Lilla Paris-bloggen: Härligt avslut på jobbig säsong
En blogg om bandysverige och IFK Vänersborg.
IFK Vänersborg är ett elitserielag även nästa säsong. Det känns oerhört skönt, för det har varit en lång och jobbig och påfrestande säsong för alla med blåvitt hjärta.
Varför IFK hamnade i den här sitsen kan säkert förklaras på flera olika sätt, men här är ett par:
* IFK bytte tränare och det tog tid för både dem och laget att hitta rätt laguppställning och sätt att spela på.
* Tre spelare som startade säsongen i IFK försvann tidigt från truppen, och gjorde den tunnare och sämre. Andreas Erikssons målskytte försvann efter en halvlek, Misja Pasjkin levererade inte och Pavel Frants var tydligen under kontrakt med en annan rysk klubb än den har spelat i sen flera år tillbaka.
* Under första halvan av serien hade IFK fantastiskt mycket oflyt och marginaler emot sig i match efter match, och tappade mycket poäng på det.
Nu fick IFK ihop det till slut ändå, och de där marginalerna man hade emot sig i början hade man med sig i slutet av serien, och man visade att man är ett lag som kan slåss om slutspelsplatser när man spelar så bra som man kan. Tyvärr var man alldeles för ojämna i år för att vara med i den fajten.
Kanske kan det ändras till nästa säsong med lite nytillskott i spelartruppen.
IFK Vänersborgs ordförande Stig Bertilsson ska nämligen ha sagt att det är slut på lindansandet nu, och att IFK ska satsa hårt för att komma ur det träsket. Ord som givetvis får det att pirra kroppen hos IFK-supportrar, återstår att se vad det blir av det i praktiken dock. Det brukar ju nämligen låta så i alla klubbar inför varje säsong...
- - -
Allt var dock inte skit den här säsongen.
Man kan inte låta bli att beundra det här lagets fantastiska moral och psykiska styrka. Trots att det gick så tungt i början av serien, och trots alla mentalt jobbiga poängförluster man åkte på med mål i slutsekunder och så vidare, så vek man aldrig ner sig.
IFK stod bara för en enda riktig genomklappning den här säsongen, mot Sirius borta. I övrigt spelade IFK stabilt men med mer eller mindre spets och mer lite för ojämn nivå.
Att hämta in fem poäng på HaparandaTorni, gå förbi dem i tabellen och sen se till att hålla dem bakom sig genom att bland annat ta poäng av fem av de åtta slutspelslagen under säsongen, tyder på stark moral och en tro på sig själva. Där ger jag all cred till tränartrion, som verkligen fått spelarna att tro på sig själva och det de gör till 100 procent.
De flesta lag hade dessutom brutit ihop och rasat samman efter en match som den mot Ale-Surte i första kvalomgången. Så mycket som gick emot, på bortaplan dessutom, hade knäckt den bäste. Men IFK bara skakade av sig det och vände och vann.
Det är det jag tar med mig från den här upplagan av IFK Vänersborg - en sjuhelvetes moral.
- - -
En annan positiv grej den här säsongen är givetvis ungdomarnas utveckling. Robin Lundqvist, Christoffer Fagerström och Petter Andersson var tongivande spelare under hela säsongen och de två förstnämnda bar mer eller mindre IFK:s offensiv stundtals.
Lundqvist gjorde 17 mål och en assist i serie och kval, medan Fagerström gjorde 18 mål och fem assist i serie och kval.
Om Fagerström inte blir Årets Junior i år, efter att vara den första 18-åringen att göra 17 mål eller mer i elitserien på länge, efter att ha vunnit skytteligan i P19-NM och efter att ha varit hela seriens poängbästa junior och överlag fruktansvärt bra - ja, då ska jag personliga placera ett avbrutet klubblad i Håkan Ramsins och hans kollegors sängar.
