"Mina upplevelser från futsalfinalen" + VIDEO
Ytterligare ett stort iranskt fotbollsfan bjuder på sin berättelse om futsal-VM för döva som hölls i Örebro. Läs Poujan Jabervandis egna historia här.
Allting började på vårt kära iranska forum här på Svenskafans.com. En medlem vid namnet "Vahid" uppdaterade oss alla andra medlemmar angående Futsal-VM för döva i Örebro. Min första tanke var att det inte alls kunde vara speciellt stort med tanke på att det spelades i lilla Örebro.. Detta var något jag sedan fick äta upp.
Efter att Vahid gång på gång efter varje match kom med nyheter om att Iran gång på gång krossat sina motståndare och nu var i final mot Turkiet, blev jag väldigt sugen samt nyfiken på att se våra landsmän spela. Jag frågade "Masoud" här på forumet som är en vän till mig, om han var sugen på att åka dit och titta.
Självklart hade inte våran lilla patriot några invändningar och vi tog bilen från Karlstad, full fart mot Örebro. Vi var 4 iranier i bilen och flickvännen som råkar vara från Turkiet vilket gjorde denna lilla mini-resa ännu roligare.
När vi var framme och steg in i Idrottshuset blev jag verkligen chockad över antalet människor som kommit för att titta. Det var helt fullsatt men jag var framförallt chockad över antalet Iranska supportrar som var på plats för att heja på våra spelare. Det var verkligen en härlig stämning som man kunde känna och våra härliga ramsor rullade på. Jag kan säga er att eftersom det var så fullsatt var det mycket varmare än i korridorerna som var rätt svala.
Vi hittade lyckligt nog platser bakom den Iranska bänken och vi fick även då syn att våran egen futsal-legend Hossein Shams som var där för att coacha laget vilket gav oss ännu en kick. Matchen startade och jag måste säga er att jag blev imponerad över Irans fina passningsspel, teknik och kombinationsspel. Dessutom hade man ett väldigt aggressivt försvarsspel och återerövrade ofta bollen, till skillnad från turkarna som spelade lågt försvarsspel.
Iran tog ledningen genom 1-0 och kort därefter 2-0 och det såg väldigt bra ut, turkarna gjorde visserligen 1-2 strax innan halvtid men det kändes som om vi fortfarande hade kontroll.
Eftersom vi satt bakom den iranska bänken hörde vi hur Shams instruerade spelarna och manade på att hålla ut en halvlek till, göra alla fans som kommit stolta och inte göra några misstag eftersom det var vad turkarna väntade på. Dom hade ingen chans att spela ut Iran och levde på sina kontringar.
Jag föll direkt för våran nummer 10, Iman Mohebi som i mina ögon var sannerligen en stjärna. Han var en mardröm för turkarna med sin kreativitet och låg bakom 3 av våra 4 mål. Han var dessutom väldigt brytsäker i försvaret och räddade en del lägen.
Andra halvlek blev verkligen mera nerver, matchen låg och hängde löst ända in i slutet och vi fick även se ett rött kort. Iran spelade fortfarande bra, om inte bättre än första halvlek, problemet var bara att man inte fick bollen i mål när man fick sina fina lägen. Vi fick exempelvis 3 frilägen som vi hade kunnat förvalta bättre, bland annat fick Mohebi ett och det var verkligen synd att han, matchens lirare inte satte det avgörande målet.
Vi fick istället jubla av glädje relativt sent in i andra halvlek då 3-1 kom helt plötsligt och turkarna protesterade mot Mohebis brytning som ledde till vår omställning som senare blev till mål. Dom protesterade så hårt att en turk fick se rött vilket jag kunde tycka var lite onödigt med tanke på att en turk tidigare hade glidtacklat och förstört ett halvfriläge utan att vi fick något. Bara några minuter senare kom 4-1 och då visste man att guldet var säkrat, även om turkarna lyckades reducera till 2-4 lyckades man aldrig upphämta underläget och guldet blev ett faktum.
Jag tyckte verkligen det var stort och jag var en väldigt stolt Iranie som stod upp och applåderade tillsammans med alla andra landsmän efter matchen. Jag vill tacka landslaget för den fina uppvisning som dem visade upp och gratulera alla andra iranier för guldet.
HAMISHE IRAN!
Film från finalen