Krönika: Vår SM Final
Krönika: Vår SM Final
Man får säga vad man vill om hallar och arenor – men inte mycket i bandyns värld är så stort för oss Hälsingar som ett Annandagsderby ute på Sävstaås den 26 december! Ja det skulle väl vara en final då möjligtvis?
De här matcherna är så rotade i våra bandysjälar så att man nästan glömmer Julens övriga dagar och budskap. Höjdpunkten efter allt julstök… liksom ligger bara där framför och väntar på oss. En slags euforisk slutpunkt på julfirandet, där man endera efteråt tar en gravöl och går och lägger sig i vredesmod – eller samlas i förbrödringens vagga på något hak och snackar intryck.
Bilen parkeras naturligtvis där den alltid har stått, även om märket nu är ett annat. Den lilla promenaden från travbanan får pulsen att höjas i varje steg man tar, och hjärtat slår fortare och fortare då man ser ljuset över Åsen som lyser upp och sprider en inre värme. Äntligen… nu skall vi ta de där rödblåa bönderna!
Redan på avstånd så hör man ett slags viskande sorl i köerna framför entrén. Förväntningar delas mellan ung och gammal, vän som bekant – folk är glada och uppsluppna, kanske är det bara luften och rörelserna som får oss på ett bättre humör efter allt stillasittande?
Innanför grindarna hälsas man välkommen av 50/50 gänget, som stått på samma plats de senaste 15 åren – glada och fulla av energi så ropar de ut sitt budskap, trots att åren både här och där har klämt dit lite fler rynkor och gråa hår. Men det gör ingenting... vilket jobb och engagemang, tänker man.
De rödblå anhängarnas bilköer ringlar långa längs med Frelugavägen ner mot Åsen – väl inne efter vändkorsen, tar de åt höger... medans vi färgglada orange och blåklädda tar åt vänster uppför den gamla stentrappen… en trapp som någon av någon anledning ville ha kvar som ett monument över tider då man halvt frös ihjäl – då vinden från travriktningen pinade våra ryggar och ansikten?
På läktaren så öppnas sen våra sinnen fullt ut, då glöggdoft slår emot oss och där portföljer med annat vitaminrikt innehåll tas fram och förtärs i hastig takt – samtidigt som högtalarmusiken drämmer av en och annan gammal slagdänga. En svag cigarettdoft sprids och man påminns om livet före elitserien, då allt var så mycket svårare rent sportsligt – där jakten på den där förtvivlat svåra platsen att komma tillbaka, nästan för ett tag kändes som helt omöjlig. Men det är nya tider nu… Hellmyrs & Berlin… man ryser till av välbehag och tar en klunk av den varmt spetsade chokladen!
Långsidorna fylls på och nu gör vår kulturmaskot ”Snodden” entré igen – undrar vem som håller till där innanför den stora otympliga bollen, med keps längst där uppe? Har någon av oss i publiken nånsin fått reda på det? En reporter springer omkring på läktarten och intervjuar folk, kan det vara auktionisten P Eriksson tro? Han frågar om resultatet till både höger och vänster – inget svar från någondera av sidor säger att favoritlaget skall ta stryk…
Märkligt!?
Flames trumma går igång och spridda delar av publiken hänger på. På den andra sidan så fylls den gamla svajiga träläktaren upp med som vi säger, ”bybor” – där klacken Red Farmers ofta har fått känt på både glädje och sorg. För oss Bollnäsare, så försöker vi göra allt för att bara erinra oss de sorgliga ögonblick dessa fans haft. Men vad hade väl ändå ett derby varit utan alla dessa rödblå fantaster? Bara de nu inte vinner så!?
Oavsett om vi håller på olika lag, så är det ju just dessa människor som gör att vi själva också vill vinna så mycket, och tvärtom naturligtvis. ”Nu lyfter vi upp ögene mot skyn” – in kommer de rödblå krigarna... nu i vit skrud och kör ett varv förbi sina fans som viftar och vinkar med flaggor – samtidigt som jublet nästan inte når några gränser. Hallå bybor! Vi har inte börjat än!?
På vår läktare så går förväntningarna nu nästan att ta på. ”Tryck ihop er in mot mitten så att alla får plats”, säger spikern i högtalaren.
Alla tar ett steg åt höger eller vänster. Man vill ju liksom i möjligaste mån, ändå stå där man alltid har stått. Lysena släcks ner och allt blir nästintill helmörkt. Hjärtat hoppar till, det som finns runt omkring slutar nu för några sekunder helt att existera.
Då händer det:
Oh When the Giffs - go Marching In - Oh When the Giffs go Marching In – I just to Whant to be in that Number… Oh when the Giffs go Marching In!
Klacken är nu så enade, så att man nästan tror att alla har legat på ett gemensamt träningsläger i ett antal veckor?
Dörren mot grusplanen glider hastigt upp… in stormar en hel drös med oerhört laddade orange och blå bandyspelare… spelare som nu skall ge våra lokalkonkurrenter allt vad de tål! Jublet stiger mot skyn, händer klappas, stora flaggor vajar och bengaliska eldar brinner runt hela Sävstaås!
Någon tar en klunk ur flaskan för att stilla sina nerver och den anspänning som råder. Andra står bara där och ser oerhört lyckliga ut!
De orangeblå laget samlas i en stor klunga nedanför huvudläktaren… där Bollnäs Flames och alla andra fans nu tar ett djupt och långt sista andetag – innan man klämmer i med: Vi är från Bollnäs – (svar, från ena halvan) Världens bästa Bollnäs (svar)…
Äntligen - Annandagen är här igen!
Domaren blåser i sin pipa
Spelet kan börja…
Ni kommer väl ni med!?
