Lilla Paris-bloggen: Årskrönika
En blogg om bandysverige och IFK Vänersborg
Tänkte att jag skulle sammanfatta den gångna säsongen nu, sent omsider.
Den blev ju lite motig, kan man säga. Det var inte mycket som gick IFK:s väg, marginalerna var inte på IFK:s sida. Ändå var det just de små marginalerna som gjorde att IFK klarade kvalplatsen till slut.
För hade inte IFK gjort den makalösa upphämtning mot Västerås, där man hämtade 1-5 till 5-5 på mindre än 30 minuter, och hade inte Petter Andersson fått drömträff på sin halvvolley i matchens absolut sista sekunder, så hade IFK kanske inte spelat elitseriebandy nästa säsong. Man klarade ju kvalplatsen med en poängs marginal gentemot HaparandaTornio till slut.
Annars verkade det länge som att det var förutbestämt att det skulle skita sig för IFK den här säsongen. Det började med att det stora nyförvärvet, Pavel Franz, hittade ett flera år gammalt ryskt kontrakt som låg och skräpade någonstans och drog tillbaka till Ryssland. Sen fortsatte det med att bäste målskytten Andreas Eriksson slog sönder axeln efter bara en halvlek och blev borta resten av säsongen - ett hårt slag för ett IFK som redan hade svårt att göra mål.
Man hade dessutom ett sanslöst tufft spelschema i inledningen av säsongen, där man mötte i princip samtliga av de tippade topplagen i rad. Det gjorde att IFK redan från början långt efter i tabellen - och även om sånt jämnar ut sig under säsongen så är det psykologiskt tungt att se att man är fem poäng under nedflyttningsstrecket.
Sen efter nyår så började IFK en uppryckning och åt sakta men säkert upp försprånget till HaparandaTornio över strecket, och tog bland annat en skön derbyseger mot Villa. Till slut var IFK förbi och skulle bara hålla undan för Haparanda och helst skaffa sig ett tvåpoängsförsprång inför sista omgången, där just IFK och Haparanda möttes.
Det såg onekligen bra ut. IFK hade redan avsågade Boltic och kvalklara Tillberga kvar i de två omgångarna före Haparanda-matchen. Mot Boltic gjorde dock IFK en plattmatch men lyckades vända och såg ut att gå mot segern - men då släppte David Erkenborn olyckligt in en studsande chanslyra från 70 meter och IFK tappade en poäng. Då kändes det återigen att det inte var meningen att IFK skulle klara av att hänga kvar den här säsongen.
Nu krävdes seger mot Tillberga som blandat och gett under säsongen. Nervositeten var enorm både på isen och på läktaren, men ju längre matchen led visade det sig att IFK var klart bättre och kunde vinna komfortabelt till slut. Därmed hade IFK tre poäng att gå på inför sista omgången mot Haparanda, ett ointagligt försprång och IFK var klara för kval.
I kvalet ställdes IFK mot Ale-Surte, som bjöd på hårt motstånd i första matchen nere i Ale Arena. Underläge 5-2 i 47:e minuten vändes dock till seger med 5-7 och i returen i Vänersborg hann det bara vara nervöst i ca 20 minuter, sedan hade IFK punkterat matchen och hela matchserien.
- - -
Lite överraskande, åtminstone för mig, var det faktum att IFK:s publiksiffror ökade ju längre säsongen led och till slut låg stadigt på ca 1600 pers under hela andra halvan av säsongen, trots IFK:s prekära tabelläge. Tidigare erfarenheter har lärt mig att vänersborgarna gärna stannar hemma när det går tungt i början av serien, men nu blev det istället tvärtom och publiken strömmande till mer och mer ju viktigare matcherna blev.
Ett faktum vars effekt på lagets resultat under andra halvan av på säsongen nog inte ska underskattas. Laget kände stödet från publiken och levererade därefter.
Vad detta berodde på kan man alltid spekulera i. Jag tror dels att publiken gillade att IFK spelade ett lite rakare, offensivare spel i år - på gott och ont. Det var roligare att titta på, men IFK.s oförmåga att spela av matcher kostade en hel del poäng i slutet av matcherna. Att laget spelade en offensivare bandy och hemvävda, unga spelare var tongivande i laget gjorde nog sitt till för att publiken skulle känna att laget förtjänade stöd när de väl började plocka poäng efter nyår.
Tycker även att IFK fick bättre struktur på sina matcharrangemang den här säsongen, vilket säkert också bidrar. Sen är det ju så att publik lockar publik, finns flera undersökningar från många olika sporter där publiken fått svara på vad som är det viktigaste för att de ska komma tillbaka och se mer matcher - och i alla undersökningar har svaret varit att stämningen på arenan varit det absolut viktigaste, inte kvaliteten på laget eller spelet.
Och i Vänersborg har vi bra publik, när den väl dyker upp och matcherna gäller något.
- - -
Säsongen 2010/11 var också säsongen då vi fick se flera av klubbens unga talanger slå igenom i A-laget. Christoffer Fagerström har jag redan pratat om så mycket, men med sina 18 mål och utmärkelse till Årets Junior är det svårt att inte göra det. Han ledde stundtals IFK:s offensiv och förtjänar allt beröm i världen för sin säsong.
Framförallt verkade Christoffer fattat att han har ett grymt bra skott och sköt mycket mer i år, men missade målet för ofta. Ställer han in siktet bättre kan det bli hur många mål som helst nästa säsong.
Robin Lundqvist fick också utdelning i målprotokollet den här säsongen. 15 mål blev det totalt för Robin, som tog ansvar som målskytt när Andreas Eriksson blev skadad och visade strålande form fram tills han blev sjuk, och tappade en del av den fina formen i slutet av säsongen.
Men Robin visade att han är på god väg att utvecklas till en av elitseriens mest sevärda spelare, med sin fantastiska speed och aviga teknik. Målen han gjorde mot Broberg och Sirius, där han på egen hand snurrade upp hela motståndarlaget var fantastisk bandykonst som hade gett Chris Härenstam en hjärtattack om matcherna hade sänts i tv.
Även Petter Andersson slog sig in i A-laget och blev ordinarie högerhalv, medan Johan Skatz kom in sent under säsongen men gjorde två riktigt bra matcher när han fick chansen.
Nästa år är jag övertygad om att Sebastian Loheden och Alexander Zitouni står på tur för att ta ett par kliv i sin utveckling och slåss om speltid.
- - -
Ska man betygsätta spelarnas insatser den gångna säsongen skulle det se ut så här:
Gabriel Bridholm +++ (Stabil utan att glänsa)
David Erkenborn +++ (Tog ett kliv framåt)
Martin Röing +++ (Startade svajigt, spelade upp sig)
Johan Skatz ++ (Spelade bara två matcher men gjorde det bra)
Viktor Weiselius ++ (Okej poängskörd, men inte lika dominant som normalt)
Petter Andersson +++ (Hur stabil som helst i sin första säsong som ordinarie)
Sebastian Loheden ++ (Fick lite speltid men gjorde inte bort sig)
Jonatan Rask ++ (Fick vara hjälpgumma ofta, och gjorde det bra men stack inte ut)
Henric Eriksson +++ (Gjorde grymt jobb defensivt, men fick ut för lite offensivt)
Mikael Olsson ++++ (Den som stod för farten i IFK:s offensiv, hade mycket boll)
Christoffer Fagerström ++++ (Bäste målskytt och fick sitt stora genombrott)
Robin Lundqvist +++ (Började fantastiskt bra, tappade dock formen lite efter jul)
Alexander Mayborn +++ (Tog ett tag innan han kom igång, men sen kom målen. Låg bakom mycket framåt)
Alexander Zitouni ++ (Fick lite speltid men visade bra inställningen när han fick chansen)
Johan Koch +++++ (Inflyttad som central mittfältare och gjorde ett jättejobb både framåt och bakåt. Säsongens bästa spelare).
Richard Wallin Kamperin ++ (Kom inte upp i sin normala höga högstanivå förrän på slutet)
Marcus Bergwall ++ (Klev in mitt under säsongen utan träning och bidrog mycket med sitt skytte. Utmärkte sig inte defensivt dock)
Andreas Eriksson ++ (Spelade 45 minuter, gjorde ett mål. Klart det är godkänt)
Den blev ju lite motig, kan man säga. Det var inte mycket som gick IFK:s väg, marginalerna var inte på IFK:s sida. Ändå var det just de små marginalerna som gjorde att IFK klarade kvalplatsen till slut.
För hade inte IFK gjort den makalösa upphämtning mot Västerås, där man hämtade 1-5 till 5-5 på mindre än 30 minuter, och hade inte Petter Andersson fått drömträff på sin halvvolley i matchens absolut sista sekunder, så hade IFK kanske inte spelat elitseriebandy nästa säsong. Man klarade ju kvalplatsen med en poängs marginal gentemot HaparandaTornio till slut.
Annars verkade det länge som att det var förutbestämt att det skulle skita sig för IFK den här säsongen. Det började med att det stora nyförvärvet, Pavel Franz, hittade ett flera år gammalt ryskt kontrakt som låg och skräpade någonstans och drog tillbaka till Ryssland. Sen fortsatte det med att bäste målskytten Andreas Eriksson slog sönder axeln efter bara en halvlek och blev borta resten av säsongen - ett hårt slag för ett IFK som redan hade svårt att göra mål.
Man hade dessutom ett sanslöst tufft spelschema i inledningen av säsongen, där man mötte i princip samtliga av de tippade topplagen i rad. Det gjorde att IFK redan från början långt efter i tabellen - och även om sånt jämnar ut sig under säsongen så är det psykologiskt tungt att se att man är fem poäng under nedflyttningsstrecket.
Sen efter nyår så började IFK en uppryckning och åt sakta men säkert upp försprånget till HaparandaTornio över strecket, och tog bland annat en skön derbyseger mot Villa. Till slut var IFK förbi och skulle bara hålla undan för Haparanda och helst skaffa sig ett tvåpoängsförsprång inför sista omgången, där just IFK och Haparanda möttes.
Det såg onekligen bra ut. IFK hade redan avsågade Boltic och kvalklara Tillberga kvar i de två omgångarna före Haparanda-matchen. Mot Boltic gjorde dock IFK en plattmatch men lyckades vända och såg ut att gå mot segern - men då släppte David Erkenborn olyckligt in en studsande chanslyra från 70 meter och IFK tappade en poäng. Då kändes det återigen att det inte var meningen att IFK skulle klara av att hänga kvar den här säsongen.
Nu krävdes seger mot Tillberga som blandat och gett under säsongen. Nervositeten var enorm både på isen och på läktaren, men ju längre matchen led visade det sig att IFK var klart bättre och kunde vinna komfortabelt till slut. Därmed hade IFK tre poäng att gå på inför sista omgången mot Haparanda, ett ointagligt försprång och IFK var klara för kval.
I kvalet ställdes IFK mot Ale-Surte, som bjöd på hårt motstånd i första matchen nere i Ale Arena. Underläge 5-2 i 47:e minuten vändes dock till seger med 5-7 och i returen i Vänersborg hann det bara vara nervöst i ca 20 minuter, sedan hade IFK punkterat matchen och hela matchserien.
- - -
Lite överraskande, åtminstone för mig, var det faktum att IFK:s publiksiffror ökade ju längre säsongen led och till slut låg stadigt på ca 1600 pers under hela andra halvan av säsongen, trots IFK:s prekära tabelläge. Tidigare erfarenheter har lärt mig att vänersborgarna gärna stannar hemma när det går tungt i början av serien, men nu blev det istället tvärtom och publiken strömmande till mer och mer ju viktigare matcherna blev.
Ett faktum vars effekt på lagets resultat under andra halvan av på säsongen nog inte ska underskattas. Laget kände stödet från publiken och levererade därefter.
Vad detta berodde på kan man alltid spekulera i. Jag tror dels att publiken gillade att IFK spelade ett lite rakare, offensivare spel i år - på gott och ont. Det var roligare att titta på, men IFK.s oförmåga att spela av matcher kostade en hel del poäng i slutet av matcherna. Att laget spelade en offensivare bandy och hemvävda, unga spelare var tongivande i laget gjorde nog sitt till för att publiken skulle känna att laget förtjänade stöd när de väl började plocka poäng efter nyår.
Tycker även att IFK fick bättre struktur på sina matcharrangemang den här säsongen, vilket säkert också bidrar. Sen är det ju så att publik lockar publik, finns flera undersökningar från många olika sporter där publiken fått svara på vad som är det viktigaste för att de ska komma tillbaka och se mer matcher - och i alla undersökningar har svaret varit att stämningen på arenan varit det absolut viktigaste, inte kvaliteten på laget eller spelet.
Och i Vänersborg har vi bra publik, när den väl dyker upp och matcherna gäller något.
- - -
Säsongen 2010/11 var också säsongen då vi fick se flera av klubbens unga talanger slå igenom i A-laget. Christoffer Fagerström har jag redan pratat om så mycket, men med sina 18 mål och utmärkelse till Årets Junior är det svårt att inte göra det. Han ledde stundtals IFK:s offensiv och förtjänar allt beröm i världen för sin säsong.
Framförallt verkade Christoffer fattat att han har ett grymt bra skott och sköt mycket mer i år, men missade målet för ofta. Ställer han in siktet bättre kan det bli hur många mål som helst nästa säsong.
Robin Lundqvist fick också utdelning i målprotokollet den här säsongen. 15 mål blev det totalt för Robin, som tog ansvar som målskytt när Andreas Eriksson blev skadad och visade strålande form fram tills han blev sjuk, och tappade en del av den fina formen i slutet av säsongen.
Men Robin visade att han är på god väg att utvecklas till en av elitseriens mest sevärda spelare, med sin fantastiska speed och aviga teknik. Målen han gjorde mot Broberg och Sirius, där han på egen hand snurrade upp hela motståndarlaget var fantastisk bandykonst som hade gett Chris Härenstam en hjärtattack om matcherna hade sänts i tv.
Även Petter Andersson slog sig in i A-laget och blev ordinarie högerhalv, medan Johan Skatz kom in sent under säsongen men gjorde två riktigt bra matcher när han fick chansen.
Nästa år är jag övertygad om att Sebastian Loheden och Alexander Zitouni står på tur för att ta ett par kliv i sin utveckling och slåss om speltid.
- - -
Ska man betygsätta spelarnas insatser den gångna säsongen skulle det se ut så här:
Gabriel Bridholm +++ (Stabil utan att glänsa)
David Erkenborn +++ (Tog ett kliv framåt)
Martin Röing +++ (Startade svajigt, spelade upp sig)
Johan Skatz ++ (Spelade bara två matcher men gjorde det bra)
Viktor Weiselius ++ (Okej poängskörd, men inte lika dominant som normalt)
Petter Andersson +++ (Hur stabil som helst i sin första säsong som ordinarie)
Sebastian Loheden ++ (Fick lite speltid men gjorde inte bort sig)
Jonatan Rask ++ (Fick vara hjälpgumma ofta, och gjorde det bra men stack inte ut)
Henric Eriksson +++ (Gjorde grymt jobb defensivt, men fick ut för lite offensivt)
Mikael Olsson ++++ (Den som stod för farten i IFK:s offensiv, hade mycket boll)
Christoffer Fagerström ++++ (Bäste målskytt och fick sitt stora genombrott)
Robin Lundqvist +++ (Började fantastiskt bra, tappade dock formen lite efter jul)
Alexander Mayborn +++ (Tog ett tag innan han kom igång, men sen kom målen. Låg bakom mycket framåt)
Alexander Zitouni ++ (Fick lite speltid men visade bra inställningen när han fick chansen)
Johan Koch +++++ (Inflyttad som central mittfältare och gjorde ett jättejobb både framåt och bakåt. Säsongens bästa spelare).
Richard Wallin Kamperin ++ (Kom inte upp i sin normala höga högstanivå förrän på slutet)
Marcus Bergwall ++ (Klev in mitt under säsongen utan träning och bidrog mycket med sitt skytte. Utmärkte sig inte defensivt dock)
Andreas Eriksson ++ (Spelade 45 minuter, gjorde ett mål. Klart det är godkänt)
Daniel Johansson2011-04-07 14:35:00
