Vykort från Maracana - Rio de Janeiro
Att vandra in på Maracana för första gången är speciellt för en fotbollsälskare. Jag kan tänka mig att det är som att vandra in i Peterskyrkan i Rom för en djupt troende katolik. Eller som att traska runt i Mecka för en muslim. Ja ni fattar. Det är med entusiastiska steg som jag närmar mig ingången till världens mest berömda fotbollsarena.
Efter en fruktansvärd tunnelbanetur som med all säkerhet gav cellskräck till folk som inte redan hade det, vandrade jag upp på gatan och kunde andas frisk luft igen. Ni vet hur tunnelbanan i Stockholm kan kännas varm och fullpackad. Då har ni inte varit i Rio de Janeiro där det är 25 grader på kvällen och närmare 60 000 personer är på väg till Maracana samtidigt som en stor del är på väg hem från jobbet.
Området utanför är gigantiskt. Det ligger en inomhushall där det i dagarna spelas VM-final i futsal. En simhall samt ännu en fotbollsplan. Att vandra runt arenan är en sträcka på flera kilometer.
Jag ställer mig i biljettkön som är bra många meter lång och tittar på klockan. Två timmar till avspark, det borde jag hinna. Bredvid mig står brassen Jose och hans två kompisar. Vi börjar surra. Spanska och portugisiska är språk med väldigt lika ord men oerhört olika uttal. Efter ett tag kommer flytet igång. De frågar mig om jag vill stå med colombianerna på läktaren. Ja om det går svarar jag och sen hjälper de mig att köpa biljett.
De frågar mig vem jag gillar bäst i Colombia, El Pibe eller Rincon? Carlos ”el Pibe” Valderrama svarar jag och anar föga att jag dryga halvtimmen senare ska se Sydamerikas bästa fotbollsspelare vid två tillfällen, Colombias bästa genom tiderna, uppe på läktaren och få en bild. Det är inte ofta, men den här gången sträcker jag fram matchbiljetten och en penna och får baksidan på den signerad – El Pibe 10.
Carlos "El Pibe" Valderrama
* * * *
Att vandra in på Maracana för första gången är speciellt för en fotbollsälskare. Jag kan tänka mig att det är som att vandra in i Peterskyrkan i Rom för en djupt troende katolik. Eller som att traska runt i Mecka för en muslim. Ja ni fattar. Trots att mina sympatier inte alls finns hos de, enligt min åsikt alltid upphaussade brasselaget, så är det med entusiastiska steg som jag närmar mig ingången.
– Un momento historico säger jag till Jose som ler. Synen när Maracana brer ut sig framför mina ögon lär förbli ett fint minne. Lite som när man var på Råsunda första gången för en herrans massa år sedan. Eller tog ett foto med en känd fotbollsspelare första gången.
– Där borta står colombianerna, vill du gå till dem, frågar Jose och pekar? Det vill jag. Jag tackar mina nyfunna vänner för deras hjälpsamhet och vänlighet och beger mig bort mot andra delen av kortsidan.
Colombiano, frågar poliserna som står vid ingången? Jag visar mitt armband och släpps in. Jag ser folk som entusiastiskt står och fotar och hänger vid en speciell plats. Sedan ser jag hårsvallet – El Pibe Valderrama.
* * * *
Killarna kommer ut till uppvärmningen. El Capitan Mario Yepes, Perea, Quintero, Guarín etc. För en vecka sedan stod jag och surrade med dem på en arena i Medellin. Nu är vi långt bort från Colombia i Rio de Janeiro. Det är tredje gången på en månad som jag ser la selección colombiana spela. När den här matchen är slut innebär det 4.5 timmar fotboll med los caféteros utan mål – men den här kvällen gör det mindre.
Pablo Armero på väg att kasta ett inkast
Kaka is gay, ropar en kille bakom mig och drar ner lite skratt, när världens bästa spelare i konkurrens med Ronaldo, Messi och Agüero går omkull.
Colombianerna håller stången bra. Freddy Guarín är en grym tvåvägsspelare och drar ner stora applåder när han fintar omkull Elano så att denne sätter sig på ändan vid hörnflaggan precis nedanför oss.
Kaka är på väg igenom men hinns upp av Yepes som klackar bollen runt den förvånade brassen. Kung Mario Yepes.
Planens avigaste och snabbaste spelare heter dock varken Robinho eller Kaka. Han heter Darwin Quintero och spelar i Deportivo Pereira. Att hans snabbhet var ett problem för försvararna i den colombianska ligan visste vi. Att hans snabbhet kommer att bli ett problem för alla försvar han någonsin kommer att möta framstår tydligt när han gång på gång vinner löpdueller och vrickar sig förbi världsmästaren Lucio och dennes kollega Juan.
* * * *
Maracana må vara världens mest berömda, mytomspunna och den en gång i tiden största arenan i världen. Den har två storbildsskärmar och fyra resultattavlor. Men den har ingen matchklocka. Kom igen, det har vi liksom på Nacka IP när det vankas match i femman och högeryttern med nummer elva i hemmalaget heter Oscar istället för Robinho.
Brasilianskt anfall i första halvlek
Den kräsna hemmapubliken ger sina spelare en kvart. Sedan buas det. Colombianerna svarar med att ropa olé, olé för varje passning som går rätt. Till och med när Yepes helt ohotad rullar hem till målvakten Julio vrålas det olé för fulla muggar.
Domaren var en av dem som gått på myten om brassarnas storhet. Tyvärr var han ett riktigt sorgligt kapitel och blåste frispark nästan varje gång brassarna föll till marken. Colombianerna däremot bedömdes som potentiella filmare så fort de gjordes omkull offensivt.
Stora applåder bryter följaktligen ut där jag sitter när domaren för en gångs skull inte blåser frispark utan istället skäller ut Robinho för filmning och protest.
Den officiella matchstatistiken sa något om drygt 55.000 åskådare men det kändes som betydligt fler.
Brassarna får en sista chans att avgöra på övertid efter att Perea vräkt omkull Kaka fem meter utanför straffområdet. Colombianerna håller andan. Frisparken är bedrövlig. Någon minut senare är matchen slut och brassarna lämnar planen lika snabbt som publiken lämnar arenan.
Colombianerna på planen firar däremot lika mycket som deras fans gör på läktaren. Lite märkligt är det faktiskt efter fem raka matcher utan mål framåt. Sanningen är att Colombia får oerhört att svårt att nå Copa Mundial 2010. Men okej då. En dag som denna glömmer vi det och njuter av att ha tagit poäng på mäktiga Maracana i Rio de Janeiro.
