En fin säsong till ända - säsongskrönika
På tisdagen tog IFK Vänersborg säsong slut efter 3-0 i matcher mot Sandviken i kvartsfinal. Vi sammanfattar säsongen då Vänersborg blev historiska och överraskade bandysverige.
Så här i hockey-tider kan man inte låta bli att dra en parallell mellan årets Vänersborg och ishockeylandslaget tidigare mästerskap. Man har spelat bländande när det inte gällt något, bara för att snöpligt åka ur i kvartsfinalen.
Lite så har IFK:s säsong utvecklat sig. Man var kanske försäsongens bästa lag sett till statistiken; En oavgjord och nio vinster imponerade och gav eko i bandysverige.
Vänersborg hade något stort på gång.
***
En fin försäsong var till ända. Nu var det allvar. Och även inledningen på säsongen fortsatte i samma tecken. Visserligen började man seriespelet med förlust mot Vetlanda, men med tanke på bristen på is och möjligheter till träning inför den matchen var det inte oväntat.
De blåvita skakade snabbt av sig förlusten och körde i den första hemmamatchen för säsongen över nykomlingen Derby med 10-2 efter det bästa spel ett blåvitt lag presterat på Isstadion på åratal, kanske någonsin. Man spelade helt enkelt bländande, och inte skulle det blir sämre i nästkommande match mot Katrineholm.
Seger med 11-2 blev det, och gamle Valeri Gratchev var på sånt spelhumör att han under just de 90 minuterna var världens bäste spelare igen. "Valle" stod för tre assist och ett briljant solomål, där han rundade hela KSK inklusive målvakten och lade in bollen, och avgjorde nästan på egen hand matchen.
Kungen var tillbaka!
IFK:s fina form höll i sig, och efter de två storsegrarna mot bottenlagen fortsatte man och vann ytterligare tre matcher, varav segern mot Motala där man vände ett 3-0-underläge till seger med 8-3, och den meriterande 2-1-segern mot Västerås på Rocklunda var de mest minnesvärda.
I returmatchen mot Västerås förlorade man med 5-3, men efter den amtchen blev det idel segrar i söderallsvenskan, totalt tio vinster och två förluster lade grunden för klubbens första serieseger någonsin, efter över tjugo säsonger i högsta serien!
***
Som IFK-supporter minns man mest den fantastiska matchen mot Villa/Lidköping på annandagen. Laget tog snabbt en ledning efter två mål av vindsnabba nyförvärvet Daniel Gratjov, men Villa kom igen och i halvtid ledde Lidköpingslaget med 4-2. I andra halvlek visade tränare Nordin/Uhlin prov på fingertoppskänsla när man flyttade ner Jonas Berner på högerhalvplatsen och flyttade upp Valeri Gratchev som central mittfältare.
Det skulle bli matchavgörande.
Berner gjorde sin bästa halvlek för säsongen och Gratchev vände nästan på egen hand matchen med sina fyra assist i andra halvlek. Han fick god hjälp av fyramålsskytten Misja Pasjkin, som av SVT:s expertkommentator Hans Johansson fick lysande recensioner.
"Spelar han så här kommer han vara i landslaget inom en snar framtid", sa Johansson. Dålig koll på reglerna från förbundets sida spolierade Misjas chanser till VM-spel, annars hade han säkerligen varit med i diskussionerna.
Matchen slutade 9-5 till Vänersborg och hela laget fick mycket beröm efter matchen.
"Vänersborg bygger ett nytt storlag", konstaterade Chris Härenstam efter matchen.
***
IFK:s framfart i allsvenskan ökade pressen på laget. Nu var man plötsligt laget som skulle spräcka norrgruppens dominans. Kanske blev trycket på laget lite för stort, man hade aldrig varit i en liknande situation och nästan alltid varit laget som slagit ur underläge.
Av några nerver syntes dock inte i elitseriepremiären mot Hammarby hemma på Isstadion. Laget spelade under stora stunder ut nollåttorna och hade segern som i en liten ask. Det var då man började skymta en del nerver i de blåvita leden. Man tappade ledningen och verkade få nöja sig med oavgjort, vilket trots allt var ett bra resultat. Då fick Kalle Spjuth bollen på övertid (matchen skulle i ärlighetens namn blåsts av tidigare) och sköt in 5-4 till Hammarby.
Målet kändes som ett enda hårt slag i magen på både spelare och supportrar, och ska man vara helt ärlig blev IFK aldrig riktigt sig lika efter den snöpliga förlusten. Kanske förstördes vad som kunde bli IFK:s bästa säsong någonsin redan här.
Hammarbymatchen följdes upp av ett oavgjort resultat mot Broberg och sedan en förnedring av ärkerivalerna Villa från Lidköping. 7-0 slutade matchen till IFK efter fem mål av Misja Pasjkin. Spelet var dock inte sig likt trots storsegern, något hade försvunnit sedan förlusten mot Hammarby.
Självförtroendet månne?
Efter Villa-krossen var det dags för möte med regerande mästarna Edsbyn och man hoppades väl inte på allt för mycket inför matchen. Ibland är en pessimistisk hållning bra, då man blir desto gladare när skrällarna kommer. För att IFK skulle klara av att hämta upp ett tvåmålsunderläge och sånär slå Edsbyn kan inte beskrivas som annat än en skräll.
Matchen i sig var Årets Match på Isstadion, då den innehöll allt. Två bra lag, fint spel och en härlig stämning på läkaren. Det slutade 3-3 ochjag blev helt övertygad om två saker under matchens gång: Att Henric Eriksson är Sveriges bäste defensive mittfältare och att Magnus "Kuben" Olsson är Sveriges bäste bandyspelare just nu.
***
Dessvärre var Edsbynmatchen IFK:s sista riktigt bra match i elitserien. På de återstående matcherna lyckades man bara ta tre poäng, via 0-0 (!) mot Sandviken och seger hemma mot Broberg med 6-4. IFK:s formkurva dalade, men man klarade trots allt femteplatsen i serien.
Det hade kanske varit bättre att sluta lite längre ner, skulle det visa sig.
Västerås lyckades nämligen knipa åt sig tredjeplatsen före SAIK och fick därmed förmånen att välja motståndare i kvartsfinalen, som IFK nått genom åttondel mot Sirius. Västerås vågade inte välja IFK som motståndare utan tog Broberg istället, så Vänersborg fick finna sig i att återigen tampas med Sandviken i kvartsfinal.
Sandviken gick segrande ur den striden med 3-0 i matcher, efter två dåliga och en riktigt bra match av IFK. Dessvärre sviktade nerverna i den bra matchen och man tappade (återigen) en ledning i slutet av matchen och förlorade sedan på sudden death. Misja Pasjkin hade skadat sig under den andra åttondelsfinalen med Sirius och fick se se alla matcherna i kvartsfinalserien från läktaren. Givetvis hade IFK inte råd att tappa sin skyttekung när man skulle försöka betvinga Sandviken i tre matcher, och visst saknades Misja.
IFK:s säsong tog slut tidigare än man ville, man hade hoppats att lagets fina spel hade kunnat hålla åtminstone till semifinal. Men trots detta kvarstår ett faktum -
IFK Vänersborg anno 05/06 skrev historia.
***
Vad var då orsaken bakom IFK:s framgångar? Jag vill nämna tre saker:
* Kontinuitet - Samma tränare, samma spelsystem och nästan samma spelare i flera år ger resultat till slut.
* Mod - Vänersborg hade spikat truppen och budgeten när Valeri Gratchev blev tillgänglig för spel för IFK. Klubben vågade satsa på honom och det betalade tillbaka sig direkt.
* Nyförvärven - Mikael Lindberg och Daniel Gratjov var unga, hungriga och gav IFK en fart i spelet som inte funnits där förut. Vad Valeri Gratchev bidrog med behöver man knappt nämna. En av tidernas bästa glänste med sitt passningsspel och sin genialitet och gav IFK det man saknat i flera år - en spelfördelare som tog tag i spelet.
Dessa tre saker anser jag är fundamenten som stod till grund för IFK:s fina säsong och underhållande spel. Givetvis finns det många fler orsaker, jag tycker att alla spelare i laget höjde sig en nivå eller mer jämfört med förra säsongen.
Jag vill speciellt lyfta fram Henric Eriksson. Henric har alltid varit nyttig för IFK, men i år vågade han ta tag i bollen, driva upp den och delta mer i spelet än han gjort tidigare. Samtidigt var han lika lysande som vanligt i det defensiva spelet. Så måste jag ta ut en spelare som jag anser är Årets Spelare så är det den egna produkten och stålmannen Henric Eriksson.
Nu väntar ett halvår av abstinens, tristess och Silly Season. Redan nu väntar man på att det ska bli november och man får stå och frysa fötterna av sig på Isstadion.
För säga vad man vill, fötterna må frysa men när IFK spelar är man alltid varm i hjärtat.
Väl mött på Isstadion i november!
