- -
Säsongen är över
Semifinalen mot Sandviken tog alltså slut efter tre raka uddamålsförluster där Villa igår i den tredje matchen tappade en tremålsledning till förlust i Sudden Death. Ett scenario som kan ses som ganska signifikant för denna matchserie där Villa i samtliga möten har haft chansen att stänga, låsa och slänga bort nyckeln vid ett flertal tillfällen. En händelserik säsong med ett slut som börjar bli allt för välbekant.
Jag tänker ikväll inte lägga ner mycket energi på att gå igenom allt som hände i den här matchen, utan mest reflektera och försöka sätta ord på de känslor som varit mest påtagliga det senaste dygnet. Men en snabb sammanfattning skulle lyda ungefär som följer:
Villa börjar piggt, bra och beslutsamt. 1-0 efter dryga två minuter, 3-1 med bud på 4-1 efter en kvart. Om bara Danne hade haft aningen bättre tajming i nedtagningen på Falls lyra. I defensiven lägger samtliga ner ett kolossalt arbete. Säfström är osynlig tack vare Bryngelson och i mittförsvaret är det tätare än mellan Björn Borgs ögon. SAIK kvitterar och Villa tar ledningen. SAIK kvitterar och Villa tar ledningen. Tio minuter in i andra halvlek har 5-4 blivit 7-4 när Danne skickar ut Hiekkanen till korvståndet. Han ser segerviss ut när han sträcker händerna i luften. 5-7 på straff strax därpå, 6-7 på ny straff efter att Linus stått för säsongen mest meningslösa tackling. Det är 20 minuter kvar och av all eventuell segervisshet syns inte längre något. Inte hos någon. Det är uppenbart att Villa håller på att tappa matchen. Man leder men lyckas ändå se ut som ett slaget lag. Utvisningarna duggar tätt. Danne, Davva och Bryngel är slutkörda. Säfström är synlig igen. På bänken sitter Artig utan en tillstymmelse till svettdroppe i pannan.
Varför?
Vi på läktaren väntar på Time Out. Vi måste få stopp på den här tendensen. Ingen Time Out kommer.
Varför?
Med tio minuter kvar gör Joakim Bergman 7-7 på hörna. Villa tar Time Out, men det är så dags. All energi på isen finns hos de svartklädda. Danne får ett gratisläge men skjuter utanför. Villa får matchens sista skott på hörna men lyckas inte förvalta den. Sudden Death infinner sig och till den kommer bara ett lag ut på banan. Villa orkar inte längre och det är plågsamt uppenbart. På läktaren ber vi böner om medstuds, men ingen lyssnar. Efter 101 minuter tar SAIK ledningen för första gången i matchen och då är den slut. Ridå.
Tomheten som infinner sig då bandysäsongen tar slut på detta hemska sätt går inte att beskriva. Man stirrar rakt ut och väntar på att domaren skall komma fram till att Villa rusade för tidigt och att hörnan måste gå om. Man hoppas att det är ett skämt. Vi har känt den här känslan för många gånger nu. Det är inte vår tur i år heller. I Göransson Arena applåderar en bortskämd publik sina stålmän. Villaspelare slår sönder sina klubbor och kastar vattenflaskor. Efter någon minut tackar de varandra och de gör det på ett sätt som får mig att bli varm i kroppen. De kramar om varandra, respektfullt och värdigt.
Det är i dessa lägen man som supporter inser att det finns något i idrotten man helt enkelt aldrig kommer att fatta. Vi har förlorat mot SAIK. Igen. För tredje året i rad har de stått i vägen för oss. Och våra hjältar kramar dem. Den smärta vi känner borde vara tio gånger värre för dem. Ändå kramas de. Men de båda lagen vet, så mycket bättre än vi, att de har mer gemensamt med varandra än de har med sina respektive supportrar. De har alla slitit ont sedan i april för att nå en final. De har spelat tre outsägligt jämna och helt otroliga bandymatcher mot varandra. Det hade i princip kunnat avgöras med lottdragning samtliga gånger. Det gör ont hos Villa och SAIK vet om att vara goda vinnare. SAIK är värda en finalplats och Villa vet om att vara goda förlorare. Även om de vet att de också gjort sig förtjänta av den så har de förlorat i tre raka matcher och då når man ingen final.
Det sista jag ser innan jag går ut är en svartklädd spelare som ligger på knä med pannan mot isen. En spelare som debuterade i bandyns högsta serie när Carl Bildt var statsminister, samma år som jag gick och såg ”Alladdin” på bio och två år innan Erik Pettersson ens var född. Det är Magnus Muhrén. Ingen har som han under den här semifinalserien visat sådan vilja och glöd. Den beslutsamhet han utstrålade ensam efter sitt 1-1-mål kom inte Villa som lag upp i tillsammans under matchens sista halvtimme. Han lyfter upp huvudet och blir sittande på knä. Han gråter. Christoffer Edlund går ner på knä framför honom och ger honom en kram. Och det känns på något vis så självklart och plötsligt lite lättare att acceptera, mot bakgrund av det jag just beskådat av Fair Play och sportslighet. Vem är jag att vara bitter över att en spelare som Magnus Muhrén får avsluta sin karriär på Friends Arena? Spelare som han SKA få avsluta sin karriär på Friends Arena och de SKA få göra det med en seger. Det är en oskriven men gudomlig rättvisa. Precis på samma sätt som också Danne, Davva, Bryngel, Hellman och kanske framför allt ur-villaiten Malmqvist (OK, jag erkänner… jag har gått i skolan, spelat fotboll, bandy och sprungit på mellanstadiedisco med honom, jag ÄR färgad) en dag SKA få lyfta SM-bucklan för Villa. Och det kommer att vara en frukt av precis samma rättvisa.
Jag bugar och bockar för Sandvikens AIK och gratulerar till finalplatsen. Ni är i final därför att ni aldrig hade missat att stänga de här tre matcherna på samma sätt som Villa gjorde. Och jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men jag hoppas verkligen att ni vinner. Ni har förtjänat det. Och framför allt, Magnus Muhrén har förtjänat det.
