Gästkrönika: Det annalkande mörkret
Vad hände egentligen?
Dagen som såg ut att bli så bra. Jag och två kära vänner, (Arsenalfans, men ändå), drog ner till den lokala puben för en eftermiddag av benknäckning och kämpaglöd från City of Manchester. Solen sken, fåglarna kvittrade och inte ett trafikljus var rött.
Vi glider in på puben (helt folktom som vanligt) fem minuter in i matchen och slår oss ner framför storbildsskärmen. Bästa platsen, inga störande barnfamiljer och bartendern glömde nästan ta betalt för ölen. So far, so good.
Humöret höjs allteftersom målchanserna uppenbarar sig och jag trodde aldrig två inbitna Arsenalfans skulle säga att Sibierski var bra. Men så var det. Det var till och med så att en till Citysupporter (!!!) hade glidit in för att sitta och skråla tillsammans med oss. Nu kunde ju inte vinsten vara långt borta, tänkte man, dum som man är. Man ska ALDRIG vara sådär optimistisk under en match, så jag tar delvis på mig skulden för förlusten. Vill ni ta ut era aggressioner, så gör det på mig och målramen. Vi är bovarna i dramat.
Men för att komma tillbaks till ämnet, så spelade City briljant fotboll emellanåt. Man blev nästan tårögd där man satt, sällan har jag sett grabbarna rulla boll så fint. Det enda som saknades var den där lilla tån framför mål som kunde förvalta det vackra spelet och ge resultat. Istället var där en finne som betedde sig precis sådär äckligt bra som finnar brukar göra mot Sverige i hockey. Den som ändå hade lite Clearasil…
Men City verkade inte påverkade av finnens närvaro. De fortsatte att rada upp chanser som självaste Kalmar FF mot Assyriska (7-0). Men det ville sig inte. Stuart Pearce försökte med lite knep från sidlinjen genom att byta in den unge irländaren (haha) som såg ruggigt pigg ut. Men varken han eller någon annan var kapabel att spräcka den äckliga finnen. Har sett många som klagat på att Kungen borde ha kommit in, men verkligen? Tror ni att en halvskadad föredetting (sorgligt men sant) skulle kunna gjort någon skillnad? Själv tycker jag SP gjorde helt rätt som lät Sibs och Vassell fortsätta, de gjorde ett bra jobb.
När det började dra sig mot slutet av matchen började man acceptera ett oavgjort resultat. Visst, City hade radat upp chanser och Bolton haft ohygglig tur, men 0-0 är fortfarande en pinne och fortsatt svit.
Men så kom det.
Mörkret.
Jag tror aldrig jag blivit så förkrossad av en fotbollsmatch. Det är i skrivande stund ungefär sexton timmar sedan slutsignalen ljöd, men jag har fortfarande inte förstått det. Förlorade vi? En helt sanslös utgång på en helt sanslös match. Det är så otroligt synd om grabbarna, och alla fans också för den delen. Men mest synd är det om stackars Richard Dunne. Denne man, som redan innan hade ett oförtjänt rykte om att vara en säkerhetsrisk där bak (i alla fall i min umgängeskrets) efter den olyckliga United-matchen förra säsongen, var helt fel kille att få hjärnsläpp. Hans självförtroende lär vara i botten så det är bara att hoppas att SP vet hur man får fart på killarna efter en tung förlust. För tung är precis vad den var. Onödig och tung.
Sedan har vi det här med sviten som är bruten. Kan ni komma på ett värre sätt för den att sluta? Det enda tänkbara är väl att vi skulle ha fått storstryk mot Manure, men det är ju helt orealistiskt. Och det hade knappast varit värre än denna skorrande smärta långt inne i hjärtat, som ständigt påminner en om fotbollens orättvisa natur. Det är hemskt.
Man skulle kunna avsluta denna krönika med några gamla klyschor, såsom ”Bollen är rund”, ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”, ”Gräset var vänt åt fel håll” och så vidare. Men jag väljer att citera Sveriges största ego, pokerspelaren Ken Lenard:
”Jag dominerade bordet ända till fru Fortuna valde att kasta ut mig”
Översätta det citatet så att det passar för ni göra själva. Jag ska lägga mig i ett mörkt avskilt hörn och skaka lite.
