Förlust borta mot Västerås
Säsongens fjärde förlust inkasserades på årets näst sista dag borta mot Västerås. Det var en match där andra halvlek inte riktigt höll vad den första lovade, men där vi kan konstatera att Villa åtminstone förlorade någorlunda snyggt. Spelmässigt visar laget att de nu helt klart är med på allvar.
Vi börjar med att få en tråkig sak överstökad. Efter dryga sju minuters spel lade domare Christoffer Aidesjö nivån för kvällen, då han blåste straff till David Karlsson i samma sekund som denne, efter att ha lyckats slitit sig loss från sin bryska bevakare, sprätte in det som borde ha blivit Villas 1-0-mål. Ett beslut som orsakade tre minuters utdragna diskussioner och tvingade ”Davva” att vänta alldeles för länge innan han till slut fick chansen att slå straffen. Och när han väl gjorde det så gick det som det gjort alltför många gånger den här säsongen. Bollen satt som gjuten i famnen på Andreas Bergwall. Att säga att Aidesjö tappade matchen i det här skedet vore smickrande, då det indikerar att han någon gång hade grepp om den och så var dessvärre inte fallet. Ett tag betedde sig kvällens rättsskipare mer som debattledare än någonting annat och första halvlek slutade med inte mindre än sex och en halv minuts tillägg efter åtskilliga spelavbrott med mer eller mindre väl valda kvartsamtal. Understrykas bör att detta på inget sätt var matchavgörande, då domartrion höll en jämn låg nivå matchen igenom och var konsekvent inkonsekventa, både till favör och nackdel för båda lagen. Men det var helt enkelt för sorgligt att se.
Nåväl, Villas 1-0-mål kom så småningom ändå i minut 34 och då genom Daniel Andersson efter ett strålande vackert anfall, där han avslutade med att i friläge runda Bergwall i hemmamålet och peta in bollen. Dessförinnan hade också Tim Persson, som gjorde en mycket bra första halvlek, prickat ribban med ett vasst skott. Att Västerås kände sig manat att ta Time Out redan efter 20 minuter säger en del om matchbilden så långt. Villa hade bra fart i spelet och tvingade Bergwall till ett antal kvalificerade räddningar. Hemmalaget såg å sin sida påtagligt nervösa ut och hade framför allt svårt att få ordning i försvarsleden. Halvrensningar och slarviga uppspel gjorde att de aldrig riktigt fick vila och Villas ledning både kunde och borde ha varit större i halvtid. Därför kom kvitteringen i halvlekens första övertidsminut väldigt snopet och det var Magnus Joneby som fick fullträff på en av Västerås sex hörnor och spräckte Borvalls nolla. De uppskattningsvis 50 Villasupportrar som tagit sig till ABB Arena denna kväll hade dock all anledning att känna optimism inför den andra halvleken.
Den började dock som den första slutade, d v s med mål av Magnus Joneby, men Villa kvitterade omgående genom Johan Malmquist på hörna och i den 57:e minuten tog laget återigen ledningen och det var återigen på ett friläge av Daniel Andersson. Man bör nog dock vara ytterst tacksam för att ”Danne” inte blåstes av för offside i den situationen, då det mer eller mindre såg ut som att han övernattat ensam under julhelgen på Västerås planhalva när han tog emot bollen. I samband med målet drog också planens gigant, Johan Esplund på sig en tiominutare för protester (vilka man utan tvekan kan ha sympati för) och när han strax efter Västerås 3-3-mål återvände in på banan spådde min kusin på stolen bredvid att vi nog kunde räkna med att få se en ganska taggad Esplund växla upp de sista 20 minuterna. Kusinen visade sig få helt rätt. Efter att Martin Johansson först levererat Villas andra ribbträff på en hörna tog Västerås över matchen, anförda av Esplund och hans lömska passningsklubba, och hade i minut 77 ryckt åt sig en 5-3-ledning. Villa försökte men alltför ofta misslyckades man med sista passningen, endera på avsändarens eller mottagarens klubba, och trots att indikationer fanns så uteblev de riktigt heta målchanserna.
David Karlsson reducerade visserligen på frislag i den 89:e minuten och Bryngelson hade sedan ett hyfsat läge att kvittera, men valde av oklar anledning att försöka avsluta mellan sina egna ben med ryggen mot mål, istället för att ta emot och vända upp vilket han utan tvekan hade hunnit med. Västerås gjorde istället på övertid 6-4, sedan Ted Bergström lyckats behålla bollen i sin ägo trots att inte mindre än fyra(!) Villaspelare höll honom under herrens tukt och förmaning och helt glömde bort Mikael Olsson som ensam kunde sätta segermålet efter den passning som Bergström på något outgrundligt sätt lyckades få iväg. Denna sekvens symboliserar på ett sätt den vilja och beslutsamhet som idag blev matchavgörande till Västerås fördel. När matchen stod och vägde var det hemmalaget som visade mod och styrka och Villa som blev tveksamma. På det hela taget var det dock varken en förlust eller en insats Villa behöver skämmas för. Chans till revansch finns redan på lördag hemma mot Edsbyn och de lär sannerligen få slita om de vill få med sig några poäng från SLA.
För övrigt:
Med tanke på vilket humör Jesper ”Brechen” Eriksson var idag misstänks redaktionskollega Rasmus Carlsson utan tvekan nu ha länsat sitt Valium-förråd för en tid framöver.
I Lars Falls frånvaro fick Johan Karlsson återigen chansen. Tog han den? På den frågan skulle jag vilja svara ett bestämt: ”nja”.
När man kommer på sig själv med att känna sig mer trygg med Villas försvarsspel än med deras anfallsspel, då vet man att det är en annorlunda säsong.
50 tappra Villaanhängare överröstar utan bekymmer 1850 hemmasupportrar i 85 minuter. För en stad som gör anspråk på att vara landets bandy-huvudstad är detta inget annat än pinsamt.
