Krönika: Från Sjuttiotalet till Persson
Här kommer en krönika om bandyn från sjuttiotalet fram till våra dagar, om hur svårt steget var att ta sig tillbaka till Allsvenskan, samt de tre första årens derbyn mot Edsbyn efter återkomsten.
Som stor Bollnäsfantast från unga år så har man varit med om ett ”antal” derbyn mot Edsbyn genom åren, men även genom de motgångar som skulle fått de flesta supportrar att byta lag. Det började redan på 70- talet då man följde med farsan på bandy. Man var väl i tioårsåldern och var mest intresserad av att åka kana på kullen bakom målet, bredvid där entrén är nu. Men när Bollnäs gjorde mål, då stannade vi ungar upp och jublade för fulla halsar vi med. I semifinalmatcherna mot Boltic 79/80 var man lite äldre och hängde med mer i det som hände på isen. På den tiden avgjordes semifinalerna i bäst av tre matcher. Giffarna fick ordentligt med smörj nere på Tingvalla i Karlstad med 8-2… men hemma på Sävstaås så gjorde de orangeblå en riktig kanonmatch.
Bollnäs förde spelet i stora delar av matchen och Boltic med snabbskrinnare som, Bengt ”Pinnen” Ramström och Bernt ”Bempa” Ericsson låg och väntade på kontringslägen. Jag stod på träläktaren bakom målet mot Slottet i Dalen och fick vid ställningen 1-1 se bollen dansa på mållinjen vid ett flertal tillfällen för de orangeblå… men det var liksom förgjort den där halvklara söndagen i mars månad. På den tiden lirade man oftast på söndagar klockan 13.15 ”Pinnen” Ramström kontrade till slut in det där försmädliga och avgörande målet mitt i den enorma Bollnäsforceringen. En tung och något orättvis förlust för Håkan Karlsson, Kjell ”Pipis” Larsson, Hans Alftberg med flera Bollnässpelare. Det var ändå en bra säsong där Bollnäs blev fyra i division 1 norra med 25 poäng. I de inbördes matcherna mot Edsbyn så vann Bollnäs med 7-2 hemma, och lirade oavgjort på ÖN, 4-4.
Då jag jobbade på Björkträ i Viksjöfors på den tiden med en massa bybor, bland annat med storskytten, Mats ”Hammarn” Hammarström, pappa till sonen Mattias som spelar idag… så blev det att kika på ett par finaler på Söderstadion med Edsbyn också. 1977/78 vann ”byn” mot VSK med 6-4, och 1981/82 så blev det förlust mot den tidens stora köplag, Boltic IF med 2-3 för de rödblå. Men det var ändå Bollnäs man höll på och laget man hoppades skulle ta sig till Söderstadion en dag.
Men det skulle visa sig dröja länge innan Bollnäs ens kunde ta sig upp i Allsvenskan igen. Bollnäsgiffarna åkte året efter semifinalerna mot Boltic ur Allsvenskan. Man kämpade sig tillbaka ett par gånger, 82/83 och även säsongen 86/87, men båda gångerna så föll man med ett stort magplask ner i ettan igen. Man hade helt enkelt vare sig de ekonomiska resurserna eller den sportsliga ledningen som kunde skapa ett stabilt allsvenskt lag just då.
Jag och mina bröder var tillsammans med några andra eldsjälar med och skapade Bollnäs första riktiga hejarklack. Vi köpte tyg på Skölds och morsan fick sy flaggor för glödande livet hemma i Viksjöfors. Vi följde laget i vått och torrt… det var resor och kvalmatcher där oturen alltid verkade förfölja både laget och oss fans, som suktade efter att åter få se Bollnäs i Allsvenskan igen. Vi frös hemma på den gamla stenläktaren med vinden i ryggen från travbanan. Vi led efter kvalförluster i Lugnet mot Falun och i Västanfors. Men vi gav aldrig upp… vi skulle lyckas en dag, så var det bara.
På något märkligt vis så blev både vi i klacken och laget sakta men säkert starkare efter alla förluster. Nio år efter den senaste ettårssejouren 86/87, så var Bollnäs äntligen tillbaka i finrummet igen. Efter en helt överlägsen serie i division 1 norra det året… 18 segrar noll oavgjorda och noll förluster, målskillnaden var smått fantastiska 199-36 för Giffarna, som hade en riktig skarpskytt i norrförvärvet, Peter Norden som krutade in hela 63 mål den säsongen. Patrik Larsson var tvåa i skytteligan med 35 mål, Magnus Granberg gjorde 27 mål och den unge ryssen, Pavel Gavrilov, 22 mål. Det var liksom inget snack, men när allt var klart så kan ni tro att vi tillsammans med spelarna dansade på borden och sjöng i den nyrenoverade George Henric lokalen på stan och firade uppgången… numer Kinaresturangen. Känslan var nästan som om vi tagit VM guld i bandy, istället för en plats i Allsvenskan.
Säsongen 97/98 blev en omvälvande säsong… Bollnäs ”Raggarbandy” blev ett nytt begrepp på stan och runt om i Sveriges bandyklubbar. Man spelade frejdigt och offensivt, men glömde allt för ofta bort att försvara sig. I det första derbyt mot Edsbyn på Sävstaås så slog man ett nytt publikrekord, hela 5644 personer hade kommit för att se Bollnäs läxa upp ärkerivalen Edsbyn. Men istället så fick man känna på rysk dynamit genom speldirigenten, Nikolaj Jarovitj och skarpskytten Igor Gapanovitj, som tillsammans med sina rödblå kamrater gav Bollnäs ordentligt på nöten med hela 7-3. Trots förlusten så var det ett oerhört genomslag rent publikmässigt den säsongen. Sävstaås fylldes gång på gång och folket älskade bandy som aldrig förr. Revanschen skulle komma fortare än någon kunnat ana.
På Annadagen inför 6063 åskådare på Ön i Edsbyn, fick vi se den återvändande Hans Åström avgöra i snöflingorna med bara sekunder kvar av matchen. Känslan när allt stannade upp och blev tyst på ÖN, glömmer jag aldrig. Hans Åström som driver från nästan halva plan fram i snöyran och via målvakten får in bollen till 4-3 för de orangeblå. Rubriker som ”Hans Åström gav Bollnäs revansch efter 18 långa år"… eller Hasse som gör tummen upp efter matchen, med ”Hjälten på den öde ön” som rubrik. En annan kul kommentar var från polisbefälet Sven Lind i byn. ”Visst var det en och annan som var påverkad, men vi har inte tvingats att omhänderta någon person, vilket är fantastiskt". Och visst var det alltid så fantastiskt som Sven just påpekade. Trots rivaliteten fansen emellan så har det is stort nästan aldrig varit något bråk när lagen mötts. En hatkärlek finns naturligtvis som aldrig kommer att upphöra, men bråk… nej. Skillnaden mot idag är nog att derbyn på den tiden gällde så mycket mer än det verkar göra för spelarna idag. Då var det krig mellan spelarna, man gav inte bort en millimeter av isen och skulle man förlora så var det inte utan blod svett och tårar. Nuförtiden så tar man inte kampen på samma sätt och den där speciella derbykänslan har liksom blivit en aning urvattnad även för oss publik.
Patrik ”Palle” Rönnkvist spelade med Bollnäs det året, men året efter så kom den stora överraskningen, eller så inte. ”Palle går till Edsbyn!? I Bollnäs så blev ”Palle” placerad som halv eller mittfältare, då laget hade värvat på sig för många anfallare. Rönnkvist tröttnade och gick till byn istället… där fick han tillbaka sin ordinarie plats som anfallare. Och sen blev det många år och guld med byn för ”Palle”. Men redan det första året i byn, säsongen 98/99 så blev Rönnkvist stor matchhjälte då han sänkte Bollnäs i upptakten av serien med tre mål inför ”bara” 2366 personer på Ön. Seger till slut med 5-4 för de rödblå. I en spännande och välspelad match, så var ändå det roligaste minnet då spikern tillkallade tystnad och förklarade att bonden (minns inte hans namn) måste omedelbart ta sig hem för att ”grisen var lös”. Kommentaren på läktaren lät inte vänta på sig, ”Mitt i ett derby”. Ja, man undrar om grisen någonsin kom tillbaka... det förtäljer inte historien.
Raggarbandyn fortsatte och efter en 5-13 förlust på Lugnet i Falun, så började många oroa sig inför framtiden igen. Skulle Bollnäs åter få slåss om att hålla sig kvar i Allsvenskan? Även Bollnäs Flames hade bildats året före och blev ett nytt begrepp i Bollnäs bandys historia. 6845 personer hade det året kommit till Sävstaås för att se det heta annandagsderbyt lagen emellan. Edsbyn var ute efter revansch, men det slutade ovanligt nog med delad pott det året. Den finske Edsbyspelaren och halven, Kimmo Houtelin kvitterade till 4-4 med 6 minuter kvar efter en hörnretur. Anders Svensson stod i Edsbyns mål och i Bollnäs lirade Karlstadsonen, Rickard Timmerklev… som såg ut att bli matchhjälte då han gjorde 4-1 i den 62:a minuten. Men Edsbyn spurtade alltså starkt och lyckades till sist fixa en poäng. På den tiden så var det de fyra bästa som hamnade i elitserien efter nyår… lagen under fick spela i allsvenskan och kvala till slutspel eller division ett. Bollnäs hade chansen men klarade inte av att gå till kval uppåt efter förlust mot Vänersborg i den sista omgången.
Säsongen 99/2000 hade Bollnäs värvat till sig några nya spelare. Halven, Anders Rooth kom från Sandviken och Mathias ”Bissen” Larsson och backen Pontus Wennberg från Edsbyn. I en gnistrande match på Sävstaås mot SAIK i omgång två, så var Hans Åström kung över hela arenan. Hasse fick sin kyla och då kunde inget stoppa världens snabbaste bandyspelare. 3 mål av Hasse och en klar 6-2 seger för hemmalaget. Vesa Voukila den hårdskjutande finnen lirade i Bollnäs och tekniske mittfältaren från Villa, Peter ”Prinsen” Karlsson hade kommit året före.
Men, den största chocken hade nog inte lagt sig för Bollnäsborna… Magnus Granberg, Bollnäs själ och hjärta genom alla år, hade ritat på för Edsbyn. Tidningarna visade bilder på Magnus där han stod och pekade på skylten Edsbyn i Ovanåker.
Många hade svårt att smälta övergången och en del hårda ord delades ut på de respektive klubbarnas hemsidor.
I det första derbyt mot byn så var det just Granberg som inledde målskyttet för Edsbyn. Det blev till sist 3 mål för Granberg på Sävstaås inför 4827 åskådare. Dan Hjelm… den ”döende svanen”, som vi Bollnäsbor kallade honom, gjorde även han ett mål och byn vann med 8-4 på Åsen. På annandagen så blev Granberg poängräddare åt Edsbyn den här gången. Inför 5367 personer så skaffade sig Bollnäs ett 2-4 överläge, innan Magnus på 12 minuter gjorde två baljor och räddade en poäng åt de rödblå. Det blev ett nytt möte det året på ÖN sen båda lagen tagit sig till Elitserien efter nyår. Bollnäs vann med 8-6, sen Granberg gjort 3 mål igen och Vesa Voukila blivit matchhjälte med sitt 8-6 mål på straff i den 79:e minuten. Det var en riktig raggarvändning av Bollnäs som ett tag låg under med hela 4-1, innan vändningen kom i den andra halvleken. Tränare i byn då var, just det… Sören Persson. BGIF förlorade till sist i kvartsfinal mot Sandviken med 0-3 i matcher. 2-10, 4-6 och 3-4. Den bästa säsongen på 17 år för Bollnäs.
Hoppas ni fått lite intressanta tillbakablickar och kan känna igen något av de som hänt den här första tiden sen Bollnäs åter blev ett Allsvenskt lag, numer ett Elitserielag.
Jag tycker vi skall minnas att vi efter de här åren tagit oss till två finaler, två semifinaler och nu hittills fem kvartsfinaler. Vi har även vunnit World Cup i Ljusdal 2005.
En rätt stark utveckling från ett lag som inte för allt för länge sen hade fasansfullt svårt att ta sig till Allsvenskan. Vi får nog först och främst tacka alla spelare och ledare för det... och inte att förglömma sportchefen, Sören Persson som tog Bollnäs till en annan och högre nivå. Till sist också Bollnäs publik som verkligen har stöttat klubben under åren i både med och motgång.
Vi kan verkligen vara stolta över ”vårat” Bollnäs… och en dag så ska vi bara ha det där guldet!
