Ferdinand snuvade Spurs
I den 93:e matchminuten kunde Anton Ferdinand efter en hörna knoppa in 1-1 bollen för sitt West Ham mot Tottenham Hotspur på White Hart Lane.
Det blev en lång eftermiddag i London. West Ham hade laddat upp för säsongens kanske viktigaste derbymatch och Tottenham skulle visa att det här var den sedan länge efterlängtade succésäsongen. Båda lagen siktade mot seger men inget av lagen lyckades. Mest nöjda med det var naturligtvis bortalaget som på stopptid stal en pinne.
West Ham kom till spel med Shaka Hislop i mål och oerfarne Mark Noble på mittfältet istället för skadade Roy Carroll samt Nigel Reo-Coker. I övrigt kändes laget igen från tidigare omgångar med en backlinje från höger bestående av Tomas Repka, Anton Ferdinand, Danny Gabbidon och Paul Konchesky. På mittfältet var det Yossi Benayoun, Hayden Mullins, nämnde Mark Noble samt Matthew Etherington. På topp Teddy Sheringham och Marlon Harewood.
De som hade förväntat sig ett hett derby med samma typ av känslor som i lördagens brutala ligamatch i Spanien mellan Real Betis och Sevilla blev besvikna. Större delen av matchen var istället snäll på gränsen till tam. Som väntat var det Tottenham som tog tag i taktpinnen på mittfältet. Inte minst verkade unge Noble tagen av stundens allvar. Spurs tog också ledningen sedan Mido utnyttjat en kombination av ouppmärksamhet i West Hams försvarslinje och en total missbedömning av målvakten. En omarkerad hemmaforward kunde enkelt nicka bollen i en vid båge över den på straffpunkten strandsatte Hislop. En miss som en mindre rutinerad målvakt hade legat sömnlös över i flera nätter.
Tottenham behöll spelövertaget större delen av matchen men båda lagen hade svårt med passningsspelet. West Ham jämnade ut spelet och under halvlekens sista 10 minuter hade man ett par chanser att kvittera. Närmast var Sheringham som försökte sig på en halvvolley från några meters håll men som inte blev bättre än en passning fram till en fri- men offsidestående Noble som fick sitt mål korrekt underkänt.
I andra halvlek var det återigen Tottenham som började bäst. Efter tio minuter hade Robbie Keane sitt lags hetaste chans då han efter en hörna med en cykelspark från straffområdeslinjen träffade en utrusande Hislop i bröstkorgen. Det var en strålande revansch på det misslyckade ingripandet i första halvlek av den store målvakten. Även i denna halvlek jämnade West Ham ut spelet. Detta mycket tack vare att Noble visade att han kunde hantera pressen och stå upp mot de "stora" pojkarna med Davids i spetsen.
Med 25 minuter kvar av matchen började det märkas att West Ham jagade poäng. Bortalagets offensiva spelare började vakna till liv. Möjligtvis beroende på att de först då började känna flåset i nacken från spelarna på bänken som börjat värma upp. Spelare som större delen av matchen varit osynliga i offensiven började plötsligt göra löpningar med och utan boll som inte synts till tidigare. Dessutom började de gå in i närkamperna på det sätt man borde kunna kräva i en derbymatch i England. Sheringham var närmast att kvittera då han efter en hörna försökte smeka upp en halvvolley i nättaket men den engelske landslagsmålvakten Paul Robinson gjorde en strålande enhandsräddning. Med knappa kvarten kvar bytte manager Pardew ut Harewood och Repka mot Bobby Zamora och Shaun Newton vilket fick ytterligare fart på det offensiva spelet.
Med mindre än fem minuter av ordinarie tid kvar att spela gjordes det sista bytet. Etherington, som tillbringade en ganska anonym tillvaro i 60 minuter men som sedan vaknat till liv, byttes ut mot fransosen David Bellion i ett sista försök att addera mer tyngd till offensiven. Ett alldeles för sent försök kan tyckas men med facit i hand så räckte det mer än väl. I matchens andra övertidsminut hände det nämligen, det som man inte trodde kunde hända! West Ham fick en hörna till höger. Samtliga spelare inklusive målvakten Hislop beordrades upp i straffområdet. Konchesky smekte iväg bollen med sin vänsterfot mot bortre stolpen där Ferdinand mötte med sin skalle. Tiden tycktes stå stilla innan man kunde se bollen leta sig in i nätmaskorna. Matchen var kvitterad och poängen var stulen. En poäng som West Ham absolut inte ska be om ursäkt för men som man definitivt kan vara lite ödmjuk över.
Det mest anmärkningsvärda den här säsongen tycker jag är hur laget verkar ha en attityd att aldrig ge upp. En attityd och en inställning som inte setts till tidigare. Lagets insats och förmåga att göra mål under sista halvtimmen är näst intill ofattbar. Tidigare var det då West Ham tappade matcherna. Den här säsongen verkar det istället vara då man avgör dem. Av 20 mål totalt i liga- och cupspel har 17 gjorts i andra halvlek. Av dessa har elva gjorts sista 30 minuterna och fyra på stopptid. För övrigt är det bara i matchen mot Aston Villa vi lyckats med konststycket att göra mål i första halvlek i Premier League, det tredje målet kom i cupmatchen mot Sheffield Wednesday. Det verkar som att grundkondisen och lagandan är bättre än någonsin. På något annat sätt kan i alla fall inte jag förklara denna oerhörda styrka i andra halvlek. Det är bara att fortsätta jobba så Pards!
Up the Hammers!
