Utbildningsbidraget slår mot de unga spelarna
Kalix unga talanger Niklas Rönnqvist och Christian Frohm ska flytta till Borlänge för studier och tanken var att kombinera det med allsvenskt spel i Peace & Love City. Borlängeklubben har dock inte råd att betala det utbildningsbidrag på 60 000 kr per spelare som Kalix Bandy enligt Svenska Bandyförbundets regelverk har rätt till, och Kalix verkar inte ha några ambitioner att låta spelarna byta klubb utan ersättning.
Konsekvensen riskerar att bli att två ambitiösa unga bandyspelare tvingas lägga bandyspelet på is i minst en säsong, kanske för gott om motivationen tryter. Det är inte första och säkerligen inte sista gången detta sker. Har bandysporten råd med det?
Först och främst: G-i-v-e-t-v-i-s ska klubbarna alltid göra rätt för sig. Få saker irriterar mig mer än när klubbar som Hammarby värvar unga talanger från andra klubbar och sedan struntar i att betala för dem. Samtidigt finns det grader i helvetet; i fallet Frohm och Rönnqvist rör det sig om två killar som flyttar för att plugga och bara vill få möjlighet att spela bandy samtidigt, det handlar inte om en klubb som signat två spelare och sedan insett att de inte har råd att betala utbildningsbidraget á la Hammarby.
Man kan givetvis tycka att Kalix är småsinta som sätter unga spelares karriär på spel för pengars skull, men samtidigt ser regelverket ut som det gör och man kan inte klandra en klubb för att kräva det de har rätt till. Då är det snarare regelverket som man måste förändra.
Som reglerna ser ut nu betalar elitserieklubbar max 120 000 kr per spelare när de värvar spelare som är mellan 21 och 23 år gamla. De allsvenska klubbarna betalar i sin tur 60 000 kr per spelare.
Det är här regelverket börjar slå snett.
Elitserieklubbarna omsätter, med några undantag, mellan 5-20 miljoner kronor per år. 120 000 kr för de klubbarna motsvarar mellan 0,5 - 3% av klubbens omsättning. Givetvis inga småsummor, men ändå något klubbarna kan hantera och får räkna med när de värvar unga talanger. Klubbar på lägre nivåer måste givetvis också skyddas mot rovdrift eller åtminstone kompenseras när större klubbar rycker i deras spelare.
De allsvenska klubbarna behöver förvisso "bara" betala max 60 000 kr per spelare men deras omsättning är i gengäld ungefär 90% lägre än elitserieklubbarnas, varför utbildningsbidraget slår oproportionerligt hårt mot allsvenska klubbar som redan idag har svårt att få både ekonomi och lagbygge att gå ihop. Det är orimligt att Bandyförbundets regelverk ska sätta ytterligre krokben för dem.
Bandyallsvenskan är en amatörserie där spelarna spelar i stort sett utan ersättning. Samtidigt är åldern 20-23 år, den ålder då utbildningsbidrag enligt reglerna ska utgå, även den ålder då de flesta flyttar från hemorten till annan ort för studernas, jobbets eller kärlekens skull. De flesta unga bandyspelare som flyttar vill gärna fortsätta spela bandy på nya hemorten, men just nu försvårar Bandyförbundets regelverk det eftersom de nya klubbarna i många fall inte har råd att betala utbildningsbidraget, som i fallet med Peace & Love City och Kalixspelarna.
Om en bandyspelare i 20-årsåldern tvingas välja mellan att avstå drömutbildningen, drömjobbet eller flickvännen på annan ort för att fortsätta spela bandy i allsvenskan, eller lägga av med bandyn och flytta, så är tyvärr valet inte särskilt svårt för de allra flesta och sporten riskerar att förlora många unga bandyspelare i processen.
Svenska Bandyförbundet bör genast plocka bort utbildningsbidraget mellan klubbar på lägre nivåer. Bandyn är ingen stor sport och vi måste uppmuntra och underlätta för ungdomar som vill spela bandy att fortsätta spela bandy, inte ha ett system som i många fall tvingar dem att lägga ner sin bandysatsning för att de flyttar och inte kan hitta någon klubb som har råd att ta emot dem.
Regler kan på pappret verka vettiga, men när det i verkligheten får effekter som går rakt emot sportens egna intressen så är det kanske dags att se över dem. Det enda som är viktigare för bandysportens överlevnad än pengar är - spelarna.