Jag ska aldrig mer tvivla
SAIK är klara för final för tredje året i rad efter att man presterat en bandy som jag tvivlade på att man skulle kunna ta fram i en femte och avgörande match. Man vinner med 7-2 inför en fullsatt arena i Lidköping. Ett scenario som jag inte såg framför mig men som hände och det fick mig att få en tro på att aldrig mer tvivla på laget med ett S på bröstet. Friends Arena: Here we come!
Det gäller att göra skäl för sitt namn. Jag heter Thomas, det vet nog de allra flesta vid det här laget. Det gjorde aposteln i bibeln också. Han som tvivlade på att Jesus hade återuppstått. Det gjorde jag även jag efter söndagens match. Inte att Jesus hade återuppstått men att SAIK skulle resa sig efter förlusten. När Jesus bevisade för apostel Thomas att han verkligen var återuppstånden, sa han: ”Här är mina händer. Sätt ditt finger här, och stick din hand i min sida! Tvivla nu inte längre utan tro!” “Min Herre och min Gud’, utbrast Tomas.”. Jag utbrister i dag: ” Mitt SAIK och min Edlund”….
Att jag förmodligen är norra Europas största pessimist kan kollega Paschen intyga som på vårt jobb i dag försökte överösa mig med positiva bilder som att ”det är bara en lek”, ”solen går upp även i morgon” osv. Och då ska ni veta att han, som trots att han heter Thomas och borde dela mitt tvivel, åtminstone såg möjligheten för SAIK. Och tänk vad rätt han fick…
Jag gjorde allt vad som stod i min makt för att få positiva bilder inför matchen. Så jag tog på mig skorna och gick ut på en långpromenad. Precis som inför semifinalen 1997 mot Boltic borta när SAIK hade förlorat den första matchen och skulle åka ner till "omöjliga" Tingvalla. Det gick ju bra den gången, tänkte jag.Och tänk, det lyckades även i kväll.Så när Ulrik Bergman blåste av matchen och förkunnande att SAIK hade tagit sig till sin tredje raka final, tog jag ett beslut. Jag ska aldrig mer tvivla!
Att SAIK kan ta fram det här spelet när det som bäst behövdes, bekräftar bara det spelarna, ledarna och andra folk som lever nära laget har sagt, det är ett gäng vinnarskallar. Att i en femte och helt avgörande semifinal och över 5300 på läktarna, plocka fram det här spelet, ja det gör en smått mållös faktiskt.
Det var tätt bakåt. Det var inga onödiga risktaganden i uppspelsfasen. Det var bestämdhet i anfallen. Det var SJUKLIGT bra utdelning på hörnorna. Jag kan i alla fall inte hitta någon match där ett lag drämmer in fem(!) hörnor. Hade någon sagt det före matchen, då hade jag, ja just det, tvivlat….
Både Edlund och Pettersson har vi här på SAIK-sidan varit lite besvikna på. I dag så tystade dom oss rätt så rejält. Edlund 4 mål och Erik 2. Tack för den uppercuten! Snacka om att kliva in i rätt match och visa vilka bandyspelare dom är. Målen är en sak men det defensiva jobb dom lägger ner är så himla skönt att se. Kapten Edlund fick till slut styra skeppet till hamnen som ligger i Solna…
I denna stund måste jag även hylla Villa för en helt otrolig semifinalserie. Fem matcher som måste ha gjort att bandyn har fått nya anhängare. Att ett lag ska behöva förlora en sådan här serie är nästan synd. Och publiken i Villa. Helt otroligt att man på tre matcher lockar 14458 åskådare! Helt vansinnigt bra och jag lider verkligen med alla Villa-fans som nu går miste om finalen. Tack för en härlig fajt!!
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva nu men huvudet värker då anspänningen som jag levt med sedan i söndagskväll, håller på att släppa sitt ohyggliga grepp om mig så jag sätter punkt här och kan glatt konstatera att jag kan leta på den ”deppkrönika” jag påbörjade i söndagskväll och trycka på deleteknappen. För en sådan hade jag klar redan. Pessimist som jag var…. Amen!!
