Lindborg: En misslyckad historia
Det går aldrig som man har tänkt sig. Det vet om inte annat Sveriges alla bandysupportrar. Kan någonting gå åt skogen, då kommer det att göra det, det är det enda du kan lite på. Men faktum är att det kan gå åt skogen redan lång före matchstart. Fråga bara en viss skjutjärnsjournalist.
Till att börja med - ett konstaterande: Det var absolut inte så att journalisten (härmed kallad Anders Andersson) struntade i engelskalektionerna i skolan. Han hade skapliga i betyg på högstadiet och på gymnasiet likaså. Man förstod det mesta han sa när han pratade, och hörde han ett engelskt ord på radion eller TV:n så visste han i 99 fall av 100 hur han skulle stava till det.
Men - och det är ett stort men - när det gäller att intervjua på engelska är det något inom honom som knyter sig. Framför allt om det står folk runt omkring och hör eländet. Trots hans mindre "handikapp" har han ändå i sex års tid hankat mig fram hyfsat på lokalblaskan - men när han för ganska precis ett år sedan fick vikariat på en av de större kvällstidningarn ställdes problemet på sin spets.
Inför ett större internationellt mästerskap fick journalist Anders Andersson uppdraget att intervjua en av ryssarnas mer svårpratade anfallare och ifrågasätta hans måltorka i serien. På mobiltelefon, i ett kontorslandskap med lika hög ljudnivå som på ett dagis. Deras samtal måste gå till historien som det mest krystade i modern tid.
- Hällå, diss is Anders Andersson fråmm Kvällstidningen. Hao ar jo?
- Good.
- Väll, ju hävent skård söu männy gåols diss sisån. Watt do jo fink abaot dätt?
- Not good.
Det var ungefär i det läget som Andersson börjar inse att allt är på väg att gå käpprätt åt helskotta. Det var just i det läget han började ångra att han aldrig, aldrig skriver upp några frågor på förhand. Det blev nämligen tyst i luren. Knäpptyst.
Sen klämde han ur sig:
- Batt jo kännt be sättisfajd, or?
Fortsatt tystnad i flera sekunder. Andersson anade att personen i andra änden av luren kunde hitta på minst tusen saker som var roligare än att prata med om än dennes måltorka.
- Why?
Ryssen ställer en motfråga. Han är småsur. Till råga på allt mumlar han så att herr Andersson inte hör ordentligt vad ryssen säger. Nu är goda råd dyra.
- Batt jo hävv ånnly skård oan gåol in najn gäjms. Änd jo ar a gåolskårer, rajt?
- I don´t care about how many goals I do. The only thing that is important for me is the team.
Ryssen drar någon gammal klyscha om att det bara är laget som är viktigt, att han inte aaaalls bryr sig om att han inte gör mål och att han faktiskt är nöjd med sitt spel i övrigt.
Andersson känner för att pressa honom hårt, men hans taffliga engelska hindrar honom från att gå längre i resonemanget. Han inser att han inte kommer så mycket längre i diskussionen. Han lägger på.
Mitt emot sitter en kollega.
- Han är inte så lättsnackad va?
Andersson nickade skamset.
Om han fick ihop någon artikel? undrar du. Jodå, det blev en till slut, ungefär som denna, som handlade om ingenting.
Av Gustaf Lindborg
www.gustaflindborg.wordpress.com