver hade förts över till dem. Resten var det enklaste”.
I den 66:e minuten kom så kvitteringen. Högeryttern Alcides Ghiggia sprintade igenom sin kant och slår in en passning till Juan Schiaffino, som avslutar på ett tillslag. Med endast elva minuter kvar av matchen rycker sig Ghiggia på nytt fri och avancerar mot straffområdet. Han lurar backen Bigode och skjuter ett lågt och hårt skott mellan målvakten Barbosa och den första stolpen. 2-1 till Uruguay! Runt om stadion råder absolut tystnad, publiken är förlamad. Det overkliga håller på att bli verkligt. Målskytten Ghiggia förklarade det bäst: ”Det är bara tre personer som med en enkel gest eller handling fått Maracanás 200 000 åskådare att tystna; Frank Sinatra, Påven Johannes Paulus och jag”.
När slutsignalen gick var 1900-talets största fotbollsskräll ett faktum. Uruguay hade besegrat Brasilien i en episk David vs. Goliat kamp och blivit världsmästare för andra gången. Inne i stadion var förtvivlan påtaglig och det sägs att runt om i landet var det människor som slutade tro på Gud den dagen. Andra ska till och med ha begått självmord. Juan Schiaffino, som gjorde kvitteringsmålet, kommenterade flera år senare att hade han vetat om hur pass mycket den här förlusten skulle komma att drabba det brasilianska folket hade han inte velat vara delaktig i det.
När det var dags att dela ut VM-bucklan befann sig Jules Rimet, FIFA-presidenten, i mittcirkeln och såg vilsen ut. Han visste inte vad han skulle göra. Till slut såg han Uruguays lagkapten Obdulio Varela, skakade hand med honom och lämnade över pokalen nästan i smyg och utan att säga ett ord. I sin ficka hade Rimet ett tal förberett till Brasiliens ära.
Klockan var kvart i fem när det hela var över, men Uruguayspelarna stannade kvar på arenan tills klockan åtta på kvällen, eftersom man var rädda ifall hur det brasilianska folket skulle ta emot de. Spelarna oroade sig dock i onödan då inga incidenter inträffade.
Efteråt blev Obdulio Varela nedjagad av journalister som ville höra vad hjälten hade att säga om den här historiska triumfen. Han var minst sagt kortfattad: ”Det var ren tur” och skakade därefter på huvudet. När fotograferna vill ta en bild på honom vände han ryggen till. Senare samma kväll gick han ut och besökte Rios barer och drack öl med den besegrade och sörjande lokalbefolkningen. Ingen kände igen honom eller visste vem han var. Kuriöst nog förlorade Uruguay inte en enda VM-match när Varela befann sig på planen.
När laget återvände hem till Uruguay två dagar senare väntade återigen en hop av journalister på att få intervjua spelarna och i synnerhet Obdulio Varela. Men huvudpersonen själv var inte den som tyckte om att stå i rampljuset. Med en uppknäppt trenchcoat och en hatt som täckte hans ansikte flydde han från välkomstkommittén och lyckades även undvika de reportrarna som väntade på honom utanför hans hem. Så desperata var de att de till och med sov den natten på trottoaren utanför bostaden, i hoppet om att de skulle få se en glimt av el Negro Jefe.
Sagans avslutande kapitel ger oss en bild över hur pass långt ner i näringskedjan spelarna befann sig på den tiden. För sina ”insatser” gav Uruguays fotbollsförbundsledare sig själva guldmedaljer, medan spelarna fick silvermedaljer och lite pengar. För prispengarna som Obdulio fick köpte han en Ford årgång ’31, som blev bestulen efter en vecka.
Den legendariska matchen på Maracaná blev en del av de bägge nationernas fotbollshistoria, men på grund av två helt skilda anledningar. För la Celeste var det den största höjdpunkt någonsin och berättelser om den legendariska matchen har förts vidare i generation efter generation. För sambans hemland däremot var det en tragedi, en dag som man helst vill glömma, men som man är oförmögna att göra. Den dagen var den sista gången som landslaget spelade med vita tröjor och kort därefter ersättas den med den numera klassiska verde-amarela kombinationen.
Med tidens gång har inte ens fem VM-guld hjälpt att läka såren. När Uruguay och Brasilien möttes i VM-kvalet i Montevideo till Japan/Sydkorea, vecklade hemmapubliken fram en gigantisk banderoll med årtalet ”1950” för att psyka gästerna. Huruvida banderollen gav någon effekt eller ej, vann Uruguay hur som helst matchen med 1-0.
