Krönika Guatemala: Bland bomber och fotbollar
Förra vintern bodde jag tillfälligt i Quetzaltenango (i folkmun: Xela) i Guatemala. Att följa deras fotbollslag i landets högstaliga var allt annat förutsägbart…
Bor man i Xela, eller känner en samhörighet med staden eller dess fotbollslag, är man en “chivo”, som är spanska för killing. Supportrarna kallas, precis som spelarna, för “Super Chivos”, och för oss tog det inte lång tid innan det smittade av sig. Vi är numera just sådana superkillingar, och har därigenom samlat på oss en hel del intressanta upplevelser. Detta inlägg handlar uteslutande om fotboll, och de fundamentala, elementära och oerhört intressanta skillnader som finns mellan fotbollen i Sverige och här i Guatemala.
Spelarnas och ledningens integritet skulle knappast kunna skilja sig mer gentemot kollegorna i Sverige. Otaliga gånger har jag vandrat rätt in i hjärtat av klubben, behövt väja för någon spelarintervju, och ibland även behövt hälsa på någon mycket viktig kugge, typ klubbdirektör, bara för att fråga när biljetterna till nästa match släpps. Detta trots att det enda man med säkerhet kan få veta efter att ha fått sin fråga besvarad är att den påstådda tiden/dagen inte kommer gälla. Planering respektive information kommer långt ner på prioriteringslistan, och officiellt uttalad sådan har en sannolikhet att stämma som är nästan obefintlig.
Jag undrar hur liten del av en allsvensk klubbs omsättning som består av försäljning av matchtröjor. Om man släppte rättigheterna lös och lät vem som helst sälja billiga kopior skulle kontentan bli att nästan alla som gick på matcherna skulle bära en matchtröja i någon form. Förmodligen skulle klubben kunna tjäna en hacka på att ta ännu mer betalt av sponsorerna, eftersom deras tröjreklam skulle exponeras betydligt mer.
I Quetzaltenango har man följt mitt exempel, så för att kunna köpa äkta tröjor av bra kvalité var vi återigen tvungna att vandra in på huvudkontoret. Mannen där rekommenderade oss att köpa tröjor utanför, eftersom det var mycket billigare, men gick med på att sälja oss originaltröjor. Därefter introducerade han oss för klubbens president, och genom spelarentrén beträdde vi planen för att, mitt under spelarnas matchuppvärmning, ta foton. Som slutlig välkomstpresent släpptes vi in utan att behöva betala ett öre i inträdesavgift.
En liten parentes, för det verkar så självklart här, är fansens frihet att agera, även inne på planen. Inför oberörda ordningsvakter och publikvärdar var fansen strax före avspark i senaste matchen ”tvungna” att göra vissa omplaceringar för att ge ytterligare plats för banderoller. De tre dryckesföretagen Gatorade, Gallo och Agua Pura Salvidas, alla tre mycket viktiga sponsorer, hade sina reklamskyltar prydligt placerade bredvid varandra längs planens kortsida. När den fixande skaran supportrar var färdiga befann sig Gatorade ca en halvmeter bakom Agua Pura, och Gallo ytterligare en halvmeter bakom Gatorade. Detta fick som följd att Agua Puras reklam endast syntes från planen. Gallo syntes enbart från läktaren där vi stod, och stackars Gatorade syntes inte alls. Men det blev en jäkla fin inramning.
* * * *
Att gå på fotboll i Xela är som att sticka ut huvudet genom fönstret vid tolvslaget på nyårsafton hemma i Sverige. Alla former av raketer, fyrverkerier, smällare och rökbomber är högst tillåtna, och under matchernas första fem minuter ser man knappt spelplanen. Väldigt populärt är det också att klippa bort ståltråden på staketet som skiljer publiken från planen. Därefter klättrar man upp och sätter sig med en brandsläckare, och lagom till domaren blåser igång matchen tömmer man den på innehåll.
Mig veterligen finns inte ordet ”ratu” i svenskan, så för att censurera lite säger vi att det får stå för ett vulgärt sätt att benämna en prostituerad. Man blir ganska förvånad av att se hela folkmassan, femåriga ungar såväl som sextiofemåriga respektabelt klädda damer skandera saker som ”son till en ratu” etc. i kör. En annan allt annat än rumsren ramsa har som klimax att bortalagets supportrar får återvända till sina hem med ”den trasiga stjärten”. Just precis, bestämd artikel, singular.
När vi för första gången frågade, då på klubbens huvudkontor, om datumet för en eventuell sista finalmatch fick vi till svar att den med all säkerhet skulle spelas måndag den 22:a december. Sedan dess har jag hört både lördag kväll som söndag morgon, men idag läste jag i tidningen att det är söndag kväll som gäller. Vilket det blir kvittar, däremot är jag väldigt nyfiken på hur de tänkt lösa det faktum att de båda huvudstadslagen Municipal och Comunicaciones, spelar hemmamatch nu på söndag kl. 11:00, i varsin semifinal, mot varsitt motståndarlag. De båda lagen har nämligen samma hemmaarena.
