Baksmälla
Med en förlust hemma mot Sandviken av modell tyngre, i bagaget, ska Villa nu repa mod igen och på beställning slå tillbaka nästjumbon Ljusdal i SLA. Detta samtidigt som just Sandviken tar emot slutspelsjagande Vetlanda på hemmaplan. En seger skulle med andra ord på goda grunder kunna göra så att gapet nedåt återigen växer till fem poäng.
Villa satt länge i förarsätet men lyckades alltså inte knyta ihop den berömda säcken mot ett SAIK (med bara en avbytare) som tog ledningen för första gången i matchens 84:e minut och säsongens första hemmaförlust är därmed ett faktum. Sett till dessa förutsättningar är det faktiskt väldigt svagt. Spelmässigt är man med, men återigen vek man ned sig när det stod och vägde. Inte ens den numera välbekanta upphämtningen på övertid mäktades med, även om det utan tvekan var nära.
Inför matchen hade Sixtensson valt att ge Linus Rönnqvist förnyat förtroende på Petter Björlings bekostnad. Skillnaden torde ha varit högst marginell, men personligen kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Björling. I ett lag som långa stunder spelat utan självförtroende har han fått ta på sig rollen som hjälpgumma och kastats fram och tillbaka mellan mittfältet och högerhalven, utan att ges möjlighet att känna vare sig trygghet eller kontinuitet. Han har gjort det helt utan att gnälla, men han har heller inte gjort det särskilt bra. För få initiativ och för lite delaktighet har gjort att Björlings utveckling tycks stå lite på paus just nu och det är inget annat än synd och skam, då man vet vilken kapacitet han har. Det är omöjligt att inte dra parallellen med Tim Persson, som i sin mittfältsroll nu äntligen har hittat en plats i laget där han kan växa. Jag skulle önska att man gav Björling samma chans.
Utöver Tim måste man också förundras lite över Lars Fall. Under sin första säsong i Villa blandade han och gav en hel del i mina ögon. Lysande stundtals men samtidigt också obegripligt svajig långa stunder. Med så få matcher spelade hittills den här säsongen så är det imponerande att han lyckats visa sådan klass som han gjort. Låt oss nu bara hoppas att hans unge väljer att titta ut under landslagsuppehållet så att Fall är disponibel fullt ut när serien drar igång igen.
Dagens baksmälla har annars varit tyngre än på väldigt länge och då drack jag ändå bara en ensam och trasig virrepinne igår kväll. Jag tror att alla med Villasympatier känner att två poäng mot Sandviken hade varit så extremt välkomna, på så många fler sätt än bara sett till tabelläget. Att Vetlanda plockade in två poäng och nu bara är tre efter är egentligen inte det som svider mest. Det är avsaknaden av den där segern som löser upp alla knutar, lyfter oket av alla axlar och ger det där nödvändiga självförtroendet som gör ondast.
Även om den nu har varit nära ett par gånger, jag tänker då förutom på gårdagens match även på bortamatchen mot Västerås, så är det bara att konstatera att den kanske aldrig kommer att komma. Ändå måste man säga, efter en titt i det återstående spelschemat, att det ska väldigt mycket till om inte Villa trots allt tar sig till slutspel. Det finns alltså en möjlighet att de gör det utan att ha gjort en enda riktigt imponerande insats och det är just detta faktum som gör att åtminstone jag har så extremt svårt att förhålla mig till den här säsongen.
Nu såg inte jag matchen mot Sandviken, men av de rapporter jag fått så är det inte mycket som tyder på att Villa spelmässigt skulle ha varit särskilt mycket sämre. Det var de heller inte under större delen av bortamatchen mot samma lag tidigare i höstas. De var det inte mot Hammarby, de var det inte mot Bollnäs hemma och de har inte varit det emot Vänersborg eller Västerås i något av mötena med dessa båda lag. De enda två lag som väldigt tydligt och odiskutabelt har varit bättre än Villa spelmässigt är Edsbyn och Bollnäs. Med andra ord kan inte en seger vara så långt borta som det känns. Med andra ord kan inte ens den envisaste av pessimister ge upp ännu. Och jag tror nästan att det egentligen är det jobbigaste av allt.
Det hade, faktiskt, varit så mycket enklare om man sett Villa mosas av Sandviken med typ 11-1. Då hade man åtminstone kunnat säga att man ger upp, inte orkar bry sig längre, svurit en lång ramsa och sedan stoppat huvudet i sanden tills silly season börjar. Därefter hade man kunnat återuppbygga något slags hopp inför nästa säsong. Som det är nu så håller det där hoppet ändå fortfarande tag i en, trots att man på något underligt sätt inte riktigt vill veta av det.
Imorgon väntar Ljusdal och inför en sådan match behöver man plötsligt inget hopp. Villa har, åtminstone på hemmaplan, visat att lagen på den undre halvan i regel inte har så mycket att hämta. Beställningssegrarna tycks på det sättet hittills vara enklare än önskesegrarna. Snacket just nu säger också att såväl spelare och ledare som supportrar är överens om att ett poängtapp i morgondagens match inte är aktuellt. Man helt enkelt vägrar att titta nedåt och ser inte missat slutspel ens som ett alternativ.
Jag undrar hur kontrasterna kan vara så stora och tydliga? Hur kan man vara så säker en måndag när man varit så ängslig och nervös bara två dagar tidigare? Ungefär som att Villa har blivit något av mellansyskonet i bandyfamiljen. Trygga och fulla med självförtroende inför sina småsyskon, men osäkra och tafatta när de konfronteras med de äldre. Jag är egentligen inte på något sätt orolig inför morgondagen, men det är ändå något med den här inställningen och detta sätt att resonera som känns aningen oroväckande. Jag önskar innerligt att det inte kommer att straffa sig i slutändan.
