Krönika: Kärlek till ett lag?
Jag fick i uppdrag av skolan att skriva en enklare uppsats, och eftersom den rör Bollnäsbandyn så kan jag ju lägga upp den som en krönika.
Man kan älska en annan människa. En flick- eller pojkvän, eller en man eller en kvinna. Man kan även älska sitt barn, sina syskon eller sin mormor och morfar/farmor och farfar. Man kan även älska sin hund eller katt, man kan älska sin dator eller köttbullar med mos.
Men jag undrar om man kan älska ett lag? Ett lag? Kan man älska ett lag? Det beror nog mycket på var man bor och hur man är uppväxt. Är man som jag, uppväxt i Bollnäs och intresserad av bandy, då kan man nog det.
Jag skulle nog säga att jag ägnar mer än 90 procent av min lediga tid till något som rör bandylaget Bollnäs GIF, direkt eller indirekt. Jag kanske pratar om "Giffarna" med någon, jag kanske chattar om dem med någon, jag kanske läser om dem i någon tidning eller på någon hemsida, eller också gör jag något själv på en hemsida. Eller också är jag på match.
För ungefär två veckor sedan, den 23:e februari, vann Bollnäs en kvartsfinal, mot Västerås, i Västerås, på Rocklunda. Det var Bollnäs första slutspelsseger på 25 långa år. Inte en enda slutspelsmatch hade man lyckats vinna sedan den fjärde mars 1980, även den gången mot Västerås.
Två dagar senare, fredagen den 25:e, var det dags igen. I en rafflande match gick segern återigen till Bollnäs, och återigen blev det en uddamålsseger. Den gången var matchen hemma på Sävstaås. Du kan ju gissa om jag var där.
Det var som sagt en rafflande match med mycket spänning och dramatik. När domaren till sist blåst av matchen så var glädjen total, inte bara hos mig utan även hos nästan tre tusen andra på läktarna. I bilen på väg därifrån så riktigt myste man, och hoppades att man någon gång skulle få uppleva något liknande.
Det skulle visa sig att jag skulle få uppleva det igen. Tidigare än jag kunde ana. Fem dagar senare, den andra mars, dagen före min födelsedag, så var det dags igen. Bollnäs hade chans att avgöra kvartsfinalserien hemma på Sävstaås - och den chansen tog man vara på. Bollnässpelarna nästan lekte med Västeråsarna och resultatet 3-2 var i underkant.
Bollnäs hade inte vunnit en slutspelsmatch på 25 långa jobbiga år. Nu hade man vunnit tre på en vecka. Då är det är väl den berömda ketchupeffekten som spökar, antar jag.
Efter den avgörande matchen var min kärlek till laget riktigt stor, om den nu kan öka och minska. Jag tror att den kan det, öka och minska. Det är dock inte säkert att den bara ökar vid framgång, den kan lika gärna öka vid motgång. Det är vid motgångar som man ser vilka som är riktiga supportrar och vilka som inte är det. Motgången sållar agnarna från vetet.
Jag hoppas jag tillhör kategorin som stannar vid motgångar. Och tro mig, jag har upplevt motgångar. Riktiga ras mot lokalkonkurrenter mot Edsbyn har man sett, då vill man mest bara sjunka genom jorden. Kanske kommer ytterliggare ett ras i morgon när Sandviken kommer på besök för den andra semifinalen. Då gäller det att vi står upp och hjälper Bollnäs till seger.
Oavsett resultatet så kvarstår kärleken till Bollnäs GIF. Där hade vi även svaret på frågan från början av texten: Kan man älska ett lag? Självklart!
