Reseskildring från finalen i Costa Rica
Just hemkommen från finalen här i Costa Rica. Vilken eftermiddag det blev på Estadio Rosabal Cordero. Aldrig tidigare har jag varit på en arena där så få människor, ca 15 000 – allt är relativt, fört ett sånt herrans liv. Det tjuter fortfarande i öronen.
Detta var den tredje matchen jag såg med Alajuelense och de har varit ganska lika allihop. Täta matcher med relativt få målchanser. Första matchen jag såg var semifinalen borta mot Saprissa på Estadio Ricardo Saprissa som Alajuelense vann med 1-0. Semifinal två missade jag eftersom jag då var i Mexiko. Såg semifinalerna där istället i de för mig dittills okända städerna Morelia och Querétaro. Inga kanonfajter tyvärr, även om det var coolt att se arenorna. Mest givande i fotbollsväg i Mexiko var annars besöket på Aztekastadion även om det inte var någon match. Helig mark för alla fotbollsälskare. Pelé vann VM-guld där 1970 – Maradona 86.
Men tillbaka till Costa Rica. Förra veckan spelades finalmatch nummer ett på Alajuelenses hemmaplan Alejandro Morero Soto och där tog det rödsvarta hemmalaget ledningen på nick i första halvlek. Herediano gjorde emellertid en Benzema direkt i andra – det vill säga mål efter 22 sekunder och så var ställningen lika. Således jämt inför den avgörande finalmatchen i eftermiddag.
Det var gult och rött så långt ögat nådde men bortalaget tog ledningen. En hysterisk hemmapress från Herediano resulterade i den 72:a minuten och målet genererade en explosion i firande som jag sent lär glömma. Man kunde tro att det varit det fyrdubbla på arenan och tankarna snurrade iväg till La Bombonera när stämningen var som bäst.
1-1 efter full tid och förlängning innebar straffar. Det krävdes sju ronder innan en stackars hemmaspelare drog bollen i stolpen vilket gav Alajuelense chansen att avgöra. Fram dit hade bara en spelare från vardera laget missat. Heredianos femte straff, när spänningen var som allra starkast var en alá Panenka. Det vill säga en chipp mitt i målet.
Argenis Fernández hette killen som fick äran, eller i alla fall möjligheten, att dra in en den avgörande. Skulle han palla trycket? Straffen gick i samma stolpe som föregående skytts men letade sig in i mål. För ett ögonblick höll hemmafansen andan men sedan bröt den kollektiva besvikelsen ut. Spelarna grät, fansen grät. Bortafansen skrek och sjöng och hånade. Oroligheter på läktarna. Det var en riktigt innehållsrik final som hade allt en bra match ska ha; intensitet, sena mål, utvisningar, straffar och tårar.
Satt precis bakom Heredianos avbytarbänk och såg varenda ansiktsrörelse på spelarna under straffläggningen. Bara det var ett skådespel i sig. Alajuelense vann för andra året i rad. Även förra året gick finalen till straffar och även då var det Herediano som förlorade. Bittert är nog bara förnamnet.
Killen som blev utvisad förresten. Ingen mindre än Kalmars kommande nyförvärv Jonathan McDonald. Till saken hör att han gjorde en Claudio Caniggia och blev utvisad efter snack från bänken, långt efter att han blivit utbytt. Ska bli intressant att se hur han står sig i Allsvenskan.
Bilar tutar, fansen skriker och på barerna och gatorna i Alajuela är det fest. Måljubel, straffar och tårar. Futbol es pasión.
