Oscar Lindgren Ortiz bloggar om Sydamerika: Medellin är mer än våld, SVT
Bloggen bevakar den Sydamerikanska fotbollen och dess landslag, klubblag och spelare.
Sportspegeln hade det här reportaget i söndags. Det handlar om en kille från Medellin i Colombia, som ska över till USA och spela fotboll. Reportaget känns kul och oväntat. Men.
Rubriken lyder ”Manuels proffsdröm gick i uppfyllelse i våldets Colombia”. Ursäkta men är det tabloidtidningar som ska säljas här eller vad är det frågan om? Colombia är så otroligt mycket mer än våld men ändå kan man ge sig fan på att ordet våld letade sig in i en rubrik om landet. Vilka var alternativen? Kidnappning och droger?
Nu har reporten, som jag tyvärr inte kan namnet på men som jag brukar se i Råsundas innandömen efter AIK-matcherna ibland, förmodligen varken skrivit rubriken eller den tillhörande lilla texten själv men det känns ändå som att han pliktskyldigt tar upp att Colombia idag är ett säkrare land än förut.
Tidigt i reportaget möts tittarna av gamla bilder på hur folk rånas och ungdomar som springer runt med vapen i Medellins fattiga kvarter. Och även om reportaget belyser Manuels fotbollsspelande och drömmar så är det tyvärr en alltför stor del som innehåller inklippta bilder av våld, poliser och vapen.
* * * *
Journalisten är heller inte sen med att informera oss om att Medellin var ett av de farligaste ställena i vad som kallades ”världens farligaste land på 90-talet”. Och visst kan det ligga något i det. Men faktum är att SVT inte direkt bidrar med särskilt mycket positivt med detta reportage.
Vad var meningen egentligen undrar jag, med att skicka en kille tvärs över Atlanten för att göra ett fyra minuter långt reportage om en okänd fotbollsspelare som knappt någon därborta känner till?
Har man väl tagit sig hela vägen dit kunde de väl kostat på sig lite större och bredare bevakning känner jag. Även om det såklart är tidspressat schema och allt vad det nu kan vara. Synd kan jag känna. Nu får vi hoppas att Manuel lyckas där borta i Estados Unidos. Själv fick jag en stor dos nostalgi genom rutan.
* * * *
Jag känner doften av Colombia. Av de grillade majskolvarna längs gatorna. De grusiga landsvägarna. Sockerplantorna som breder ut sig just utanför stadskärnorna. När jag blundar ser jag folket trängas på gågatorna i centrum. Jag minns linbanan i Medellin som gav den som inte redan hade det garanterad höjdskräck när man befann sig högt över staden.
Medellin är en väldigt modern stad men tyvärr väldigt segregerad. Lyxhotellet där jag hänge med det colombianska landslaget inför VM-kvalet förra året ligger i en stadsdel som i stort är nybyggd. Efter Pablo Escobars död tog staden tag i sina problem och började rensa upp. Man inledde kampanjer, satsade på skolor, utbildningar och byggde bibliotek. Medellin har även en egen tunnelbana, eller spårvagn, är osäker på om den går under jord. Den är helt fri från klotter och vandalisering. Sådant ägnar sig inte invånarna åt. Det ligger nämligen inte i deras intresse att förstöra något fint som staden bekostat åt dem….
Stadens borgmästare inledde för några år sedan en kampanj som bär titeln ”I min stad ska inte våldet återkomma”. En annan Escobar, fotbollsspelaren Andres som blev ihjälskjuten efter sitt självmål i VM 94, har förärats med en egen park fylld mest idrottsfaciliteter främst riktad till ungdomar.
Detta hade väl varit något att filma, SVT?
Medellin från balkongen där jag bodde
Medellin från linbanan