"-Nu vinner vi gruppen"
En Champions League-premiär kan ibland kännas rätt seg. Som de första 2 milen med bil mellan Stockholm och Göteborg, man känner att man åkt en evighet men blir lätt motbevisad när man inte ens passerat Södertälje. Igår tog United 3 poäng mot den största utmanaren till gruppsegern. Det var så hysteriskt skönt att jag har svårt att bry mig om resten.
Men vi ska väl det ändå antar jag, bry oss alltså. United ställde upp med den mest uppenbara elva vi sett sedan Beckhams dagar. Evra var tillbaka för att visa att hans plats fortfarande var hans, Evans fick kliva in bredvid Vidic när Ferdinand vilade rygg, knän och huvud samtidigt som Rafael fick fortsätta härja fritt ute till höger. Att David de Gea stod var det största beviset som behövdes för att förstå att Fergie har huvudbry. Självklart tror han bessiningslöst mycket på sin unge målvakt, men det är som med en alldeles för snygg ny kärlek där det första ruset lagt sig, man känner alltid lite skepsis om hon kommer att leva upp till förväntningarna. Kommer hon att vänstra? Har hon bara mig som ett rebound? Well, de Gea tystade de oroade ikväll, dubbelräddningen är direkt matchavgörande och jag hoppas att han får chansen på söndag.
Sir Alex visste att Galatasaray skulle sätta hög press. Spelare som Elmander är byggda för att springa och jaga tills lungorna hänger utanför kroppen och ber om byte. Med detta i åtanke valde han trygghet och lugn centralt på mitten i form av Carrick och Scholes. Michael Carrick har blivit så löjligt trygg i sin roll att han skulle kunna spela där i en match som sträcker sig över 24 timmar utan att överhuvudtaget tappa koncentrationen. Just det lugnet behövdes igår, varje gång vi väl vann boll utan att sätta lång direkt från mittbackarna var det Carrick, ackompanjerad av Scholes eller Kagawa som tog oss ur första pressen och sedan lät oss etablera något på offensiv planhalva. Scholes var inte fenomenal igår, inte i närheten, men det är inget vi kan förvänta oss av honom längre i sådana här matcher. Det går lite för fort, Scholes är lite för säker på sin egen förmåga och då kommer ett par patenterade bolltapp i farliga lägen som ett brev på posten.
Men om Carrick var en viktig grundsten i att vi etablerade någon form av spel och bollinnehav på turkarnas planhalva så fanns det en man som var snudd på helt avgörande. Shinji Kagawa må bara vara 23 år ung men spelar redan med en mogenhet som man sällan hittar. Han har en så avig och kvick stil att det är omöjligt för en motståndare att försöka kontrollera honom, det finns liksom ingen väg dit. Nani har haft en stökig inledning på säsongen med transfersnack som placerat honom i Ryssland och de största pengarna, med Kagawa kommer han att få ordning på tillvaron igen. Allt det Nani saknat tidigare i form av bollplank står Kagawa för, en spelare som kan lösa svåra, trånga situationer med få tillslag. En spelare som kan suga åt sig bollar som ingen annan får tag i. Det samarbetet vi såg mellan Kagawa och Nani under andra halvlek igår, det var början på något riktigt, riktigt roligt.
En som försvann fullständigt igår var van Persie. Eller rättare sagt, när bollarna kom till honom var de för svåra och han lyckades aldrig suga ner den men när de bra bollarna väl kom in i form av inspel och inlägg från Valencia, så var han inte på plats. Don´t shoot the messenger, men van Persie gjorde sin absolut sämsta match igår och var kanske den svagaste av alla United-spelare sett över hela matchen. Ska man säga att glaset är hälften fullt så valde han kanske helt rätt match. Det här var 90 minuter där United alltid skulle komma ur med 3 poäng, något annat alternativ fanns inte. Inte med tanke på vikten av matchen, inte med med tanken på förra årets debacle. Det här var precis det resultatet vi behövde och jag kan lugnt och stilla hävda att vi nu vinner gruppen.
Men oavsett vilka kombinationer vi såg igår, oavsett vilka räddningar de Gea stod för. Oavsett hur många laglydiga armbågar Vidic lade på turkarnas axlar, det största som hände igår hände efter 79e minuten.
There´s only one Darren Fletcher.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
