Oscar Lindgren Ortiz bloggar om Sydamerika: Turister i favelan
Bloggen bevakar den Sydamerikanska fotbollen och dess landslag, klubblag och spelare.
I Brasilien är det stökigt för tillfället. I helgen skottskadades två fotbollsfans i Sao Paolo efter att fans tillhörandes Sao Paolo och Corinthians gått lös på varandra på ett av stadens torg. Den ena var allvarligt skadad och det var uppskattningsvis runt 400 personer som deltog, skriver foxsport.com.
Även i Rio ska det ha varit oroligt när Flamengofans var i strid med polisen. Just i Rio är läget inte det bästa. Många tidningar skriver om våldet och oroligheterna och hur detta ska påverka Rio de Janeiro både under Fotbolls-VM 2014 och OS två år senare.
Bara för några veckor sedan skrev jag om hur FIFA var oroliga över att det skulle komma för många fans till Brasilien under dessa arrangemang. Nu verkar lokalbefolkningen göra sitt bästa för att skrämma bort en del.
Skämt o sido är det givetvis bara tragiskt. Rio de Janeiro är en av de vackraste platser vår planet har förärats. Tyvärr tror jag ironiskt nog att turismen bara bidrar till segregationen. De rika, stora lyxhotellen drar in enorma mängder turister och pengar, medan den fattiga lokalbefolkningen strosar runt Copacabana, Ipanema och de andra turistmagneterna med tomma blickar och magar.
Tyvärr ”förstör” det idyllen. Inte för att människorna är särskilt påflugna, utan för att det sätter igång tankar i huvudet på en själv. Det gör ont i hjärtat att se små barn försöka sälja halvtaskiga souvenirer sent på kvällarna. Att se handikappade, utsvultna och sjuka människor utan framtidsutsikter står i stark kontrast till sitt eget livsöde.
* * * *
Att vandra på Copacabana med en kamera runt halsen och en plånbok full med reais samtidigt som stora delar av stadens invånare lever under svår fattigdom är makabert. Men tyvärr väldigt vanligt. Turismen gagnar bara de som har lyckats sko sig på den tidigt. De som har haft råd att bygga hotell, ha en restaurang belägen i turistområdena eller på annat sätt lyckats nästla sig in i kretsloppet. Övriga göra sig icke besvär.
Tyvärr är den krassa verkligheten att turismen i mångt och mycket är rent förödande för stora delar av lokalbefolkningen. De blir fångar i sitt eget land. Beordrade att flytta på sig för att inte skrämma turister. Beordrade att bada på andra stränder. Beordrade att inte äta på restaurangerna blir de däremot inte. De har nämligen inte råd i alla fall.
Det är såklart önsketänkande men jag hoppas att Rio är en lite bättre plats 2014 än vad den är idag. För folket alltså. Samtidigt vore det att ljuga att säga att det inte är en del av dragningskraften. Varför tror ni att vi alla är så fascinerade av livsöden likt Maradonas och Ronaldos?
Fattigdomen är en turistattraktion. Resan från fattiga och farliga kvarter och favelor in till fotbollens allra finaste arenor är som en saga. Som när Maximus i Gladiator till slut får entra scenen på Colosseum. Liksom publiken förförs av den på förhand underlägsne och krigande hjälten gör vi fotbollsfans världen över samma sak.
* * * *
Inte sällan romantiseras bilden av fattigdom. Man kan till och med betala för att beskåda misären. En Favela Tour i Rio står inskriven högt upp i alla turistbroschyrer. En kille jag träffade första gången jag var där konstaterade emellertid att ”jag betalar inte för att se fattiga människor”. Det behöver man å andra sidan inte göra i Rio. Du ser dem vare sig du vill eller inte.
När vi vandrade på Atlantic Avenue längs Copacabana för att äta på en av restaurangerna gick vi förbi en utsvulten man som inte hade alla ben och armar kvar. Vår sympati tvingade oss fram till honom och vi lämnade varsitt bidrag. Mannen tackade innerligt och sade ”Må gud vara med dig”. Jag tänkte att det är han nog redan. Men vad kan du ha gjort för att han ska ha övergivit dig så, och lämnat dig till ett liv likt detta, undrade jag samtidigt för mig själv?
Livet är inte rättvist.
Om fem år samlas världens bästa fotbollsspelare, och alla de fans som har råd, i Brasilien för att spela och följa VM. Om läget har förbättrats för den tiggande mannen på Copacabana kan vi bara hoppas. Att den skulle ha gjort det för befolkningen i Rio i stort är föga troligt. Fattigdom och våld går hand i hand. När misären slår till som hårdast finns det inte många vägar ur den. Kriminalitet är den vanligaste. Fotbollen är en annan. En vackrare.
