Persepolis olycka drabbar landslaget
”Läget är bekymmersamt”. Om du hör de orden borde du lämna det sjunkande skeppet illa kvickt, innan du blir hajmat. Det finns ingen återvändo, det gäller bara att minimera förlusterna och falla med huvudet högt.
Den här artikeln kunde lika gärna ha handlat om IFK Göteborg, som köpte ett gäng namnkunniga spelare innan Allsvenskan startade och blev kallade ”Real Göteborg”. Med facit i hand kan de knappast ha menat Real Madrid. I bästa fall Real Murcia. I verkligheten något korpgäng i de regionala ligorna i Spanien. Ingen i Göteborg verkar ha sagt till Håkan Mild att man ibland måste försvara i fotboll också. ”Änglarna” slåss nu för sin överlevnad för att undvika kvalplatsen till Superettan.
Men den här artikeln handlar inte om Göteborg, utan om det iranska storlaget Persepolis, som spelar i en arena som rymmer 100 000 åskådare och har miljoner fans.
Persepolis ledning måste ha använt samma blueprint som IFK Göteborg, lärt sig av deras misstag och köpt en ordentlig backlinje också. Efter fjolårets dunderflopp där man slutade 12:a och bara åtta poäng ifrån relegation beslutade man att rensa rejält i truppen och öppna plånboken för att få in kvalitetsspelare. Och det bådade gott. Den ena landslagsmeriterade spelaren efter den andra skrev på. Mittbacksklippan Jalal Hosseini skulle bli den general man saknat i försvaret. Bredvid sig fick han bjässen Mohsen Bengar. De två hade ett framgångsrikt samarbete i Sepahan säsongen innan. På var sin kant fanns landslagets nya yttrar Mahini och Pouladi, spelare som landslagstränaren Carlos Quieroz gett förtroende. Bakom dessa fyrade vaktar Shahab Gordan målet. En målvakt som haft en ojämn säsong bakom sig men som alla vet innehar otroliga kvaliteer, vilket han inte minst visat i AFC Champions League med Zob Ahan.
På mittfältet fortsatte publikfavoriten och trollkarlen Ali Karimi. Nu fick han leka med forna landslagskompisen Mehdi Mahdavikia. Mohammad Nouri var ytterligare en tung pjäs som fick stanna kvar i truppen, en spelare som går in och ur landslagstruppen. Men det tyngsta nyförvärvet måste ändå ha varit Roberto Sousa, en 27-årig brasse med 18 U-20 landskamper på sitt CV. De skulle servera den eviga talangen Karim Ansarifard, som spåddes en fotbollskarriär i Europa men valde att skriva på för Persepolis. Tillsammans med Eamon "mister hattrick" Zayed, Gholamreza Rezaei och Mohammad Ghazi skulle man sätta skräck i vilket försvar som helst. Målen skulle i princip komma av sig själv.
Så låt oss kolla på tabellen. Hur har superlaget Persepolis, som i princip köpt hela landslaget presterat? Efter sex omgångar ligger Persepolis EN ynka poäng ifrån nedflyttning. Man har skrapat ihop fem poäng, lika många som nykomlingarna Gahar Zagros. Blott en vinst, i premiären mot Sanat Naft Abadan efter ett mål i 89:e minuten av Javad Kazemian, ännu en landslagsmeriterad spelare i Persepolis. Sedan dess har laget gått i stå. Man förlorade nästa match mot för evigt fattiga men unga Fajr Sepasi, kryssade borta mot tippade bottengänget Gahar Zagros bara för att i de två följande matcherna inte producera några mål men släppa in sammanlagt tre mot Saba och Damash. Den sjätte omgången var det stora derbyt mot rivalen Esteghlal, ett lag som gått starkt senaste åren och förstärkt lagen med bland annat landslagskaptenen Javad Nekounam. Själva matchen var tyvärr ingen höjdare och de stenkastande fansen gjorde inte saken bättre. Mållöst och trist delade man på poängen.
Persepolisledningen som köpte alla dessa landslagsspelare hoppades få resultat direkt. De stora namnen var vana att hantera pressen att ständigt prestera och få resultat. Det var till och med det som drev dem, vinnarskallar behöver utmaningar. Carlos Quieroz fick nu se stora delar av sin landslagstrupp i en och samma klubb. Och när klubben inte kan prestera, då är det bekymmersamt. Får man inte resultaten med sig börjar man tvivla på sig själv. Tränaren bänkar dig. Du ser andra spelare ta din plats och du oroar dig för din framtid. Framförallt ser du hur din plats i landslaget känns allt mer osäker.
Det stora bekymret som får Persepolisfansen att sucka och än en gång se sitt favoritlag misskötas drabbar nu inte bara dem.
Nä, det stora bekymret drabbar hela landslaget. Det här är spelare som Carlos Quieroz till stor del bygger sitt spel kring. Ali Karimi, Ghazi, Ansarifard, Mahini, Hosseini är alla spelare som är tänkta att ta Iran till Brasilien 2014. Men när dessa stora stjärnor inte ens kan vinna eller än mindre ta poäng mot Damash Gilan eller Saba Battery, hur ska man då kunna slå Sydkorea, Uzbekistan eller ens Qatar? När Shahab Gordan förlorar sin plats till en portugis, när Ghazi och Ansarifard inte kan göra mål, när Ali Karimi är bänkad, vem ska då stå för det kreativa? När Mahini och Pouladi springer fram och tillbaka på var sin kant som yra höns, vem ska då stå för de offensiva insticken? När Bengar och Hosseini läcker som ett såll, vem ska då stå emot snabba koreaner? Läget är minst sagt bekymmersamt…
