Dagbok från en fotbollsresa
Mattias Gerdås bjuder både på en reseskilding och en del tips till dem som funderar på en fotbollsresa till London.
Lördagen 19 november skulle Chelsea möta Newcastle, och förhoppningsvis kunna vända två raka förluster (Real Betis respektive United). Till saken hör att jag just förhandlat fram två tävlingsvinster i form av sportresor för Sportals läsare, men därmed själv blivit diskad från dessa tävlingar. Istället hade jag dock lyckats snacka till mig en matchbiljett (stort tack Nickes.Com!), men själva resan och hotellet fick jag ordna själv. Så jag fick ta mig till London på egen hand, och tänkte att ni kanske är intresserade av hur det var att åka och se fotboll på plats.
Nuförtiden finns ju massa lågprisflyg, så det går lätt att ta sig till London. Jag åkte med Ryan Air från Göteborg City Airport, dvs gamla Säve flygplats. ”Göteborg City” är vilseledande och syftar på fågelvägen; flygbussen över älven ut på Hisingens bond-vischa tar 55 minuter; som jämförelse tar det bara 20 minuter till Landvetter. Men jag antar att flygplatser som det är svårt att ta sig till gärna vill marknadsföra sig just som en city-flygplats. Dessutom går flygbussen redan 2 timmar och 20 minuter innan incheckning, så jag fick sitta i ankomsthallen i två timmar och rulla timmarna. Eller rättare sagt supa; för trots att klockan bara var halv nio på morgonen så var baren tack och lov öppen.
Rätt dragen kommer jag i alla fall ombord på planet; inga bekvämligheter men vad räknade jag med för 395 spänn? En fördel med dessa långa, monotona resor är att man hinner få gjort en hel del inläsningsarbete, så om ni drunknar i PM och litteratur på kontoret eller universitetet så rekommenderar jag er en flygresa med Ryan air. Hur som helst kom man fram ca 2 timmar senare till Stanstead; en av de tre flygplatserna i London (De andra är Heathrow och Gatwick, varav den senare är på väg att byta namn till det olycksbådande London City Airport).
Nu ligger inte Stanstead inne i London, utan man får åka en 45 minuters ”arlanda-express” in till civilisationen. Ryan Air sålde biljetter ombord så man slapp i alla fall de biljett-köerna. Tåget kom fram till Liverpool street i nordöstra London. Fint, men arenan jag skulle till låg i sydvästra London, så det var byte till tunnelbana. När ni förresten växlar pengar innan avresa, be gärna om ett gäng 1 punds-mynt då biljettautomaterna till t-banan inte tar sedlar och det är jävliga köer. Jag passade på att ringa den kurir som skulle fixa min biljett på mobilen (ta alltid med er extra batteri och skriv ner telefonnummer på papper om mobilen skulle kajka ur!). Normalt lämnar kurirerna av biljetterna kvällen innan på ditt hotell, men jag var ju lite ute i sista minuten. Det känns alltid lite nervöst innan man har fått biljetten i hand, men som tur var hade jag fått lite hjälp (Nickes.Com har ett jour-nummer om nåt skulle strula, vilket känns tryggt). Min kurir Paul var i alla fall ute på arenaområdet, och han tyckte jag skulle ta mig dit direkt. Så det blev tunnelbana till Notting Hill och byte söderut mot Wimbledon, utan att jag hann checka in på mitt hotell.
Dörrvakten på Butcher’s hook kände Paul och pekade ut honom, och jag fick min biljett. OBS! Jävligt viktigt att tänka på. Många biljetter, framförallt de du kanske lockas till att köpa av svarta börs-hajar är sk ”unofficial tickets” som inte har ditt namn på sig. Det innebär att om du fastnar i en stickprovs biljettkontroll inne på arenan så blir du utkastad. Ett av de lag som allra hårdast arbetar för att få bort svarta börs-handeln med biljetter är Chelsea. Syftet är delvis vällovligt; svarta börs- hajar driver upp priser och gör att fans inte får plats på arenan. Ett mindre nobelt syfte är att tvinga researrangörer att samarbeta med klubben för att få ökad beläggning på Chelseas eget hotell, chelseavillage.com. Hursomhelst är det en stor fördel att boka genom en seriös researrangör som har ett samarbete med klubben och har rapporterat in ditt namn. Annars är risken att du blir blåst och istället får en unofficial ticket; risken att bli utkastad är särskilt stor om du är blond skandinav eller ser ut som en japansk turist. Man kan naturligtvis köpa biljetter genom hemsidan, men dessa släpps kort tid innan match och är ofta slutsålda om du inte är betalande medlem (kostar 70 pund i Chelseas fall).
Nu var det en timme kvar till match-start, och jag passade på att fraternisera lite med andra True Blues och fyllde på min promille som hade börjat normaliseras. TV’n på puben visade andra halvlek mellan Wigan-Arsenal, och supportrarna led och suckade när Arsenal lyckades hålla undan och vinna med 3-2 efter en massa tur. Flera sånger togs upp spontant, med ordvitsar på temat ”Arse-anal” och ”Wenger the wanker”. Att Wigan låg tvåa lurade ingen; hot mot guldet kom från Highbury, och man var sur över att man inte lyckats gå förbi Gunners rekord i obesegrade matcher.
I alla fall hade jag nu fått min biljett, och det närmade sig avspark. Från puben vällde vi supportrar in mot arenan. Säkerheten var rigorös; jag fick min ryggsäck genomsökt tre gånger innan jag passerade luft-slussen in på Stamford Bridge. Ett par killar före mig i kön blev fråntagna sina ölburkar av säkerhetsvakter som vid sidan av gula väster hade lite strategiska chelsea-symboler på sig för att inte reta upp supportrar mer än nödvändigt. Det fanns också en hel del beridna poliser och piketer med nedfällbara stålgaller för rutorna, men Newcastle är ju inte en rival på samma sätt som Spurs så det var lugnt. Stadion är nyligen renoverad (typ 2002, nån?) och väldigt fräsch. Min plats var perfekt, kanske 10 meter från mittlinjen på lower west stand, och det var en solig höst-eftermiddag och inget London-väder. Jag hade dock helgarderat med både långkalsonger och yllestrumpor. Dessa förstärkningsplagg rekommenderas bokstavligen varmt då det höst och vintertid kan vara outhärdligt kallt att stå och huttra i två timmar utomhus. Köld kan sabba hela fotbollsupplevelsen (tro mig; för 4 år sen stod jag i regnet när Woking FC mötte Nuneaton…brr).
Nåja, på perfekt plats var jag med och fick höra jublet när hemmalaget hälsades välkomna in på plan. Mest applåder fick nr 8 Lampard, Crespo fick bara spridda applåder. När motståndarna kom in applåderades faktiskt Scott Parker (som spelat i Chelsea 2004/2005 men aldrig blivit ordinarie) av hemmapubliken. Busen Bowyer buades dock ut. Det som framförallt skiljer mellan att vara på plats och att se matchen på TV är hur man lever sig med i känslostämningarna. Det började när Terry på att kosta oss en straff, och det var ett par spända sekunders tystnad innan vi tacksamt kunde andas ut för domarens synfel. Sedan fick Crespo ett mål bortdömt, och det var nervkittlande att resa sig upp i förväntan med publiken, för att besviket tvingas sjunka tillbaka med jublet fastnat i halsen när linjedomaren visade gul flagg. Första godkända målet kom istället strax efter halvlek, och det är en speciell känsla att vara på en PremierLeague-arena när ens lag gör mål. Känslan var dock mer av lättnad än glädje; Chelsea hade gjort en dålig första halvlek, och spridda rop hade hörts från supportrarna för ”Somebody do some work, please!” och ”Sort it out guys!”. Nu kunde man spela ut, och nån minut senare gjorde dock Crespo 2-0, och nu var det ren, uppslupen glädje. Crespo som antagligen inte tillåtits börja i startelvan om nu inte Drogba varit avstängd, fick nu denna gång ta emot hemmapublikens ovationer. Newcastle hade inte längre nåt att sätta emot, men det var trevligt att de fick iväg en farlighet så att Cech hängande i luften i en riktig tv-räddning fick sträcka på sina 197 centimeter. Hemmapubliken undslapp sig ett OOOooohhh! i skräckblandad förtjusning. Räddningen var dock logisk; Magpies har inte gjort mål på 25 år på Stamford Bridge. På slutet fastställde Duff 3-0 med ett snyggt ryck förbi sin back och ett skott i steget som fick en brant, ballongliknande bana efter att ha snuddat vid ett försvararben. Kul eftersom det var i 90:de minuten och vissa stroppar hunnit lämna arenan för att slippa rusningen.
Jag har aldrig känt en sån stämning, och fotbollsresan hade betalat igen med livsupplevelse mångdubbelt. Visst, Stamford rymmer bara 7000 fler besökare än Nya Ullevi (45 522 för att vara exakt), och jag har sett ett flertal Öis-Blåvitt-derbyn med närmare 40 000 på läktarna, men det blir ALDRIG samma sak. Åk nån gång i ert liv på fotbollsresa, det vill jag ha sagt. Sen strömmade folket ur arenan i en strid ström mot tunnelbanan… Turister! Rutinerade supportrar vet att det är en kaotisk trängsel, och väntar gärna en timme efter match innan de tar sig in mot centrala London (eller så stannar de och festar i det lugna SW6-området/ Kensington). Så jag tog en öl och analyserade matchen med ett par engländare. Vi var eniga om att Joe Cole genom att ha varit den enda som förasökt i första halvlek var matchens bästa spelare (han hade också röstats fram till detta, och fick också högst betyd dagen efter i Sunday Mirror). Sämst hade Glen Johnson varit och det hade varit på tiden när Mourinho ersatte denna sorgliga back med Gallas. Sen hoppade jag på tunnelbanan för att checka in på mitt hotell, i vars närhet jag föredrar att supa pga risken att gå vilse i främmande storstad i fyllan. På matchdagar öppnar de upp en speciell nedgång till tunnelbanan vid Stamford där de inte tar upp inträde, utan man förväntas istället betala när man kommer fram (jag hoppade dock i likhet med ett par andra supportrar över spärren för att slippa förklara).
Min avslutande rekommendation gäller boendet. Det ligger ett jäkla schysst område på Norfolk square med ca 50 hotell alldeles vid Paddington. Enda nackdelen är att det är ett traditionellt Spurs-område så folk är inte helt hjälpsamma när man frågar om vägen. Fördelen är att dan efter om du åker via Heathrow så går en Heathrow-express varje kvart från Paddington. Till skillnad från Stanstead tar resan också bara 15 minuter (dan efter så åkte jag SAS till Landvetter i en odramatisk hemresa). Du slipper också byta tunnelbana mellan Stamford (Fulham boulevard) och Paddington. För att summera mina tips:
1) Glöm inte pass eller Schengen-ID från 1 oktober, och se till att ha växlat pengar hemma innan avresa (gärna ett tiotal enpunds-mynt).
2) Se till att ta med dig pålitlig mobiltelefon, extra-batteri, laddar-adapter (de har löjliga eluttag i England) och viktiga telefonnummer nerskrivna på papper.
3) Skriv gärna ut kartor/ vägbeskrivning från nätet för hur du tar dig från flygplats till hotell, arena och andra saker du tänkt besöka (var fan ligger tex Millenium dome?). London är lika stort som hela Sverige, och det går inte att säga ”jag åker in till centrum och frågar mig fram”.
4) Det blir praktiskt mycket enklare med kommunikationer och biljett-överlämning om du åker genom en seriös researrangör än på egen hand.
5) Se till att du får en official ticket om du inte köper direkt via http://www.chelseafc.com/.
6) Kom i tid till arenan för att undvika stress och för att prata lite med supportar; det förhöjer spelupplevelsen, du får öva engelskan och lär känna nya människor. Kolla tex skysports match-preview och bilda dig en lagom provokativ uppfattning om nåt (”vi borde sälja Robben”), så får du snabbt igång en engagerad diskussion med folk du inte känner.
7) Ta på dig yllestrumpor och långkalsonger om du reser under höst-vinter. Stamford har ett utskjutande tak mot regn och ett antal jättelika infra-värmare, men kylan nerifrån måste du isolera bort.
8) Rusa inte för att hinna med första tunnelbanan, utan dröj kvar i området och ta en pint med andra supportrar i lugn och ro.
9) Planera ditt boende så det blir smidigt att ta sig fram och tillbaka till flygplatsen. Tråkigt att lägga en massa timmar på strulande och dyra kollektivtransporter istället för att uppleva London bara för att tjäna nån hundring.
10) Annan dag än matchdag så går det att beställa guidad tour på Stamford bridge; det kostar 8 pund och kolla med tours@chelseavillage.com för bokning.
11) På söndagar ger Sunday Mirror ut en sportbilaga över lördagens PremierLeague-matcher som är intressant att läsa.
12) Se till att åka och att skryta om detta för dina polare. Ta gärna ett par MMS med mobilen och skicka direkt från stadium.
Mattias Gerdås
