Resereportage Sydamerika
Det regnar ner flaskor och bråte över oss. Av någon anledning har Boca Juniors styrelse bestämt sig för att placera bortafansen i etaget över hemmapubliken vilket gör att de kontrollerar luftrummet totalt. Jag står på La Bombanera ett par timmar innan ännu ett Buenos Airesderby drar igång, Boca – Independiente.
Bocas klack, spelare nummer 12, har närmare 15 trummor och lika många trumpeter som dragit igång för längesen, klacken har allt ifrån paraplyer till banderoller med Maradona och Tevez på. Redan där biljetten ska rivas hör man Independientesupportrarna tiotals meter ovanför oss, där börjar häcklandet, en äldre man utan tröja på sig står och skriker glåpord uppåt på läktaren medan bortasupportrarna svarar med detsamma. Inne på arenan drar det nu ihop sig till startsignalen. I två timmar har vi stått och blivit häcklade, fått allt ifrån flaskor, loskor till urin nerslängt på oss. Mannen utan tröja har svarat med några ord om deras mammor och spelare som gjort att resten av Bocasupportrarna skrattat högt och retligt.
Men det är inte här min fotbollsresa till Latinamerika har börjat, den började månaden innan. Samtidigt som ni satt och tittade på vinterträningarna i januari drog jag mig till fotbollens mecka för att följa en handfull ligor under tre månader. Jag åkte från ett regningt Köpenhamn och gick ett dygn senare ut från flygplatsen i Rio de Janerio i 25 gradig värme. Bodde på hostel mitt i stan, träffade gäng efter gäng som alla hade svaren på vad som fattades i fotbollen idag. Först lite turism, upp till Jesustatyn, sockertoppsberget och en titt på favelen, kåkstäderna.
När det var avklarat och vykorten skickade så begav jag mig till världens största fotbollsstadion, Maracana. Arbetarlaget Flamengo och överklasslaget Fluminense delar på den, den kommer dessutom troligen vara värld för VM-finalen 2014. Över 100.000 kan tas in, innan ombyggnaden tog den det dubbla. Brasilianska ligan är inte äldre än 40 år gammal, innan fanns länuppdelningar på grund av landets stora yta. När jag är där är det ligauppehåll men Riomästerskapen spelas. En chans för mindre lag att spela mot de större likt engelska FA-cupen fast inte ens i närheten av samma prestige.
Flamengo spelar mot Doque. Doque är flera divisioner ner medan Flamengo spelar i högstaligan. Innan matchen vimlar det av folk utanför i svarta och röda färger. Alla försöker sälja falska biljetter till fullpris eller så stirrar de på mig som om jag hade fyra huvuden. En blek turists tillvaro utanför alla arenor i sydamerika är jag rädd. Innan vi kommer upp på läktaren muddras vi och går förbi Garrinchas staty, han som vann VM 1958 och har en son i Halmstad, ni vet.
Flamengo kör totalt över Douqe och vinner med 5-1. Souaza är deras stora stjärna i något av en liknande Henrys spelroll. Flamengo har på sin höjd 10.000 supportrar på plats. Två minnen har jag med mig från matchen, den äldre herren som satt bredvid mig i början av matchen har gått sin väg och nu står en 12-årig pojke med två bengaler och snusnäsduk med solglasögon på stolen bredvid och hoppar med klacken. Bengaler, öl och ljusraketer säljs tillsammans med godis och läsk ute på läktarna, inga korvstånd som jag är van vid på Malmö Stadion. I slutet av matchen när Doque slutat spela får Flamengo en frispark nära straffområdet, Bruno skanderar hela klacken. Bruno är målvakt och han börjar smått springa upp för att lägga frisparken medan tränaren hoppar jämnfota och pekar tillbaka honom till mål. Bruno slår frisparken i ribban och publiken jublar.
”Det var längesen” säger en nyfunnen vän på en enkel kvarterskrog runt Copacabana. Vi pratar om senaste VM-guldet för Brasilien. Han pratar om att sex år är längesen. Efter det har de vunnit Copa America, deras svar på EM. Vi sitter hela kvällen och blandar engelska, spanska med portugisiska och frågar om översättningar i nästan hela baren. Alla är engagerade i fotbollen, överallt hänger det tv apparater med fotboll igång, allt ifrån andraligan till mästerskapsmatcher. Det går inte en dag utan att jag ser minst ett tiotal med landslagströjan på sig ute på gatorna.
När det väl är matchdag för något av Riolagen så har de deras tröjor på sig. Spelschemat verkar fungera sådär, ibland flyttas matcher veckor bort, ibland två timmar innan alla andra tror den börjar. Jag tar bussen till Maracana på nytt inför Fluminensematchen. Skriver tanterna i Malmö arga insändare om hur Malmös stadstrafik kör så ska de inte åka i Rio, jag hinner knappt betala förren jag slungs ner i sätet bakom mig. Väl framme vid stadion igen så får jag återigen tacka nej till ett tjugotal falska biljetter. Till och med när jag står och ska betala min biljett i de små luckorna vid betongväggen så vill de sälja. Hålen i betongväggen där jag köper biljetter är inte större än att jag får in min hand, sen ger jag tecken med handen om hur många jag ska ha, hela tillställningen blir otäck när polisen i stora fordon med galler kommer förbi i området.
Nu finner jag mig själv mitt i klacken som vanligt. Fluminense, eller ”Flu” som supportrana skanderar har rödgröna färger på banderoller, flaggor och bengaler. Flufansen är lite mindre högljudda och sitter för det mesta ner. En felpass resulterar i att spelaren buas ut till nästa bolltuch och vid varje miss flyger muggar och burkar över kanten, troligen ner på tursiterna som velat sitta lugnt etaget under klacken.
Flu möter Macae och matchen blir jämn. Bäst på plan är Thiago Neves, han som satt på bänken mot Sverige i London, om ni minns. Anfallaren skapar ytor i ett annars trögt Fluminense. Laget de möter är en stor överaskning och ligger på en andraplats i gruppen i samma mästerskap som Flamengo spelar.
Minnet från den här matchen kommer när Flu gör 2-2 i slutminutrarna. Supportrana firar som de vunnit matchen samtidigt som två män stor och kramas i trappan längre ner. När firandet är slut så börjar supportrarna vissla åt mänen som modigt står kvar, det som var helt normalt firande för någon minut sen är nu något dåligt. En burk träffar männen som står kvar. Männen får vara ifred när ännu en försäljare går runt på läktaren. ”Cherveja” skriker han med irriterande röst och har en frigolitlåda på magen full med öl. Matchen är slut minutrarna senare och vi glider förbi Garrincha på vägen ut igen.
Veckan senare är det ny stad och ny arena. Efter sex timmars bussfärd, brasiliansk standard, är jag i Sao Paulo. Staden rymmer 20 miljoner invånare och är allting som Rio inte är. Inga stränder, inga turistsökande gatuförsäljare eller kända statyer.
fortsättning följer
