IFK-bloggen: Ibland behövs lite tålamod
Bandyförbundet ändrar sig, igen, och tar nu bort bronsmatchen efter bara ett år. Tack och bock, ut med det experimentet och in med nästa. Bakgrunden är den kritik som riktades mot bronsmatchen redan på förhand från (vissa) spelare, ledare, klubbchefer, "bandyprofiler" och supportrar. De som är missnöjda brukar skrika högst och nu har de fått som de vill.
Att bronsmatchen tas bort tycker jag är synd, nästan tragiskt, eftersom det dels visar på den fruktansvärda pessimism och negativism som genomsyrar hela bandyrörelsen och som tyvärr tillåts styra den i allt för stor utsträckning, och dels att bandyförbundet har på tok för dåligt självförtroende.
Allt hattande fram och tillbaka skapar en bild av ett förbund som inte litar på sitt eget omdöme och som är på tok för lyhört för klagomål och alltför snabba med att vara de mest högljudda gaphalsarna till lags.
- - -
Bronsmatchen togs emot på ett närmast sanslöst negativt sätt av många. Vi var en del som var positiva, men det är ju inte våra röster som hörs. Tidningarna vill ju ha rubriker och "Jag är chockad" eller "Det är en värdelös idé" är ju en bättre rubrik än "Det kan väl bli bra". Missnöjda människor har också en tendens att vara flitigare insändarskribenter, eller twittrare, än de som är nöjda med något. Diskussionen kring bronsmatchen blev på så sätt något obalanserad.
Och det är klart, är man Erik Säfström eller Johan Esplund och spelar i SAIK, VSK och landslaget där allt utom final är ett fiasko, så är väl bronsmatch ingenting man går igång på. Men bronsmatchen var ju inte heller riktad till just dem i första hand. Bronsmatchen var ett sätt att låta fyra lags spelare och supportrar vara en del av SM-finalhelgen på riktigt, ett sätt för lag som aldrig varit i final eller för vilka att nå semifinal anses vara en framgång. De lag vars spelare och supportrar inte är så bortskämda att en bronsmatch inte är tillräckligt fin för dem.Brons
- - -
Bronsmatchen kunde ha sett av spelare, klubbar och supportrar som en möjlighet att avsluta säsongen på ett positivt sätt, att få en sista rolig match där man kan få fira en medalj och ta sats mot nästa säsong med en positiv känsla. För vissa lag kanske det gör varken av eller till om man vinna brons eller ej, men för andra lag vore det en jätteframgång. För IFK Vänersborg, som varit i semifinal som mest och det blott en gång, vore det så klart superpositivt att avsluta säsongen med en bronsmedalj eftersom det vore ett kvitto på att man ligger nära en SM-final och kan bygga vidare på den framgången.
Att en bronsmedalj kan betyda mycket visar ju inte minst VM-bronset -94. "Men fotbolls-VM är liiiite större", säger folk när man gör den jämförelsen. Och ja, det är den, men att ta sig till SM-final i bandy i är nästan svårare än att ta sig till VM-final i fotboll. Få lag har lyckats med det de senaste 30 åren. Då blir en bronsmedalj, som den Sverige tog -94, plötsligt mycket mer värd. Kanske inte för storlagen som går till final var och varann gång, men för de andra.
Men nu valde förbundet att lyssna på klagomuren och det dåliga självförtroendet förbundet har för närvarande gjorde att tålamodet tröt och man gav inte bronsmatchen chansen att etablera sig, trots en bra publiksiffra. Istället för att lita på sig själva valde förbundet att lyssna på bortskämda spelare som inte tycker att bronsmatcher är fina nog och andra så kallade experter som dömde ut konceptet redan på förhand. Tråkigt.
Pessimisterna vann och bandyn står där med dumstruten och framstår återigen som en liten amatörsport som inte vet vad de vill. Ibland behövs kanske lite tålamod så att saker får chans att slå rot och växa.
Men huvudsaken är att Säfström, Esplund & Co får ligga hemma och gråta efter semifinalerna. För usch och fy, tänk om man varit tvungna att faktiskt spela bandy och bjuda sin supportrar på en trevlig avslutning på säsongen. Så kan vi inte ha det.
