Samma gamla härliga visa
Det var dock en underbar känsla att få vandra in på stadion igen. Hejaklacken Forza blåvitt höll igång och läktarna började så sakta fyllas på. Igenkännande nickar och hälsningar från trogna bandysupporters utbyttes och det känns som om vi bandysupporters är en enda stor familj.
Det var med ett visst mått av oro jag tog med mig sonen och traskade ner mot isstadion denna fars dag anno 2008. Inte för att jag våndades över denna söndag och den fina stund det innebär att få tillbringa dagen med sitt barn. Nej, jag var orolig över vad mitt kära IFK skulle prestera. Sirius hade ju som bekant svarat för en mycket bra försäsong och gällde som storfavoriter inför denna premiärfight, och jag trodde nog att gänget från Uppsala skulle vinna. Östergötlands bandystolthet hade en mycket besvärlig försäsong bakom sig. Dåliga träningsförhållanden, skrala resultat i träningsmatcherna och som grädde på moset skadorna på speluppläggaren och dynamon Patrik Spångberg och nya mittfältaren Nisse Wikström.
Det var dock en underbar känsla att få vandra in på stadion igen. Hejaklacken Forza blåvitt höll igång och läktaren började så sakta fyllas på. Igenkännande nickar och hälsningar från trogna bandysupporters utbyttes och det känns som om vi bandysupporters är en enda stor familj. Så tittar jag bort mot IFK:s omklädningsrum och får se de blåklädda hemmaspelarna röra sig mot isen. Pulsen steg en aning och till publiken stora jubel skrinnade IFK Motala ut på isen för att hälsa på publiken. Nu hade pulsen ökat ytterligare och med spänd förväntan iakttog jag hur domaren blåste igång matchen. Det tog bara knappa tre minuter innan jag fick vråla ut min glädje över säsongens första IFK-mål. Skyttekungen Jonas Eriksson nätade från en fin vänsterposition. Resten av matchen var helt underbar, och jag kunde knappt tro mina ögon. Ett totalt nederlagstippat hemmalag vann till slut med 7-2. Det härliga med denna seger är inte bara det faktum att den var så totalt oväntad, utan det sätt som alla spelare genomförde matchen på. Heurlén storspelade i målet, och samtliga utespelare utförde sina uppgifter till stor belåtenhet. Tight i defensiven och snabba i omställningar till anfallsspel. Det var kul att se hur IFK kunde hota med en handfull spelare. Ted Bergström, Lukas Persson, Jonas Eriksson, Peder Mannerberg och Alexei Kitkov var samtliga stora orosmoment för Siriusförvaret, och att se Ågréns kanonjobb mot stjärnan Eskhult var en fröjd för ögat.
Så till min stora glädje och förvåning kunde jag konstatera efter matchen att mina farhågor syntes vara en aning överdrivna. Det var som det brukar vara hemma på isstadion. Frejdigt spel och ett lag med stort självförtroende inför hemmapubliken. När jag vandrade ut från stadion och såg hur IFK-spelarna tackade Forza blåvitt tänkte jag för mig själv: Samma gamla härliga visa.
