Sydamerika från norr till söder: Colombia

Resan mellan de sydamerikanska nationerna drar vidare med denna andra del om ett land som ständigt förknippas med kokainhandel, men som är så mycket mer.

Colombia har kust mot såväl Stilla havet som Karibiska havet och angränsar till Panama i norr, Ecuador och Peru i söder och Venezuela och Brasilien i ost. När man först bröt sig fri från den spanska kolonialmakten år 1811, ledda av revolutionsledaren Simón Bolívar, var landet en del av Gran Colombia, som även omfattade Quito (nuvarande Ecuador), Venezuela och Panama, som då var en del av Colombia. År 1830 bröt sig Venezuela och Quito ur Gran Colombia och bildade egna stater, och nationen som blev kvar kallade sig Nya Grenada, ett namn som sedan ändrades till Grenadinska Konfederationen 1856. Trettio år senare antogs namnet Colombia. Under slutet av århundradet pågick idel stridigheter mellan olika politiska grupper i landet och mellan 1899-1902 utspelade sig ett tusendagarskrig där Panama, som mestadels bestod av indianer, bröt sig ur och bildade en egen stat efter att USA gått in på deras sida. Amerikanerna byggde sedan Panamakanalen.

Under 1900-talet var läget i Colombia fortfarande mycket oroligt under långa stunder och landet var från början under konservativt styre. Den 9 april 1948 mördades den liberala oppositionspolitikern Jorge Eliécer Gaitán i huvudstaden Bogotá, vilket blev starten på ett tio år långt inbördeskrig som kom att kallas ”La Violencia”. Kriget tog slut 1958 då de konservativa och de liberala gick tillsammans och bildade den ”Nationella Fronten” där man regerade fyra år vardera i sexton år framåt. Under denna tid uppkom diverse gerillagrupperingar, däribland FARC och ELN, mycket till följd av att de som bodde ute på landsbygden kände sig förbisedda av de som satt vid makten. Det bildades en hel del narkotikakarteller, varav de största i storstäderna Calí och Medellín. Sedan slutet av 1900-talet har Colombia härjats av flera politiska mord och kidnappningar där staten med olika medel försökt komma åt gerillagrupperna, där FARC är den största. Detta är ett krig som pågår än idag. Colombia är alltjämt världens största producent av kokain, men enligt siffror från 2011 har detta minskat en aning.

Fotbollen är Colombias givna nationalsport och det colombianska fotbollsförbundet bildades 1924 och blev en del av FIFA år 1936. Landslagets smeknamn är ”Los Cafeteros”, vilket syftar på den stora kaffeexporten. Nationalarenan ligger i storstaden Barranquilla och heter Estadio Metropolitano Roberto Meléndez, men kallas kort och gott för "El Metro", och rymmer knappt 50 000 åskådare sedan renoveringen 2011. Flera av landets arenor renoverades just i samband med U20-VM ifjol vilket har höjt standarden på infrastrukturen inom fotbollen. De två största arenorna finns i Calí där både Olímpico Pascual Guerrero och Estádio Deportivo Calí rymmer över 50 000. El Campín i huvudstaden Bogotá och Atanasio Girardot i Medellín är två andra stora colombianska arenor. 1962 deltog Colombia i VM för första gången, men vistelsen i Chile skulle bli kortvarig och laget slogs ut i gruppspelet där man slutade sist efter Sovjet, Jugoslavien och Uruguay. Den första stora framgången kom när laget nådde final i Copa América 1975, där dock Peru blev för svåra.

Vad gäller den inhemska klubbfotbollen finns det två colombianska klubbar som tagit hem Copa Libertadores. Den första titeln vanns av Medellín-klubben Atlético Nacional 1989, med bland andra Higuita och Asprilla i truppen,, och 2004 slog lilla Once Caldas den sydamerikanska kontinenten med häpnad då man besegrade det argentinska storlaget Boca Juniors i finalen. Ligamästerskapet är för tillfället döpt efter läskföretaget Pastobón av sponsorskäl, och spelas med två ligaspel. Det på våren inleder säsongen och kallas Apertura, och på hösten avslutas det hela med Torneo Finalización. Där möter alla lag varandra en gång, och dessutom spelar man en extra match mot sin lokalkonkurrent vilket innebär att de arton lagen spelar arton omgångar. De åtta bästa delas sedan in i två grupper där alla möter alla hemma och borta, och de två gruppsegrarna går vidare till en final. Det colombianska mästerskapet är mycket komplext. De två olika turneringarna korar varsin mästare, men när det gäller nedflyttning, samt fördelning av ickemästarplatserna till de internationella turneringarna, lägger man ihop lagens poäng sett över våren och hösten. América de Calí och Millionarios är mesta mästare med 13 titlar vardera, men de förstnämnda har spenderat de senaste åren i andradivisionen, mestadels på grund av ekonomiska problem.

Inte heller fotbollen har fått stå vid sidan av de interna oroligheterna i Colombia. Den 27 år unge försvararen Andrés Escobar stod för ett självmål i VM-matchen mot USA 1994, en match colombianerna förlorade vilket innebar att man var utslagna. När han kom hem till Medellín blev han ihjälskjuten med tolv revolverskott av en man vid namn Humberto Muñoz, som blev fri från fängelset 2005 trots att han dömts till 43 år. Mordet ska ha varit en bestraffning för Escobars självmål och mördaren ska enligt fästmön Pamela Cascardo ha ropat ”Gol!” efter varje skott. En månad efter mordet skulle Pamela och Andrés ha gift sig.

Denna tragiska händelse inträffade mitt under den colombianska storhetstiden. Landet kvalificerade sig för tre raka VM-turneringar mellan 1990 och 1998 och i truppen fanns namn som bland annat René Higuita, Carlos Valderrama och Faustino Asprilla, alla spelare som idag har fått något av en kultstatus. 1990 nådde man en åttondelsfinal där man slogs ut av Kamerun efter förlängning. 2001 tog colombianerna hem Copa América på hemmaplan efter att ha vunnit samtliga matcher utan att släppa in ett enda mål. Nu fanns förhoppningarna om att kurvan skulle fortsätta uppåt, men nationen missade VM 2002 med en hårsmån. Därefter har framgångarna uteblivit helt under det senaste decenniet.
Självklart finns det en viss rivalitet med grannländerna Ecuador och Venezuela då man en gång gick under samma flagga. Dock är det Argentina som ofta ses som Colombias största antagonist sedan colombianerna vunnit en VM-kvalmatch borta i Buenos Aires med hela 5-0 den 5 september 1993, vilket är tangerat rekord när det gäller Los Cafeteros största segersiffror genom historien. Kvalgruppen vanns och Argentina fick spela playoff för att nå VM i USA.

Färgerna på Colombias matchställ har varierat en hel del genom åren. Från början var spelarna iförda blå tröjor och vita byxor men på 1970-talet spelade man i röda tröjor och blå byxor, något man behöll i ungefär tjugo år då färgerna ändrades till dem man har idag, gula tröjor och blå byxor. Numera är det Adidas som designar ställen. Tröjorna bärs inte längre av artister som René Higuita, som stod för den här fantastiska räddningen mot England på Wembley 1995, eller hårfagra herrar som Carlos Valderrama, utan istället har man en helt ny intressant generation på gång full med spelare framförallt från topplag i Italien och Spanien. Den stora stjärnan Radamel Falcaos målfarlighet i kombination med det starka lagbygge som argentinaren José Pekerman satt ihop kan mycket väl ta dem ända till VM i Brasilien 2014. Går colombianerna mot en ny storhetstid? Det är inte omöjligt.

Avslutningsvis kommer här ett par frågor till en tvättäkta colombian med förflutet som Världen-redaktör här på Svenska Fans. Oscar Lindgren Ortiz har själv rest runt en del i landet och sett fotboll live där både på lands- och klubblagsnivå. Ett stort tack till Oscar för hans medverkan.

Vilket är ditt favoritlag i Colombia och varför?

- Deportivo de Cali, eftersom de är från min hemstad Cali. Ingen större anledning egentligen än att när jag var där för några år sedan så spelade min barndomsidol Oscar Cordoba i laget och jag fick den stora äran att träffa honom och besöka Calis träningsanläggning. Men det andra laget i staden, America de Cali, är de mest framgångsrika och jag gick och såg dem när de spelade final i ligaspelet mot Medellin för några år sedan vilket också var en stor upplevelse eftersom America vann inför sina euforiska hemmafans. När det gäller Colombia är det framför allt landslaget jag brinner för.

Vilka är de största skillnaderna mellan att se en match live i Colombia jämfört med i Sverige eller på andra håll i Europa?

- Tror ligorna är hyfsat jämbördiga men kvalitén skiftande. Och skillnaderna är uppenbara. I Sverige är det kollektivt starka lag som spelar efter en tydlig modell, i Colombia satsar man på lirarna och alla försöker framåt och individuellt - vissa lyckas andra inte. Fördomarna bekräftade med andra ord. Colombianska ligan har dock gått starkt senaste åren och rankas högt på kontinenten. Dessutom producerar ligan stora mängder proffsspelare till Argentina och framför allt MLS i USA, där Colombia är landet med flest utländska spelare representerade.

Vilket är ditt bästa colombianska fotbollsminne?

- Eftersom man inte kunde se matcherna via nätet (eller teve för den delen) så kunde jag inte se när vi vann Copa America 2001 vilket givetvis är landets främsta fotbollsframgång. Men jag såg landslaget på Maracana i Rio de Janeiro 2008 där vi klarade 0-0 vilket var en minnesvärd kväll.

Annars får jag nog säga mina möten med Oscar Cordoba och Rene Higuita. Att få se mina barondomsidoler och surra med dem var surrealistiskt. När jag träffade Cordoba och berättade att jag var från Sverige trodde folk att jag var en agent vilket slutade med att jag blev intervjuad i teve. De var nog inte vana vid så långväga reportrar. Higuitas nummer fick jag av en kontakt därnere och när jag ringde satt han i spelarbussen på väg till Cali. Vi träffades kort på hotellet den kvällen - det trodde jag aldrig när jag satt hemma och samlade fotbollsbilder till VM-albumet 1994. Även bilden jag har med Falcao i Cali, tagen innan han slog igenom internationellt, sätter jag stort värde på idag.

Hur ser du på Colombias möjligheter att nå VM 2014?

- Brasilien kvalar inte och både Chile och Uruguay underpresterar. En bättre möjlighet att nå VM än såhär lär vi inte få på evigheter. Med argentinske Pekerman som tränare har laget äntligen fått lite internationell disciplin och vinnarinstinkt. Med spelare som Guarin, Cuadrado, Teo, Jackson, James och en hel backlinje från italienska ligan samt två med meriter från den spanska och en toppmålvakt i franska ligan är laget i mina ögon precis lika starkt som Uruguay och Paraguay som gick långt i VM senast. Colombia har alla möjligheter att lyckas och med en tränare van vid stora uppdrag (Pekerman tog Argentina till kvartsfinal i VM 2006) och med världens bästa striker i form av Falcao, som nu levererar även i landslaget, får det ses som ett enormt misslyckande om vi inte når Brasilien.

Läs även den första delen:

Venezuela