Gästkrönika: Tålamodet är inte vad det borde vara
"Att förlora mot lag som Sandviken och Edsbyn är ingen skam, men att förlora på ett sådant sätt som IFK gjorde är inte godkänt om man nu har ambitioner att ta ett kliv uppåt i den svenska bandyhierarkin. IFK har alltid varit ett överlevarlag som aldrig viker ner sig. Man har spelat tajt, tuff fysisk bandy och många lag har haft ont i magen inför möten på ett blåsigt och regnigt Isstadion", skriver Peter Cederberg i sin krönika.
IFK Vänersborgs forum här på svenska fans har den senaste tiden varit fyllt med mer eller mindre hätska inlägg och ifrågasättanden kring tränare samt laget och dess prestationer. Engagemanget kring laget är stort och omdömena skiftar. Att många är besvikna och kritiska är fullt förståeligt. Tabelläge och poängskörd är ungefär i nivå med vad det brukar vara vid den här tiden, men med bättre förutsättningar än någonsin, tack vare en av Sveriges ståtligaste bandyarenor samt ett antal spännande nyförvärv, är det naturligt att förväntningarna skruvas upp. Att dessutom föreningen och representanter runt A-laget inför säsongen gick ut med hög svansföring och förklarade att man nu på allvar tänker utmana svensk bandys stora drakar bidrar naturligtvis också till besvikelsen.
IFK Vänersborg inledde annars säsongen strålande, även om de på förhand två givna premiärpoängen mot Haparanda stannade vid en. Något som då kändes som en besvikelse, men som i takt med Haparandas fortsatta framgångar så här i efterhand visade sig vara acceptabelt. Bortasegern mot Broberg imponerade och i hemmamatchen mot Västerås, som IFK vann fullt rättvist, visade IFK upp ett komplett spel som indikerade att allt det som sagts innan säsongen stämde.
Det prestigefyllda hemmaderbyt mot Villa var ingen katastrof rent spelmässigt. IFK hade väl så många chanser som Villa, men en för dagen ovanligt olycklig Gabriel Bridholm i IFK-målet såg fyra (!) frislag förpassas i IFK-nätet. Men förlusten kan ändå inte förklaras med det. För det kan knappast ligga Gabriel till last att IFK endast mäktade med ett mål framåt, trots hörnor i massor och flera öppna lägen som borde förvaltats bättre. Och gör man bara ett mål är det sannerligen svårt att vinna bandymatcher.
Men efter den matchen hände något. Den tänkta frejdiga offensiven gick i stå och försvaret, som alltid varit IFK:s signum, började läcka betänkligt.
Att förlora mot lag som Sandviken och Edsbyn är ingen skam, men att förlora på ett sådant sätt som IFK gjorde är inte godkänt om man nu har ambitioner att ta ett kliv uppåt i den svenska bandyhierarkin.
IFK har alltid varit ett överlevarlag som aldrig viker ner sig. Man har spelat tajt, tuff fysisk bandy och många lag har haft ont i magen inför möten på ett blåsigt och regnigt Isstadion. Genom åren har spelare som Jocke Berglund, Filip Strömkvist och Jesper Larsson delat ut bröstvärmare som inte varit populära hos någon annan än hemmapubliken och det egna laget. Men nu är den tiden förbi. IFK har ambitionen att utveckla ett nytt offensivt, publikfriande spel, vilket också profilen på de nyanlända spelarna skvallrar om. Men det gäller ändå att värna om traditionen och bevara de positiva inslag som funnits i tidigare upplagor av IFK Vänersborg. Attityden och krigarinställningen är en av beståndsdelarna som fört blåvitt dit de är idag och oavsett spelsystem, spelare och tränarkonstellationer ska den nog bevaras. Att se IFK vika ner sig som man gjort i ett par av årets matcher är ovanligt och som sagt inte godkänt.
Trots det finns det ingen anledning att deppa ihop. Slutspelsplatsen är absolut inom räckhåll och de senaste matcherna har varit fall framåt trots knapert med poäng. Precis som huvudtränare Uhlin proklamerar tålamod på planen så är det precis det som vi som följer laget också behöver ha. Att göra en så omdanande förändring som IFK Vänersborg just nu gör tar tid och det måste man ha respekt inför.
På isen är det till stora delar ett nytt lag som under ledning av en nybildad tränarkonstellation ska börja spela bandy enligt ett nytt spelsystem, i en helt ny inomhusmiljö som dessutom är en ifrågasatt följetong på lokalpressens insändarsidor.
Vid sidan av isen försöker föreningen, trots ett bistert västsvenskt företagsklimat, få ekonomisk utväxling av de fantastiska möjligheter som den nya arenan ger, men också att bygga upp en organisation och ledning som är i linje med vad som krävs för att etablera sig som ett permanent slutspelslag.
Sammantaget är det många radikala förändringar på en gång och det gäller som sagt att ha tålamod. Som bekant byggdes inte Rom över en natt, inte heller Vänersborgs Arena och det tar tid att bygga upp det nya IFK Vänersborg också. Låt det ta den tid det behöver, steg för steg. Elefanten äts lämpligen i bitar och att svälja den hel ska helst undvikas. På sikt är jag övertygad om att IFK Vänersborg är på rätt väg och det finns ingen anledning att prata om kris. Förhoppningsvis ser vi sportsliga tecken på det redan i annandagsmatchen mot Vetlanda.
Slutligen lite om den senaste debatten kring laget och tränare. Att Pontus Sundelius hoppade av sitt tränaruppdrag är synd och en vink om att något inte fungerat riktigt i samarbetet med övriga. Som huvudansvarig för A-laget är det naturligt att Anders Uhlin hamnar i skottgluggen när tränarkollegor hoppar av och när förväntad drömbandy och poängskörd uteblir. Det är en av baksidorna när man har den rollen, men jag är övertygad om att Anders tål det. Han har inte gjort sig känd som en mjukost varken på eller vid sidan av planen. Det viktiga är ändå att kritiken är nyanserad och konstruktiv. Uhlin brinner för sitt uppdrag och lever för bandyn och IFK dygnets alla timmar. En hetsjakt på att i det här skedet tillsätta nya tränare ger varken fler poäng eller rätsida på IFK:s tuffa ekonomiska vardag. Det är något som lämpligen utvärderas efter säsongen och fram till dess förtjänar både spelare och tränare alla supporters fulla stöd och förtroende. Därmed inte sagt att debatten ska kväsas. Tvärtom, debatt och konstruktiva förslag, synpunkter och kritik är alltid av godo. Det gäller även IFK Vänersborg.
