Giffarna skrällde igen!
Det var magi igår på Sävstaås, när Giffarna tog sin andra raka slutspelsseger mot Västerås SK.
Som sagt, det var magi igår på Sävstaås. Giffarna, med en otrolig backup från hela läktaren, besegrade både ett bra spelande och pressande Västerås SK samt en domare som däremot hade en misslyckad afton.
Det var riktigt jäkla nervigt i slutminuterna efter Jocke Hedbergs mål. Man var nervös, förbannad, rädd och hade hjärtat i halsen, samtidigt som det var alldeles, alldeles... Underbart.
Samtidigt kan man hänvisa till den berömda ketchupeffekten; för kommer ingenting, sen ingenting och sen kommer alltihop. Inte en slutspelsseger på 25 långa år, och nu två segrar på tre dagar! Hur tänker egentligen Han Däruppe?
Sen bortaledning
I första halvlek hände mycket - och ingenting. De riktigt heta målchanserna lös med sin frånvaro för det mesta, men tempot var högt och de dryga 2700 på läktaren fick se en rätt så svängig match. Timo Oksanen fick också stila lite med några svettiga räddningar.
Jag själv, och förmodligen resterande delar av hemmapubliken också, hade varit nöjd med 0-0 i halvtidspausen. Det trodde man skulle kunna gå in också när VSK misslyckades med en hörna i slutminuten, men Patrik Anderbro fick fatt på nystanet ute på kanten och krutade in 1-0 i Timos vänstra kryss. Således 1-0 till VSK i halvtid.
Tjusig Indianare av Österberg
I andra halvlek tog VSK över mer och mer, så en Bollnäskvittering kändes långt borta. De grönvita hade bra fart under rören samtidigt som Bollnäsförsvararna var väldigt dribblingssugna i eget straffområdare. Tommy Österberg svarade för flera tjusiga Indianare. För att späda på VSK-dominansen ännu mer så gjorde naturligtvis domaren sitt för att hjälpa storlaget.
Men det är ett nytt Bollnäs vi ser den här säsongen. Ett nytt Bollnäs som inte viker sig en mikromilimeter utan ger 120 procent i 95 minuter. Det skiljde orangeblått från grönvitt igår på "Åsen".
Bollnäs la i en högre växel och accade förbi gamla dammiga VSK:are. På så vis fixade man sina hörnor. Magnus "Enarmade Banditen" Granberg och Tommy "Indianaren" Österberg smällde in varsin hörna och vips låg vi före igen.
Det var en riktigt skön period. För första gången på år och dar så fungerade "Hela läktar'n!" och alla sjöng med i ramsorna. Mäktigt!
Hans Majestät Åström
VSK blev stressade i underläget och började attackera alltmer huvudlöst. Giffarna utnyttjade det med giftiga kontringar, som tyvärr inte gav någon utdelning.
Istället kunde Micke Carlsson kvittera snyggt efter att ha blivit frispelad av Anderbro.
Då kändes det kört. VSK kom allt närmare och domaren blev mer och mer desperat i sin iver att ge VSK segern. Men som tur var, och i rättvisans namn, så misslyckades han.
Istället var det Hans Majestät Åström som klev fram. Kungen. Inte på en svart häst med skinande rustning och lansen i beredskap, utan på ett par raketskridskor i en närmast glödande orange dress och med en klubba som har någon typ av magnet i bladet så han har kontroll på bollen.
Efter en patenterad solokörning längs sargen spelade han (Kungen) in bollen framför mål. Janne Väkiparta missade - men Jocke Hedberg satte dit den.
Oj, oj, oj, vilken lycka det var. Det går liksom inte att beskriva. You got to be there!
Tung VSK-forcering
Hedberg gav Bollnäs ledningen med fyra minuter kvar och nu började VSK:s jakt på allvar. Lyror in i straffområdet där det närmast var handgemäng om att få tag i bollen följde. Som tur är så har vi Johan "Bejja" Berglund.
VSK fick en hörna - men det var också det sista som skedde! Bollnäs vann en slutspelsmatch på hemmais för första gången på 25 långa år - och jag var där! Det är stort.
Tänk på det alla ni andra också. Ni var där.