Lillebror har växt
Rivaliteten är stor och alla förväntar sig en argentinsk vinst. Det är oftast då Brasilien är som bäst, glöm inte det!
I januari månad i år sitter jag och äter lunch ihop med min argentinska fästmö på en restaurang i hamnområdet La Boca i Buenos Aires. Det kommer fram en liten pojke till mig och frågar om jag är från Brasilien då jag sitter med ett Flamengolinne på mig. Han fäller den klassiska kommentaren ”Pelé es el Rei pero Maradona Dios”. Rakt översatt ”Pelé är kungen men Maradonna är Gud”. Med det förstår man att man inte kan annat än skratta och bara ge den lilla pojken som knappt var född när Maradonna var s.k. ”Dios” tumme upp. Jag svarar som vanligt med ”Mais Brasil e PENTACAMPEÃO!” och visade honom mina fem fingrar på min högerhand som syftar på 5 VM-guld.
Argentina är för brassarna den där jobbiga lillebrodern från syd som aldrig slutar att hävda sig. Han åker på stryk gång på gång för att resa sig och bröstar upp sig på nytt.
Brasilien tillhör i och för sig en av få fotbollsnationer alla länder vill och drömmer om att slå, och mest av allt vill våran lillabror från syd det. Det märktes inte minst när man var just i Argentina och möttes av ständiga fotbollskommentarer gällande våra länder, inte på något sett otrevligt utan faktiskt rätt charmigt och oftast sympatiskt. Det är bara att konstatera våra länder är störst i Sydamerika och vi vet om det och därför den självklara rivaliteten.
Självklart kan alla länder slå ur underläge och vinna mot motparten när de har sina främsta med, men det Argentina jag såg i VM-kvalet mot Brasilien i Buenos Aires den 8 juni 2005 är bland det bästa fotboll jag någonsin sett (iaf de första 45 minuterna). Albiceleste hade då ett tempo och en intensitet som jag inte vet om det bästa laget i världen genom tiderna skulle ha hängt med på. Det är få gånger jag sett mitt Brasilien så utspelat som vi blev, vilket också förklarar slutresultatet 3-1. Jag tror dock inte dagens Argentina har kapacitet att komma upp i det tempo som bjöds på i VM-kvalmatchen 2005 i Buenos Aires. Men å andra sidan har de heller inte den fanatiska publiken i ryggen som då.
Det är som jag skrev i min tidigare krönika helt solklart vilka som är favoriter i söndagens final. Jag ska heller inte skylla på att vi inte har de bästa med. För de som saknas skulle förmodligen inte göra någon större förändring i dagsläget med deras dagsform. Men visst hade det varit kul att se matcher i matchen mellan Kaká-Messi, Ronaldinho-Riquelme, Lucio-Ayala, Emerson-Macherano, Gilberto Silva-Veron, Adriano-Tevez och kanske tom en nerbantad och vältränad Ronaldo-Crespo. Men nu är det som det är och vi får helt enkelt se namn som Elano, Josué, Vagner Love och Mineiro istället. Det man kan hoppas på nu är att just vår lille Robson de Souza ”Robinho” med hjälp av ett sjukt taggat Brasilien krigar ner de stora stjärnorna i Argentina, och levererar det enda som skulle få brasilianska folket att acceptera Dunga och det här laget nämligen en finalvinst.
Hoppet är det sista som överger människan.
