Sydamerika från norr till söder: Uruguay
Resan genom den sydamerikanska kontinenten har nu nått ned till ett land som trots sin ringa storlek räknas som en de mest framgångsrika fotbollsnationerna genom historien.
Uruguay är ett land med drygt tre miljoner invånare, varav ungefär hälften bor i huvudstaden Montevideo. Landet ligger inklämt mellan de två giganterna Argentina och Brasilien och har kust mot Atlanten. Det är Sydamerikas näst minsta land till ytan efter Surinam, men trots det är det en av de mest framgångsrika fotbollsnationerna på kontinenten med bland annat två VM-guld och hela femton segrar i Copa América, vilket är rekord.
Den 18 juli 1830 bildades Uruguays första konstitution vilken förklarade landet självständigt från de portugisiska och de spanska kolonisatörerna. Efter detta följde stor politisk turbulens mellan det konservativa partiet Blancos och de liberala Colorados. Vid sekelskiftet hade man dock lyckats stabilisera läget och i början av 1900-talet var det en av få väl fungerande demokratier i Sydamerika. På 1930-talet försämrades det dock, precis som i övriga världen i samband med depressionen. Detta ledde så småningom till att den socialistiska gerillan Tupomaros bildades tjugo år senare. 1973 slogs de emellertid tillbaka av militären som kom att styra Uruguay tolv år framöver. En av diktatorerna som styrde under denna period var Gregorio Álvarez som förde en mycket hård politik mot oppositionen och många politiska motståndare torterades, mördades och försvann under den perioden (1981-1985). När Álvarez avgått infördes demokrati på nytt och idag är Uruguay ett av de främsta länderna i Sydamerika vad gäller mänskliga rättigheter.
Britterna introducerade fotboll i Uruguay i slutet av 1800-talet. Det finns i huvudsak två fotbollsklubbar i landet som de flesta håller på. Det är de båda huvudstadsklubbarna Peñarol och Nacional. Gulsvarta Peñarol grundades av engelska järnvägsarbetare år 1891, och eftersom man enbart tillät engelska emigranter i laget bildades Nacional, som spelar i vitt, blått och rött, åtta år senare där även ursprungsbefolkningen fick delta. Med åren har dessa gränser dock suddats ut. Derbyt lagen emellan är ett av världens äldsta. Det är dessutom två av de mest framgångsrika klubbarna i hela Sydamerika då Peñarol vunnit Copa Libertadores fem gånger och Nacional tre. Nacional leder även maratontabellen i turneringen med 515 poäng, tre fler än just Peñarol på andra plats.
Som på många andra ställen i Sydamerika spelas den uruguayanska ligan med en höstliga och en vårliga. Vinnaren i höstens Apertura möter segraren i vårens Clausura i en final om mästerskapstiteln. Peñarol har flest ligatitlar med 47, tre fler än ärkerivalen Nacional. Denna höst vann Danubio serien och är klart för final. I skuggan av de båda tidigare nämnda storklubbarna är Danubio en av landets största producenter av talanger de senaste åren och spelare som Álvaro Recoba, Diego Forlán, Edinson Cavani, Walter Gargano och Javier Chevantón är bara några exempel på dem som en gång tillhört lagets ungdomsakademi.
Det uruguayanska landslaget är ett av världens äldsta och redan 1901 spelade man den första landskampen någonsin som arrangerades utanför de brittiska öarna. Den gick mot grannlandet Argentina i Montevideo och slutade med förlust 2-3. I början spelade Uruguay i flera olika ställ som rödblått, grönsvart och svartvitt, innan man slutligen bestämde sig för himmelsblått 1910.
Argentinarna är de stora rivalerna och innan det sydamerikanska fotbollsförbundet CONMEBOL grundades och Copa América började spelas 1916, spelade lagen över trettio landskamper mot varandra. Uruguay vann sedan det första Copa América på argentinsk mark och sedan dess har man gjort om samma bedrift fjorton gånger. I och med att man knep titeln senast det begav sig 2011, ett mästerskap som även det hölls i grannlandet i väster, gick man upp som ensamt majestät med flest sydamerikanska mästerskap genom tiderna.
Innan VM var de olympiska spelen det finaste ett fotbollslandslag kunde vinna och på 1920-talet var Uruguay dominanta. Det blev OS-guld både 1924 och 1928, och 1930 skulle man få arrangera det allra första VM-slutspelet på hemmaplan. Detta var en perfekt möjlighet att dra till sig världens blickar eftersom man firade 100 år som självständig nation. Och det blev succé även på plan då uruguayanerna tog hem turneringen efter att ha besegrat ärkerivalerna från Argentina med 4-2 i finalen på Centenario i Montevideo. Arenan har sedan dess varit Uruguays nationalarena.
Efter att ha bojkottat världsmästerskapen 1934 och 1938, den första gången för att ge igen för att många europeiska länder bojkottat turneringen innan, och den andra eftersom man från början bestämt att alternera värdskapet mellan Sydamerika och Europa, var Uruguay tillbaka på den stora scenen i Brasilien 1950. Detta skulle bli den största framgången i landets fotbollshistoria då man mot alla odds slog tillbaka de oerhört segervissa brassarna i finalen med 2-1 efter att ha vänt i andra halvlek. Matchen kallas idag "Maracanazo" och utlöste landssorg i Brasilien.
Sedan guldet 1950 har dock de stora prestationerna uteblivit och det har inte blivit några fler medaljer. Laget har emellertid nått till semifinal ytterligare tre gånger, 1954, 1970 och senast i Sydafrika 2010. Den generation som spelar i landslaget just nu, ledda av legendariske förbundskaptenen Óscar Tabárez, är kanske den bästa man producerat någonsin och till sommaren väntar VM i Brasilien. Hoppet finns om att Luis Suárez, Edinson Cavani och de andra kan ta Schiaffinos och Ghiggias roller från 1950 och åstadkomma ett nytt Maracanazo. Det blir onekligen intressant att se.
Läs även de nio tidigare delarna:
Venezuela
Colombia
Guyana, Surinam och Franska Guyana
Ecuador
Brasilien
Peru
Bolivia
Paraguay
Chile
