Bakom fiendens linjer - Londonresa november 2005
Den 18 november bar det av till London för två matcher på helt olika nivå. På söndagen var det derby i norra London när våra Hammers skulle besöka en gammal bekant, Tottenham Hotspur. På lördagen var det League 2 som gällde.
Upton Park
På lördag förmiddag var det dags för den obligatoriska turen ut till Upton Park. Dimman låg tät ute i östra London, men ju mer solen värmde, desto mer skingrades dimmorna. Väl framme vid Upton Park blev det en del shopping i den utomordentliga butiken, ett tyst betraktande av minnesplatsen utanför Upton Park, där avlidna Hammers-supportrar hedrades. Foton togs av statyn vid The Boleyn samt av det legendariska caféet Cassetari’s på Barking road, som på femtiotalet blev en mötespunkt där spelarna i laget hade långa och många diskussioner om fotboll. Legendarerna Malcolm Allison var en av förgrundsfigurerna i denna ”Academy”. Rundturen avslutades med en välförtjänt pint Tetley’s på The Boleyn innan det var dags att åka tillbaka till hotellet.
Leyton Orient
Efter besöket på Upton Park åkte vi till hotellet och tippade av allt jag köpt i shopen. Efter en stadig lunch var det dags att bege sig ut till East End igen, den här gången till West Hams grannar, Leyton Orient. De håller till i League 2. Vid tidpunkten för matchen ledde de serien medan deras motståndare Stockport County låg i botten. Det såg med andra ord ut som om det skulle bli en enkel match för hemmalaget. Redan på stationen ute vid Leyton stod poliser till häst och vi började undra vad som var på gång. Allt gick dock lugnt och städat till. Efter en liten promenad genom området kom vi fram till Arenan Matchbook Stadium, f.d. Brisbane Road. För tillfället är arenan under ombyggnad och den tar knappt åtta tusen åskådare. Brorsan och jag köpte ett varsin Orient-halsduk och gick in. Vi fick platser på andra sidan skiljeväggen från den manstarka och röststarka Stockport-klacken.
Matchen startade i ett för oss förvånansvärt högt tempo. Fotbollskunnandet var det dock lite si och så med, men tempot bestod hela matchen. En egenhet med planen upptäckte vi rätt snart, den lutade rejält i planens längdriktning! Ena målet stod en knapp meter högre än det andra. Dessutom sluttade planen nedåt ut mot hörnflaggorna i den låga änden. Intressant! Hemmalaget hade nerförsbacke i första halvlek och tog också ledningen. Bortalaget kom dock snart igen och krigade sig till en kvittering, ett mönster som skulle upprepa sig i andra halvlek. I paus var det kö till kioskerna där det langades varma pajer, thé och öl i långa rader. Stämningen var gemytlig och väldigt hemtrevlig. Bortaklacken ledde läktarkampen klart. Det blev också Stockport-fansen som fick sista ordet när de kvitterade mot slutet, till hemmasupportrarnas förtret.
Sammanfattningsvis vill jag verkligen rekommendera alla som kan att försöka gå på en match i en lägre serie när ni ändå är över i England. Vi fick betala 16 pund per biljett och det var absolut inga problem att köpa på plats. Dessutom var det ren avkoppling att bara få sitta och insupa atmosfären på arenan. Supportrarna häcklade varandra med en stor glimt i ögat. Ordning och reda med många hjälpsamma publikvärdar. Gå om ni kan!
White Hart Lane
Vi åkte ut tidigt till White Hart Lane och kom ut vid elvatiden på förmiddagen, två timmar innan matchstart. Ju närmare vi kom arenan desto trängre blev det. Vi stegade in i en av klubbens butiker där brorsan handlade till sig själv och en Spurs-kompis. När det var avklarat tog vi en promenad i sakta mak runt arenan. Eftersom jag inte skulle sitta bland Hammers-fansen var jag ”civilklädd” denna dag, vilket gjorde att åsynen av enstaka fans i de rätta färgerna utanför arenan värmde i hjärtat. Väl inne på arenan slogs man av skillnaden jämfört med min vanliga hemmaarena, nationalarenan i Råsunda. Klubbfärgerna går igen överallt och det ser välstädat och välskött ut, något som man inte är bortskämd med i Sverige, direkt. Vi hade biljetter i ena hörnet av arenan rakt över från West Ham-fansen. Väl uppe på läktaren upptäckte jag snart att jag satt mitt i den tillresta kontingenten från THSS, den svenska Spurs-supporterklubben. Bara vitt och blått överallt, själv var jag ju civil.
Stämningen var enorm under hela matchen. Även efter Midos ledningsmål fortsatte Hammers-klacken att sjunga och höras. Lagen bytte chanser med varandra och publiken levde med. Klimax nåddes dock när Anton nickade in kvitteringen mot slutet av matchen. Jag var nog inte den enda som trodde att West Ham skulle få lämna WHL utan poäng vid det laget. Det krävdes en stor dos självbehärskning för att jag inte skulle hoppa upp och skrika ut min lycka. Det gällde bara att se nollställd ut. Strax efter blåstes matchen av och jag lämnade läktaren tillsammans med alla besvikna Spurs-supportrar. Väl ute på gatan var det dock dags att sätta på det stora segersmilet. För mig var det ju en perfekt match. Vara på plats när West Ham vände nederlag i något som nästan kändes som en seger, ibland är det lätt att hålla på West Ham. Kvällen ägnades åt en middag samt att se El Classico på Skysports. Somnade nöjd och trött.
Hemresa
På måndag eftermiddag var det dags att åka hem. Vi åkte ut till Stansted i god tid bara för att upptäcka att flyget till Skavsta var inställt. Det blev en lång natt i väntan på flyget till Malmö på tisdagsmorgonen. Det var åtta flyg som ställts in vilket gjorde att flygplatsen såg ut som ett flyktingläger på natten, folk låg och sov överallt. Väl i Malmö var det full fart in till centralstationen för tåget hem till Stockholm. Väl hemma var det bara att slänga av grejerna hemma, åka in till stan igen och ta flygbussen till Skavsta för att hämta bilen. Vid nio på kvällen var det en mycket trött Hammers-supporter som till slut kunde sjunka ner i soffan hemma och pusta ut.
