Krönika: George Henric och fjärrkontrollen
När man var liten pratade alla om den fantastiska uteidrotten bandy. I dag, snart fyrtio år senare… har vi snart glömt och grävt ner vår ursprungssport.
Jag är inte allt för besviken, utvecklingen måste ju få ha sin gilla gång. Men vad hade hänt om inte Edsbyn byggt den där ladan för x antal år sedan?
Ja, då hade någon annan byggt, säger ni väl… kanske, kanske inte.
Edsbyn ja, vilken utveckling…massor av guld till den lilla byn bara någon mil från sina derbygrannar i öst. Vem hade kunnat gissat på det innan träkyrkan blev till.
Nu har tiden även hunnit ifatt våra rödblå grannar. Det lär nog dröja länge innan man har fest i kyrkan igen… ja om nu inte ”Kuben Olsson”, lyckas få sexlingar som äter snabbväxande föda förstås.
Nej, utvecklingen med alla dessa hallar är nog ändå rätt positiv. Man kan sitta inne och mysa i Göranssons Arena tillexempel. World Cup, årets händelse för alla bandynördar på försäsongen. Bra stämning på läktaren där oftast de orangeblå fansen… och övriga hälsingeanhängare, gått i bräschen och varit själen för just denna turnering.
Nu kan man som sagt sitta och mysa i Göranssons Arena, om man nu hinner se någon match. Man har ju trots allt ett jobb att sköta.
Men ändå… det är nog rätt positivt med alla fina spelare vi får se tack vare hallarna. Förr gick man mer på känsla, vågade göra en gubbe sådär utanför ramarna… nu bör man följa ett visst mönster som tränaren ritat upp. Alla spelar ju så, förutom Hellmyrs då! Har alltid gillat liraren och gå sin egen väg Hellmyrs… oavsett vilket lag han råkar ha tillhört.
En spelare som vid närmare beskrivning har en trollstav istället för en bandyklubba i handen. Han är unik i dagens spel med böjd klubba. Låt oss njuta av denna spelare, alla som gillar idrott på hög nivå. Vi har även Muhren, Edlund och några till, som gör bandyn till en fest under årets mörkaste och kallaste månader.
När vi alla samlas runt den upplysta isparketten och får heja fram vårat lag… då känner vi någon slags vikänsla som vi kan vara stolta över. Ja, om det nu inte går dåligt förstås, då lider vi istället… men känslan är ändå den samma längst där inuti.
”Det ska inte bara vara medgångar, det ska vara motgångar också”, som prästen sa när han ramlade på sparken och slog upp ett hål i pannan.
Det ligger nog mycket i de orden… när Bollnäs tog steget upp i eliten efter alla hundår, då exploderade intresset i den lilla staden som blev köping år 1942, då Björkhamre och Bollnäs blev ett.
Sen har det stagnerat något… både bandymässigt och publikmässigt. Förhoppningsvis får man vara med om ännu en topp i sin levnadstid. Kanske kan den numer bandypensionerade och före detta världsspelaren, Hans Åström göra det orangeblå laget till ett vinnarlag igen?
Den gamle skaparen av staden Bollnäs, George Henric… sitter väl däruppe nu och försöker ratta in alla nya kanaler som tänker sända bandy denna säsong. Visst ger det en positiv reklam för sporten… hoppas bara att folk inte blir allt för bekväma bara, och sitter hemma istället för att gå till dessa fina arenor eller hallar. Kanske är det faran med framtiden… man behöver inte ens besöka dessa stora nybyggen.
Det går lika bra att sitta hemma med fjärrkontrollen. Känns som hockeyn varit på väg ditåt i flera år nu. Numer försöker man locka publik genom kraftigt reducerade priser, vilket dock är ett steg i rätt riktning… bättre med en fullsatt arena än ett stort jäkla tomrum.
Hatar verkligen Bollnäs flames Edsbyn nu igen?
Och jag som trodde att Sveriges bästa hejarklack hade mognat.
Kanske var det inte så dåligt förr, trots allt.
