En stund av förväntan
I tre år har Argentinarna gått med sänkta huvuden besvikna efter uttåg och finalförluster i den ena turneringen efter den andra. Matchen på söndag kväll gäller inte bara chansen att vinna en turnering. Den handlar om möjligheten att vinna tillbaka förlorad ära. Möjligheten för en gyllene generation som kanske gör sitt sista stora mästerskap tillsammans att till slut få titulera sig mästare. Den handlar även om en av fotbollshistoriens längsta rivaliteter mellan två stora nationer vid den sydamerikanska östkusten. Den handlar señoras y señores om samban mot tangon – om Brasilien mot Argentina.
Det var 1914 som den första matchen dessa två länder emellan spelades. I det på den tiden mycket moderna Buenos Aires vann hemmanationen med 3-0 och var till en början ett par steg före sitt norra grannland. Det var dock först 1946 som den stora rivaliteten på planen skulle komma att märkas. I en match i Copa America som arrangerades i Buenos Aires uppstod en våldsam kollision på planen där den argentinske lagkaptenen José Salomon bröt både skenbenet och vadbenet. De brasilianska spelarna jagades in i omklädningsrummet av en upprörd skara argentinare och vägrade först att komma ut. När matchen till slut återupptogs och sedermera spelades klart stod Argentina som segrare med 2-0. Där och då skapades den rivalitet som idag genomsyrar de båda fotbollsgiganternas rivalitet. Den är gjuten långt ner i grunden och har, för att uttrycka sig milt, inte lugnat ner sig med åren.
I VM 1978 spelade länderna 0-0 i gruppspelet just innan finalen. Båda länderna stod lika inför sista omgången och brassarna krävde att matcherna skulle spelas samtidigt, något det argentinska förbundet vägrade. Brassarna slog sedan Polen med 3-1 och fick invänta matchen mellan Peru och Argentina, där Argentina var tvungna att vinna med minst 4-0 för att avancera till final. Ett för dagen mycket blekt Peru föll med 6-0 och än idag undrar många hur det kom sig att den argentinska militärregeringen beviljade den peruanska ett lån på 400 miljoner kronor strax därpå. Fyra år senare möttes länderna igen, Maradona satte dobbarna i skrevet på en motståndare, blev utvisad och Argentina slogs ut. Åtta år senare i VM-åttondelsfinalen i italienska Turin spelade Brasilien suveränt hela matchen och samtliga närvarande väntade bara på ett avgörande. När avgörandet väl kom hette målskytten varken Careca eller Branco, utan Claudio Caniggia. El Diego kunde som så många gånger tidigare, trots sina mindre berömda medspelare, inte dölja sin begåvning. Han drev upp bollen på offensiv planhalva, uppvaktades av 4-5 man och slog en passning till den bortglömde anfallaren med det långa håret och 1-0 till Argentina i slutminuterna räckte för avancemang. Den brasilianaske spelaren Branco har efteråt påstått att han medvetet drogades av argentinarna, ivrigt påhejad av ingen mindre än El Diego, ett påstående som varken har förnekats eller erkänts av de inblandade argentinarna.
Vi hoppar framåt 14 år i tiden och till en match som spelades i Peru. Matchen står 1-1 när Argentina genom Delgado i den 87:e minuten gör 2-1. Vild glädje i det blåvita lägret, men bara i fem minuter. På övertid kvitterar nämligen en herre vid namn Adriano. Argentina som spelat stor fotboll matchen igenom tappade guldet med sekunder kvar att spela. Är det den frustrationen som gör att det i straffarna sedan går som det går? Är det nervositeten att man nu bara har allt att förlora som gör att D’Alessandro missar lagets första straff, och Gabriel Heinze skjuter den andra över. På bara några minuter gled det efterlängtade Copa Americaguldet Albicelestes ur händerna – guldet blev till sand. Och som om den besvikelsen inte var nog, det var de gulklädda rivalerna från norr som stal det från dem. Kvar i dagens lag, av de elva som startade då, återfinns Abbondanzieri, Ayala, Zanetti, Heinze, Mascherano, Lucho Gonzalez och Tevez. Året därpå fick förutom Zanetti, Heinze och Tevez, även Cambiasso, Aimar och Riquelme känna på hur det känns att förlora en final mot brassarna. Den här gången dock under förnedrande omständigheter då det gulklädda laget vann med hela 4-1 i Confederations Cup.
Nu är det 2007 och det finns ingen tid att gråta över spilld mjölk. På söndag kväll ska Argentina vinna finalen och återta titeln som Sydamerikas bästa lag. Spelmässigt har vi inget mer att bevisa i år. I match efter match har vi kontrollerat händelserna fullständigt och Abbondanzieri har nu hållit nollan tre matcher i rad. Brassarna stoltserar med Robinho, vi kan stoltsera med Messi. Och Tevez. Och Riquelme och…. Basiles mannar ser ut att vara en sällsynt välmående skara fotbollsspelare. I varje match som spelats har vi kunnat se hur avbytarna blir lika glada som målskytten över ett mål, även om det innebär 4-0 mot Peru i en redan vunnen match. Med de fyra spelarna som Argentina förfogar över på mitten plus våra två anfallsess har jag svårt att se hur brassarna ska orka stå emot. Förmodligen är det just därför de kommer att göra det. För i år är det ingen som tror på Brasilien. Men vad är det som säger att det skulle vara en fördel? Hur många satsade sina pengar på Italien förra sommaren, eller Grekland 2004? Är de något fotbollen har lärt oss så är det att ingenting, med säkerhet, någonsin blir som vi på förhand har kunnat tro.
Ronaldinho har tackat nej, liksom Kaka. Adriano och Ronaldo får inte plats i Dungas nya lag. Om jag får läsa eller höra av en brasiliansk supporter efter en potentiell Argentinaseger att det var dessa herrars frånvare som ”gav oss titeln”, ja då ska jag le ett stort leende som ska synas hela vägen ner till Rio de Janeiro. Eller så ska jag påminna dem om VM-kvalmatchen i Buenos Aires 2005. Ett upphaussat Brasilien kom till spel med Dida, Cafu, Carlos, Robinho, Ronaldinho, Kaka och Adriano. I den 5:e minuten gjorde Crespo 1-0 och 35 minuter senare nickade han in 3-0. Så visst kan Argentina slå Brasilien även om alla deras guldgossar är med.
För Argentina gäller det att som tidigare i turneringen ha tålamod. Tålamod är en dygd, som om den används med perfektion ofta leder till framgång. Argentina har visat tålamod både mot Peru och Mexiko och det gav en finalplats och 7 gjorda mål, varav sex kom i de andra halvlekarna. Med Messi(dona), och Carlitos därframme behöver vi inte vara oroliga för att gå mållösa från planen. Skulle ingen av dessa få till det i finalen så kan de ju alltid spela fram Riquelme, eller varför inte Mascherano. När till och med Gabriel Heinze lyckas klacka in ett mål, hur ska motståndarna då veta vem de ska markera? Det ser skrämmande bra ut inför matchen på söndag. Kanske är det därför jag oroar mig en aning. Med slagorden Kärlek, Lidelse och Passion har jag slukats upp av fotbollen. Den har gett mig många fina stunder av kärlek och passion. Men jag vet inte hur många gånger den har uttryckt sig i lidande. Som Intersupporter och hopplöst förälskad i de blåvitrandiga har jag blivit luttrad genom åren. Jag vet hur det känns att hoppas på en seger, att tro på en seger – och sedan känna den bittra smaken av förlustens lidande.
Jag längtar så till att få se Argentina vinna en turnering. Att få se Ayala efter år av lång och trogen tjänst få lyfta en trofé till skyarna med ”det riktiga” landslaget. Förvisso vann han OS i Aten, men det var med ett U-23 lag. Jag längtar så till att få se Zanetti, Veron, Riquelme, Aimar och Abbondanzieri få vinna en stor turnering med landslaget innan de försvinner i historien som förlorare och ersätts av nya underbarn. Jag ser bilden framför mig i huvudet. Jag blundar och jag ler. Sedan, helt plötsligt, ser jag Lucho Gonzalez och Cambiasso ledas gråtandes av planen en sommardag i Berlin. Det får inte sluta så igen.
Kärlek, Lidelse och Passion – efter år av besvikelser ber jag om en seger. Om inte för min skull så för spelarnas.
Vamos Argentina
