"Det spelar ingen roll vad som händer, vi kommer att vinna..."
I den andra delen av intervjuserien med Patrik Hellman pratar vi om hans sista tre säsonger i Villa, som innehöll en SM-final och två stenhårda semifinalbataljer. Samtliga mot Sandviken och samtliga som bekant med förlust.
Då kommer vi till säsongen 2011/2012 som slutade med SM-final, trots att den började med tre förluster och en oavgjord. Vad hände där?
Det som vi pratade om tidigare, att alla gick samman kring en gemensam idé. För det var ungefär så. Antingen fortsätter vi att spreta och det blir en blandad säsong, eller så går vi samman och gör nåt bra av det här. Det var just det som hände, att alla hittade sin roll, med hjälp av ledningen. Att ”spelar vi ihop kommer vi att bli lite bättre”. Vi hade några möten och det måste få storma ibland för att det ska bli bra efteråt. Det var turbulenta veckor. Klart att det fanns frustration efter en ganska hyfsad försäsong. Sen när det började gå lite troll i det, man kanske ifrågasätter… ”Vad gör vi?” Men det är också en styrka att landa i nåt gemensamt.
Ja, för i femte matchen slog ni Edsbyn hemma med 8-0.
Det är en sån där match som man minns tydligt. Hur vi i omklädningsrummet kände att ”den här matchen kommer vi att vinna”. Så har det alltid varit de åren jag har varit här, att vissa matcher vet man bara att: ”Det spelar ingen roll vad som händer, vi kommer att vinna den ändå.” Den matchen var en sån match. Jag tror att efter de första 3-4 närkamperna låg det röda spelare överallt. Vi gick ut ganska aggressivt och plockade ner dem och efter det så hade det vänt.
Vilka hörs mest på såna hetsiga möten och vad var din roll?
Det var många som var engagerade i det. Jag har nog alltid haft rollen att försöka få ihop helheten mellan olika läger. Det har nog varit min roll.
Diplomaten?
Delvis så, och att så frön underifrån. Att man pratar med folk och kan så frön, hur vi ska tänka och spela, så att det ska kunna bli verklighet sen. Jag gillar lagbygge. Det är väl min stora grej, som jag brinner för, att försöka få de här ”jagen” att bli laget. Just att få alla att dra åt samma håll, det har jag kämpat för i alla år här och ibland är det större utmaningar än andra år.
Nordin kom in som tränare. Vad har du att säga om det?
Han bidrog en hel del till en struktur. En spelidé, som han höll i, och han var uppbackad av Matte Nilsson och Holopainen. Magnus jobbade mycket med det strategiska. Sen var inte han den som stod och pratade eller gick och pushade på i det vardagliga, så det blev en bra mix med Matte och Ari.
Jag kommer ihåg att det för mig personligen, när ni låg under med 5-2 i den andra semifinalen mot Bollnäs och vände till 6-5, var första gången som jag kände att ”det här blir final”. När ni vände den matchen blev jag väldigt lugn. Hur kände ni?
Det var nog samma känsla. Vi hade med oss den känslan in i slutspelet och jag tror även att året innan fanns med på något sätt, att vi har kunnat vinna de här matcherna. Man bygger på sig en viss, kalla det vinnarmentalitet eller erfarenhet. Det måste bli en vana att vara bäst när det gäller och då måste man träna på det. Det kändes så i den matchen, det fanns där i bakhuvudet, att vi kan vända det här.
Ni vände väldigt många matcher den säsongen. Den enda ni inte vände var finalen.
Ja, de fick lite för stort försprång. Sandviken hade lite mer rutin, hade varit där förr. Innan vi kom igång och började tro på det igen, som vi hade trott på innan, tappade vi vårt grundspel litegrann första halvtimmen och de fick styra sitt spel. Sen var det nog en känsla att ”spelar vi som vi kan så vänder vi på det här”.
Var ni lite tagna av stundens allvar?
Jag tror det var väldigt olika i truppen. Jag personligen kände nog mer en stimulans att spela. Tittar jag över tid känner jag nog att de matcherna där det har gällt som mest har jag presterat som bäst. Oftast i slutspel. Det var nog lite olika hur man kände inför det.
Det var lite olyckligt att Rosengren drog korsbandet i sista semifinalen och Skoog fick hoppa in i finalen.
Fast Rosengren hade nog bara spelat 4-5 matcher på backen innan det. Jag tror inte att det var mer. Samtidigt hade Skoog spelat så många matcher så jag tror inte att det påverkade sådär jättemycket, men de fick ju en bra start och satte väl nåt långskott ganska tidigt?
Micke Nilsson, mellan benen på Berggren.
…som kanske han normalt sett brukade ta. Sen var det nåt lyft som ramlade igenom också har jag för mig. Därefter vände matchen och jag minns bara det skottet Danne hade det sista, när det stod 6-5. Där gör han en fantastisk räddning, Othén.
Det var också en väldigt känslosam kvartsfinalserie mot Kungälv den säsongen. Bland annat fick Martin vaden uppskuren av Ted Skoglunds skridsko.
Det var nog en riktig olyckshändelse, det tror jag. Jag kan inte tänka mig nånting annat. Men det var lite hetsigt och onödigt jämnt.
Hur kom det sig? Ni förlorade med 9-2 i första.
Nej, jag vet inte. Man kan inte säga att man underskattar nån i ett slutspel, men nån sån känsla fanns det väl, att ”det här löser vi”. Så det var en bra väckarklocka. ”Nu är det igång!” Vi förlorade den andra där nere också, sen var det inget snack i den avgörande. Det är återigen en sån match där man går ut och spelar, nästan fullsatt arena, och det är klart liksom på förhand. Man kände gubbarna så pass väl, att ”idag kommer det att levereras”.
Det är inte samma sak som att underskatta, att veta att ”idag kommer det bli seger”?
Nej, det är inte den känslan utan mer att man kan känna ett fokus till de här matcherna redan i omklädningsrummet. ”Nu går vi ut och tar det här.” Men det krävs mycket också, för att få den där känslan. Man kan tycka att man borde koppla på den varje match men det är inte så enkelt.
Året efter då. Först kom Jesper Eriksson in och Pär Törnberg också. Hur genomtänkt var det egentligen?
Det är väl inte jag rätt person att svara på, men det kändes litegrann som att man jagade namn snarare än att bygga på laget. Kanske det blev en för mycket. Det är klart att man ska ha in bra spelare för att utvecklas, det måste man ju, men man måste också hitta den rollen som passar in. Jag vet inte hur resonemanget gick riktigt.
Ni vann kvartsfinalen mot Västerås väldigt enkelt egentligen, i tre raka, och ni hade favorittryck på er den säsongen.
Ja verkligen, med de nyförvärven och att vi hade varit i final och så vidare. Den säsongen vann vi väldigt många matcher på grund av att vi hade många individuellt skickliga spelare. Det är ju så när man får in nya spelare som är vana vid att ha mycket boll, då gäller det att skapa ett utrymme för alla, och det kändes inte riktigt som att rollerna var helt fixade och färdiga till slutspelet det året. Det blev kanske att man förväntade sig i många matcher att ”det här ska vi vinna”.
Hur upplevde ni favorittrycket?
Personligen tycker jag inte att det är nån nackdel att vara favorit. Då måste man våga stå för det. Jag tror inte att det handlade bara om laget. Det var föreningen som fick lite hybris i stort kan jag tycka. Det kom också, med det här med att man skulle bli störst och bäst, att man tappade lite ödmjukhet i det läget. Det är ju bara att konstatera att Villa har aldrig vunnit något. Tills man har gjort det slår man alltid ur underläge. Så är det, även om man måste våga fejsa att man kan vara favorit.
Det är en speciell situation att vara favorit när man aldrig har vunnit något.
Det krävs fortfarande väldigt mycket hårt jobb. Vi fick inte ihop lagspelet från året innan utan det gick kanske lite mer på individ-basis. Det funkade i grundserien och i en kvartsfinal.
Sen i semifinalen kan man lätt dra kopplingen till första semifinalmatchen mot Hammarby några år tidigare, om ni hade vunnit straffslagen uppe i Sandviken. Det känns som att det var där ni förlorade semifinalen.
Ja så var det, och vi hade hur mycket lägen som helst att avgöra den matchen. Såna lägen kommer inte tillbaka. Samtidigt ska man vinna de matcherna. Om man tittar på de åren får jag känslan av att Villa blev ett etablerat topplag som kanske inte alltid vann sina matcher på offensiven, utan vi började vinna ganska mycket matcher på defensiven också. Det är också en resa som många kanske inte riktigt har fått syn på. Vi vann inte bara för att vi gjorde mest mål utan vi vann för att vi släppte in minst också. Det är en ny identitet.
Jag minns också att jag tyckte att det var den absolut värsta säsongen jag har upplevt som supporter, rent psykiskt. Semifinalserien mot Sandviken var hemsk. Var det samma känsla i laget?
Nej, det var nog mer att vi kände att vi hade läge hela tiden. Det är just det där att hitta ett tryggt grundspel och lita på det. Det är väl det som är SAIK:s stora styrka, att de maler på i sitt, år efter år. Tappar lite spelare, sätter in nya, och det märks inte. Villa kanske har varit lite mer beroende av individuella prestationer, just det året och året efter också. De är ganska lika varandra. Men det är den första matchen, hade vi tagit den hade vi kunnat vinna i tre raka tror jag. Man vinner bara inte med 10-2 i en semi. Det kom ju nånstans ifrån, det fanns en grym kvalitet. Det var det genuina grundspelet, tryggheten, som vi hade behövt vara lite bättre på helt enkelt.
I femte avgörande blev det 2-7. De gjorde mål på en straff och fem hörnor.
Det går ju inte att skydda sig mot. De satte allt. Tror inte de hade mycket mer chanser, men det räcker.
Året efter då. Trea i elitserien och ut i semi mot SAIK i tre raka, även om det var tre väldigt jämna matcher. Men där finns en aspekt som måste ha spelat en ganska stor roll. Villa-SAIK har kommit att bli ett väldigt laddat möte och det var ju så att SAIK tappade elitseriesegern efter att Hammarby gick om i sista omgången och min känsla är att om SAIK hade vunnit elitserien hade de inte valt att möta Villa i en semifinal. Då hade Villa varit på samma halva som Hammarby och haft en betydligt större chans på SM-final i mina ögon.
Ja, det tror jag. Samtidigt ska man kunna vinna en sån match ändå, men SAIK var väldigt bra. De gjorde en fantastisk semifinal, det måste man ge dem.
Hur är skillnaden Hammarby/SAIK annars under de här åren, tycker du?
SAIK är väl lite mer strukturerade och metodiska. Hammarby spelar kanske mer i ett högre tempo i djupled. Det tror jag passade oss bättre, det påminner lite mer om hur vi själva spelar och då var vi lite vassare än dem i det. Men det har varit tuffa matcher och det kan man känna, de sista två-tre åren där, att det var då man personligen gjorde sina bästa säsonger i Villatröjan.
En annan grej man har slagits av de senaste åren, speciellt när det gäller spelare som Bryngelson och även Davva, är att de kan se ganska ointresserade ut stundtals under grundserien.
Det är klart att det är som i alla jobb, tänkte jag säga. Det finns en vardag i det också och det krävs ändå litegrann, att jobba upp en viss mental fokusering och hålla det en hel säsong. Det går ju inte. Det är väl det som är styrkan hos såna spelare, att böja sig när det behövs. Davva är en sån, man kan undra var han är och sen har han ändå gjort fyra baljor. Det är inte många som har den förmågan. Samma på träning, när man mötte honom. Man tror att man har koll, han står still bredvid en ungefär, och helt plötsligt är han tio meter bort och fri. Han är vass där.
Jag kan tänka mig att det inte alltid är lika sexigt att åka till Söderhamn en onsdagkväll i november och spela bandy.
Nä, det är ju så. Det kan man inte sticka under stolen med. Det är hela tiden att försöka göra det så bra som möjligt. För nånstans i slutändan, i ett slutspel har man med sig det där. Man måste ändå göra jobbet och det är det som är typiskt för ett framgångsrikt starkt lag, som jag tycker Villa har utvecklat de sista fem åren. Att de inte har de här dipparna, stora och långa dipparna, utan håller det på en jämn nivå med fler toppar istället. Det är nånting man bygger in i en förening tror jag, så det är kul att ha varit med och jobbat för det. Där tror jag man har kunnat bidra mycket med sitt sätt att vara. Att ligga på även i de fajterna, Broberg borta i november.
