Veckans betraktelse
Det blev ingen betraktelse förra veckan men ingen verkade ledsen för det. Fick i alla fall inga ledsna mail om det. Första veckans betraktelse fick jag dock mail om, den var tydligen uppskattad. Nu kommer en ny, läs och håll till godo!
Sitter och funderar lite på min egen bandykarriär. Kort men intensiv. När jag var fyra år gammal flyttade jag och min familj (som då bestod av pappa, mamma, jag, min syster och min bror) till Norrköping. Båda mina föräldrar ville flytta till en större stad och pappa fick jobb i Norrköping, där min mamma redan jobbade. Redan som två-åring hade jag fått följa med pappa och se på allsvensk bandy med IFK. Kunde nog inte börjat mitt IFK-beroende bättre eftersom Broberg slogs tillbaka med 12-0 (minns inte matchen men pappa tjatar om det ibland). Var sen inte på så värst många bandymatcher mer innan vi flyttade och efter det blev det ännu färre några år framöver. Pappa ville alltid åka från Norrköping men han tyckte inte att han med det med sin växande familj och sitt arbete.
När jag var åtta år började jag i Borgias bandyskola och var med där i ungefär två år. Sen började jag spela i ett lag för oss som var födda 1982 och jag ska vara ärlig mot er: jag var värdelös. Jag kunde åka skridskor och gjorde det bra (det hade jag minnsan lärt mig i bandyskolan) men jag hade noll spelsinne. Pappa hejade på mig och likaså mamma (även om hon inte var lika entusiastisk åt bandy) men jag tröttnade ganska fort. Lyckades faktiskt göra ett mål innan jag lade ner min korta, men intensiva, karriär. Minns inte riktigt, knappt alls, men jag tror att vi var i Linköping och spelade och jag sköt ett fjuttigt skott som via ett par försvarare gick förbi den stackars målvakten. Undrar hur han mår idag? Vet han om att han släppt in ett skott från Sveriges i särklass sämste bandyspelare? Om han gör det sitter han nog inlåst på mentalsjukhus för resten av livet. Det kan inte vara lätt att leva med det.
När jag hade fyllt fjorton skilde sig mamma och pappa och jag fick bo hos mamma i veckorna i Norrköping och hos pappa i helgerna i Motala (han flyttade tillbaka vid skilsmässan, bandyn och ett nytt jobb drog tillbaka honom). Från det gick jag på jävligt mycket bandy och jag har varit helt och totalt fast för IFK ända sedan dess. Åkte dessutom på min allra första bortamatch den 26/11 1997. Fick se IFK besegra Kungälv med 8-2 och i den påföljande hemmamatchen mot Vänersborg se IFK återigen vinna med 8-2. IFK fick sedan stryk mot Vänersborg borta med 10-4 innan Kungälv kom på besök och fick stryk med 10-3, det svänger fort i bandy. Men vilka minnen, blir nästan chockad av att jag kommer ihåg resultaten.
Av detta kan jag dra slutsatsen att jag inte alls tyckte om att spela bandy eftersom jag var för dålig. Men att se på bandy, och speciellt IFK, är något jag älskar. Bandy är livet!
Ska prata mer minnen från min tid på läktaren någon annan gång.
