Dags att börja bygga SM-finalen på Tele2 Arena
Det har snart gått en vecka sedan den första SM-finalhelgen på Tele2 Arena avverkades. Spelmässigt var det en av de bättre finalerna jag skådat, men sett till publiktillströmning och arrangemang har förbundet minst sagt en hel del att fundera och jobba på. Att Tele2 Arena är finalens framtid är jag övertygad om, men det krävs nu ett omfattande bygge för att ge den en kostym värdig Sveriges Super Bowl.
Hemma i TV-soffan i lördags, mitt under den brinnande SM-finalen mellan VSK och SAIK som spelades inför glest befolkade läktare på Tele2 Arena slängde jag iväg en tweet som var lika genuint menad som den var oväntad. Den löd: ”Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag saknar Studan idag.” Orden var sprungna ur den föga upphetsande synen av halvfulla finalläktare, i kombination med ett utanför fönstret tämligen inbjudande bandyväder med sol och kyla som bekvämt lagt sig tillrätta över östra Svealand den aktuella dagen. Två dagar sedan levererade Bandypulsredaktören Peter Axman en krönika där han propagerade för att omedelbart flytta SM-finalen tillbaka till Uppsala och två dagar senare utvecklade han resonemanget i Bandypuls’ podcast på ett närmast hysteriskt sätt.
Han inleder i denna podcast sitt resonemang med att säga att man efter eget huvud kan välja att kalla honom antingen ”naiv bandyromantiker” eller ”radikal reaktionär”. Han fortsätter sedan med att hävda att ”det är att gå en för enkel väg om man avfärdar en utomhusfinal genom att prata om bästa sportsliga förutsättningar” och att isen på Tele2 Arena faktiskt var under all kritik sista kvarten av varje halvlek. Den tappre opponenten Fredrik Mix tar här, vid ett av de få tillfällen han ges en syl i vädret, på sig att försiktig fråga hur det egentligen har sett ut på Studan de sista tio åren. ”Helt okej”, svarar Axman innan frågan ens är fullbordad och alla vi som såg finalen mellan Hammarby och Bollnäs 2010 gömmer ansiktet i händerna, innan Axman andas in på nytt:
”Studan har patina och karaktär, den har en förankring i bandy som kultursport och att den är gammal och sliten ser jag bara som en kvalitet!” Fredrik Mix klämmer sig in med en reflektion kring det påtagliga fylleriet som faktiskt utgjort en anmärkningsvärt stor del av Uppsalas SM-finalhistoria, varpå Axman utbrister: ”Nu är vi riktigt präktiga! Så du vill ha ett tråkigare och nyktrare arrangemang?” Mix försöker sansa diskussionen genom att påpeka att man inte kan förkasta Tele2 efter bara ett försök. ”Kan kan man väl? Det har jag gjort!”, utbrister Axman med illa dold stolthet innan han avrundar med att stämpla Tele2 Arena som varande en ”kall atmosfär” till skillnad från ”gamla, slitna, sköna Studan!”
Att ens insinuera att detta skulle vara radikalt och reaktionärt är närmast provocerande. Ungefär likvärdigt med att spela Snoddas som inmarschmusik till finalen och att ha Ingvar Oldsberg som värd för bandygalan. När det dessutom kommer från en inflytelserik journalist i Hälsingland, där två av de lokala klubbarna för en desperat och tapper kamp för att få till de så nödvändiga hallbyggen de förtjänar, så är det inte utan att man retroaktivt vill ge Peter Axman galapriset för årets självmål. Jag föreställer mig hur Bollnäs och Brobergs klubbledningar förtvivlat skakar på sina huvuden inför det hela och ansluter i sympati med att skaka på mitt eget.
Även om jag just i lördags kände att finalen hade varit snyggare i sin gamla skrud så känner jag att jag vill mana till sans och det av flera skäl. Till att börja med så är det bara att konstatera att 15 877 åskådare aldrig kan räknas som en godkänd publiksiffra på en bandyfinal. Faktum är att det är den sämsta sedan 1995, då 12088 personer såg Boltic ta sitt sista(?) SM-guld efter seger mot Vetlanda. Under 21 finaler på Studan lyckades dock Uppsala att bygga upp ett arrangemang som erbjöd en unik feststämning kring bandyfinalen och den enda gången jag håller med Axman är när han konstaterar att detta inte går att återskapa. Men det är heller inte meningen att man ska göra det.
Att Stockholm fortfarande är en stad med ett högst modest intresse av bandy är ett faktum och Axman påpekar också både i podd och krönika att storstan har annat att tänka på. Detta är förvisso sant, men är det verkligen värdstaden som utgör publikfundamentet för en SM-final i bandy? Nej, givetvis inte. Det är de båda finallagens supportrar som ska lockas dit först och främst och i en stad som Stockholm finns det givetvis oändliga möjligheter till kringarrangemang för att göra finalen attraktiv på många sätt.
Tele2 Arenas geografiska placering är på intet sätt ofördelaktig i detta avseende, då det på promenadavstånd finns stora öppna ytor i form av exempelvis Årstafältet, med plats för öltält i odrägliga mängder, om nu den fylla Peter Axman tydligen vurmar för tvunget måste utgöra ett fundament i sammanhanget. Södermalm ligger en station bort med tunnelbanan och utbudet beträffande restauranger och konsertlokaler är i det närmaste obegränsat. VIP-paketen kan pimpas avsevärt jämfört med i Uppsala sett till Tele2 Arenas tillgång till loger och andra komfortabla faciliteter och med tanke på Stockholm i egenskap av Skandinaviens affärshuvudstad så bör det inte vara några större problem att locka företag till att hålla konferenser och events av olika slag i anslutning till finalen. Möjligheterna är som sagt oändliga.
Det finns dock en annan aspekt som jag känner att jag måste lyfta fram och den rör, som så många gånger förr, bandyns exponering i TV. Nästan 800 000 såg semifinal två mellan Villa och Västerås i Vinerstudion. Sannolikt nådde bandyn denna dag en bredare publik än någonsin tidigare, men frågan är om det inte smakade mer än det kostade i slutändan?
Under den förra säsongen, efter att under några ha byggt upp en seriös, säker och värdig bevakning så stod TV4 för en strid ström av bandysändningar med ytterst hög kvalitet. I synnerhet under slutspelet så var det mer eller mindre julafton dagligen och som älskare av sporten upplevde man ett drag kring den som åtminstone i mitt liv saknar motstycke historiskt sett. Det kändes som att bandyfamiljen växte till en storlek den aldrig nått upp till tidigare och tugget på twitter var en ren fröjd att följa med i. Tittarsiffrorna var givetvis inte i närheten av 800 000, men jag ger mig f-n på att vi tack vare TV4 fick med oss de flesta lagens marginalsupportrar på ett sätt som med dagens TV-bevakning blir en utopi.
Folk i Sandviken och Västerås som inte var tillräckligt intresserade för att ta sig till ABB eller Göransson arena kunde åtminstone slå på TV:n och se sin lokala stolthet spela vid ett antal gånger under säsongen. Det är också min övertygelse att ju närmare finalen de kom, desto större blev engagemanget och när de båda lagen väl nått dit så hade de ryckts med tillräckligt mycket för att tänka: ”Vafan, om man skulle ta och köpa sig en biljett ändå!” I år har möjligheten att ryckas med inte funnits på samma sätt och de supportrar som ifjol köpte en SM-finalbiljett och kanske därmed såg sin första match live för säsongen bänkade sig nu istället vid TV:n i lördags för att se sin första match överhuvudtaget för säsongen.
Detta är min alldeles egna teori och jag grundar den egentligen enbart på att jag själv inte alls har känt samma glöd kring bandyn den här säsongen som jag gjort under de år som TV4 har stått för TV-produktionen. Frågan återkommer och tål att ställas igen: Är det viktigare att bandyn når en bredare publik vid ett tillfälle under säsongen eller vill vi att vår lilla befintliga familj ska må så bra som möjligt på bekostnad utav detta under hela säsongen? För mig är det ingen tvekan. Jag väljer det sistnämnda alla dagar i veckan.
