Elitserie-summering 2019-20
Elitserien har varit jämnare än någonsin, har det hetat. Visst har det väl varit så, men hur slutade serien i förhållande till förväntningarna inför säsongen? Undertecknad ger svar.
Jag brukar traditionsenligt förhandstippa serier som jag hängivet följer. Det är en del sporter och serier i min värld, men först och främst är det allsvenskan i fotboll och elitserien i bandy. När det gäller fotbollen har jag (och en del andra) varit ute och cyklat en hel del i tipsen (om än att det börjar bli ett delat skikt där i korrelation till klubbarnas ekonomiska muskler), men i bandy är skillnaden ofta marginell från förhandsspekulation till sluttabell. I skiktet mellan det översta kvallaget upp till mittenlaget var det dock svårsiat i denna upplaga av elitserien.
Förra bandysäsongen var mitt tips sånär som identiskt med sluttabellen. Då hade jag inför den sista omgången rätt på alla seriens placeringar från 1-11. I slutändan blev det en felmarginal på blott åtta placeringar. Jämförelsevis med fotbollen, som förvisso har två lag fler, var min felmarginal där uppe på pinsamma 52. Då anser jag mig ändå ha minst lika bra ligakoll där.
Då var det dags för mig att rätta denna säsongs tips:
1. Villa (-1)
2. Edsbyn (+1)
3. Västerås (-1)
4. Sandviken (+1)
5. Bollnäs (0)
6. Broberg (0)
7. Vetlanda (-2)
8. Vänersborg (-3)
9. AIK (+2)
10. Sirius (-2)
11. Hammarby (+1)
12. Motala (+4)
13. Frillesås (0)
14. Åby (0)
Det blev en felmarginal på 18 i år. Lite uppfriskande, men ärligt talat, så bjöd elitserien fortfarande inte på några större överraskningar egentligen. Lagen som direktkvalificerades till kvartsfinal var exakt dessa som jag trodde. I motsatt riktning blev jumbolaget och näst jumbon exakt som jag hade väntat mig. Givna hierarkier, så att säga. Trist, men så är det.
Fyra lag hamnade på exakt korrekt placering och fem lag var bara en placering ifrån sin rätta. Vad gäller mitt lag var det, ärligt talat, ett tips delvis förankrat med hjärtat. Samtidigt ansåg hjärnan trots allt att en, tja, tioendeplacering inte vore orimlig. Nu såg det också länge så ut, men i slutändan gick det inte vägen.
***
Årets positiva överraskning tillskriver jag IFK Motala. De tog stora steg redan förra säsongen där de kom nia, men förbättrade sig nu en placering och därtill med tre poäng fler på kontot. Detta med usla förutsättningar sett till väder och vind, faciliteter och ekonomi. Vad gäller ekonomin är de en av klubbarna med absolut bäst koll på kulorna, men jag vill också tro att de har en av seriens lägre spelarbudgetar. Därav helt klart bra presterat, även om östgötarna inte hade så mycket att säga till om i den två matcher korta slutspelssejouren.
Edsbyn bör också nämnas i detta sammanhang. De borde egentligen vara exkluderade i kategorin ”Årets utropstecken”, men går man igenom serien i sådan överlägsen stil och hittills i slutspelet trummat på i samma takt så förtjänar ”Byn” ett hedersomnämnande. Även SAIK kan sägas gjort det över mångas förväntan med tanke på en stramare budget. Nu är ”Stålmännen” åter med och gör upp om en finalplats på Studenternas, det var det nog inte många ”experter” som trodde i höstas. Historiens makt är vad den är inom bandyn. Det krävs mycket för att bryta is.
***
”Årets jaha, det var det, det…” får ges till AIK, Broberg och Vetlanda som samtliga fick respass i ”kvarten” med 3-0 i matcher. VBK kändes stundtals oerhört svaga i grundserien och de blir påtagligt tafatta i slutspelet. Känslan är att ”Talangfabriken” fastnat i detta kugghjul. Broberg kan ändå sägas ha tagit några steg i år. Och AIK? Visst, ”Gnaget” är nykomlingar, men en unik sådan. Med tanke på att de antagligen strött mest pengar av alla på sina meriterade spelare bör inte säsongen lovordas allt för mycket heller, men kan ändå betecknas som godkänd. Frågan är mest vad som händer nästa säsong? Bandy-Sverige anar mygel. Det återstår att se vad årsredovisningen bjuder på och hur portföljen formas framöver. Gamla proffsen blir därtill knappast yngre.
***
Årets negativa överraskningar, då? Det går inte att inte nämna IFK Vänersborg här. Klubben har haft en del turbulens med både ekonomin och uttåget av Joakim Hedqvist. Att säsongen skulle ta slut tidigast av alla elitlag, ihop med elitseriens jumbo, trodde nog få. De räddade dock upp säsongen heroiskt, inte minst i den sista direkt avgörande matchen i Uppsala. Ändå svagt. Bakslag.
En annan besvikelse som inte går mig obemärkt förbi är givetvis Hammarby. Det är en sådan där säsong som bara skulle kunna räddas upp av derbysegrar. I stället blev det en säsong där den kroniska antagonisten AIK spöade Stockholms i modern tid, alltid, bästa bandylag i såväl World cup, elitserien som i åttondelsfinalen. Det måste svida något enormt på Södermalm. Att sedan gå från att ha varit i två raka semifinaler till denna blygsamma säsong kan definitivt betraktas som ett oväntat bakslag. En annan hade befarat denna dipp.
Höll jag på att glömma Åby nu? För mig var det inte otippat att nykomlingen blev en slagpåse. Nu blev de dock en historisk tabelljumbo eftersom att det bara kammades hem en ynka poäng på hela säsongen. Så usla har tidigare bara dåvarande KVBS varit, men Åbys målskillnad är än mer förkastlig, varför de kan sägas vara elitseriens sämsta lag i historien. Smålänningarna får ta lärdom och ladda om i allsvenskan och detta i en ny hall som stått värd för landskamper.
Tyvärr går det heller inte att, med ett par blåsvarta ögon, blunda för att grundseriens slutprodukt till slut blev en missberäkning. Säsongen – försäsongen därtill – började lovande i dur, men slutade i moll. Poängmässigt blev det en poäng mer än i fjol, men det blev lik förbannat en återgång till kval efter ett par år av lugn och ro. Det ska dock sägas att inget tolfteplacerat lag någonsin i elitserien tagit fler poäng än årets Sirius. Nu är läget som det är, och sopar de randiga hem kvalet kan ändå säsongsbetyget bli ”G”, godkänt. Det unga laget har bjudit på några höga toppar, men också djupa dalar.
