Den 116:e Chelsea resan, del 2.
Veckans höjdpunkt var givetvis resan till Bryssel. En sista hälsning till George Best hann vi också med.
Söndag 20/11.
Större delen av dagen tillbringades på diverse pubar i området, samt ett flitigt visa korts användande på Megastore. Dyrt blev det i alla fall. Vissa saker lär man sig aldrig?
Måndag 21/11.
Tidig frukost på Swiften. Detta var Oscars stora dag. Den första arbetsdagen på Stamford Bridge. Han gick med ovanligt lätta steg mot arenan denna förmiddag. Tacka fan för det.
Det tog grabben en halv dag så var han kändis överallt bland de anställda. ”-Hello Oscar”, hördes överallt. Själv har jag strukit omkring i området sedan 1978, men inte är det någon som hejar på mig inte. Oscar har skrivit en egen krönika om tiden på Stamford Bridge, så jag lämnar detta ämne i hans ägo. Del ett är redan publicerad, och mycket läsvärd.
Genomförde ett timslångt möte med Diane där vi diskuterade frågor rörande supporterklubben. Ser ut att bli en del förändringar inför nästa säsong. Vad som kommer att hända fastslås i början av 2006. Informerar om detta så fort vi får besked.
På kvällen tåg vi tåget från Waterloo till Aldershot, för och bevittna Chelseas reserver ta sig an Portsmouths dito. Vi kom iväg lite sent från Shed Bar, så vi missade halva första halvlek.
Recreation Ground i Aldershot har en publikkapacitet på 7 500, och idag fanns väl 500-600 på plats. Aldershot Town FC i Nationwide Conference (amatörliga) spelar normalt på arenan, och laget har ett snitt på 2 500 på sina matcher. Aldershot Town har två före detta Chelsea spelare i laget, Darren Barnard och Nick Crittenden. Matchens enda mål kom i den 39:e minuten då Danny Hollands snyggt prickade in ett skott vid ena stolproten. Yeeeeesssss!!!!
Tisdag 22/11.
I London finns ju som bekant en uppsjö av museum. Numera finns det även ett på Stamford Bridge. Efter att Oscar slutat ännu ett arbetspass inne på arenan vid 15-tiden på eftermiddagen, beslöt vi oss för att besöka Chelsea Museum.
Det var väl helt okej, ungefär vad jag hade förväntat mig. Nämnas kan att i en av montrarna i lokalen fanns en hel del fotografier på diverse saker förknippat med klubben. Tre av mina kompisar fanns på ett av dessa. Bromley, Fluffy och Toombsy på den berömda bilden från snö matchen i Tromsö. Trevligt.
Oscar och jag tog tunnelbanan till White City, och gick på QPR-Preston på tisdag kvällen. Kontrasterna till Premier League var slående. En trevlig steward följde med oss till biljettkontoret och såg till att vi kunde köpa biljetter. Vi fick ett mycket bra bemötande överallt. QPR säljer dessutom biljetter för vuxen + barn till samtliga sektioner på arenan, ända fram till avspark. Vi satt på huvudläktaren och betalade endast £28 för vuxen och £14 för barn. Matchen var riktigt underhållande och de 10 901 på Loftus Road fick till slut se bortalaget vinna med 2-0. Annars hade kanske 3-3 varit ett rättvisare resultat med tanke på alla målchanser. Kallt som fan var det också.
Onsdag 23/11.
Tidig väckning, och avresa till Belgien. Vi hade sedan tidigare bokat resa med Chelsea Village Travel till Bryssel, eftersom en dagstripp passade oss bäst denna gång. Genom goda kontakter inom klubben hade vi fått plats på buss nummer tre trots att dessa endast var tillgängliga för säsongsbiljett innehavare. £110/person inkluderade bussresan tur och retur samt matchbiljett.
Dessa borta resor i Europa är värda alla uppoffringar i form av ledighet, resande och ekonomiskt utlägg. Det här såg vi verkligen fram emot.
Exakt 08:10 rullade de fem bussarna ut från Stamford Bridge med destination Vandenstock Stadion i stadsdelen Anderlecht. Belgien blev nummer 16 i statistiken över mina besökta länder med Chelsea. Det här var första gången vi åkte organiserat med klubben, och det var viss skillnad mot bussresan jag gjorde en tisdag kväll till Portsmouth i april1984. Den gången var det en huliganbuss ner till Fratton Park. 2-2 slutade den matchen i Canon League Division Two. Vilken kontrast om man jämför med Champions League resan. Dessutom så är det alkoholfritt som gäller på dagens bussar. Det var det inte 1984.
Träffade på ett par bekanta ansikten vid första stoppet strax innan Folkestone. Chelsea Dave från cfcuk fanzinet och medverkande i Football Factory filmen, Gary från Putney och Barry Osborne, som driver Angel & Crown puben i Bethnal Green, var också med på denna European Tour.
I Folkestone körde de på alla bilar och bussar på stora ”Shuttles”, som var som jättelika godsvagnar i plåt. Sen så rullade vi iväg i Eurotunneln, en färd på 30 minuter. Hann också med ett stopp i Osteende på en chokladfabrik, där de flesta bunkrade upp med billiga cigaretter och sköljde ner resdammet med ett par Stella.
Vid ankomsten till arenan fick samtliga en lapp med direktiv från den belgiska polisen, med anvisningar om vart vi fick åka. Tunnelbana in till St:-Catherine och Beurs området i centrala Bryssel var vad som gällde för de tillresta Chelsea fansen. Vi fick poliseskort hela vägen dit, och jag måste verkligen berömma den belgiska polisens insats. Låg profil och koll på läget.
Ringde Tobbe och bestämde träff i centrala Bryssel. Sir, Martin och Sanjin var också på plats ifrån Sverige. Kul och träffa er igen, grabbar.
Den irländska puben O Reilly`s blev första anhalt. Fullpackad med Chelsea Boys. 90% klädda i Stone Island, och en väldigt hög medelålder. Många kära återseenden och ryggdunkningar blev det. Och så frågan, -”Is the big man here”? –”No he was in Seville so he couldn`t make it here”. The big man = Thesslund. Är man legend så är man.
Svensk gänget gick därefter på en Thai restaurang och laddade upp med god mat, vin och öl. I tunnelbanan tillbaka till arenan dominerade Chelsea sångerna hela vägen in. Härligt!
Det är alltid enkelt och vara svensk när man ska ta sig igenom polisens avspärrningar. Vi körde den taktiken även denna gång. De ville hindra oss från att besöka en pub i närheten av arenan. –”We´re from Sweden, Zetterberg, you know”. Det fungerade nu också, och vi fick vår öl.
Inne på arenan hade vi platser på ena kortsidan, Tribune 2, block Y2, stol 119-120. Vi var väl aldrig i närheten av vår egentliga plats, utan klev in där det fanns en lucka. Då det är bortamatch i Europa med Chelsea så ställer man sig där det råkar finnas plats. Fler ryggdunkningar och många kända ansikten på läktaren.
Efter en farlig Anderlecht chans i början, där de borde ha gjort mål på ett pass in från Chippen, så tog Chelsea över och avgjorde till ställningen med två mål inom loppet av sju minuter. 1-0 Crespo och 2-0 Carvalho. Därefter kontrollerade Chelsea matchen.
På läktarna dominerade Chelseas tillresta helt och hållet, och sångerna avlöste varandra. Jag tror vi körde, ”Hello hello, we are the Chelsea boys…..”, säkert 30 minuter i sträck. Det är så här det skall vara. Fullt ös hela tiden. Underbart. Inte en Corporate Wanker i sikte.
Nöjda med resultatet satte vi oss på bussen tillbaka mot London. Vinkade hejdå till den framkörda vattenkanon bilen, som aldrig behövdes användas denna afton.
I Calais hade vi en dryg timmes väntan innan transporten under kanalen. Gary från Putney hade hört att fyra Chelsea fans hade hamnat på sjukhus efter ett överfall i en park. En stor grupp hemmafans hade attackerat en mindre grupp Chelsea med diverse tillhyggen.
Tillbaka på Stamford Bridge 04:42 på torsdag morgon. Det var med trötta steg vi gick mot Swiften, för en välbehövlig och välkommen vila.
Torsdag 22/11.
Efter lunch åkte vi in till Harrods där jag lyckades spendera närmare femhundra spänn på godis och leksaker till våra kattungar, Chelsea och Lampard. Husse han är snäll han.
Träffade Peter Osgood inne på Shed Bar och småsnackade lite med honom.
Kvällen tillbringade vi med Oscar på en Thai restaurang på King`s Road.
Fredag 23/11.
Följde med Oscar till arenan, där han tackade för sig, och överlämnade blommor till sin handledare, och en kasse öl till killarna han jobbat ihop med under veckan. De visade oss runt lite i de uppfräschade omklädningsrummen och övriga utrymmen under East Stand.
Kan berätta att de använder, Mascot R14 frön till gräset och Microfine 5.0.20 för gödning på Stamford Bridge. Var nämligen och petade lite på säckarna. Tankarna fanns på och ta med en hörnflagga hem, men jag avstod detta.
Vi hade ett par timmar på oss innan avfärd mot flygplatsen, så vi bestämde oss för och åka upp till Cromwell Hospital, där fotbollslegenden George Best låg för döden. Kändes ganska självklart eftersom vi har träffat honom på Phene Arms puben nära King`s Road vid ett flertal tillfällen, och George har alltid varit schysst mot oss.
Vi kom upp till sjukhuset 12:45, lade ner en bukett rosor samt en sista hälsning från Chelsea Supporters Sweden. Tio minuter senare somnade George in för gott. Ytterliggare fyrtio minuter senare kom hans familj ut och förkunnade för det stora pressuppbådet att, George Best avlidit. Thanks for all the great memories. RIP George.
Kan väl också berätta att Best var nära att skriva på för Chelsea 1971, men dessvärre blev det ingen övergång. Vid ett tillfälle har han dock dragit på sig Chelseas matchtröja, och gjorde då två mål. 24:e november 1975 spelade han för ett Chelsea lag bestående av gamla blåvita spelare mot dåtidens Chelsea lag. Matchen på Stamford Bridge var Peter Osgoods Testimonial.
Kan väl avslutningsvis nämna att det blir tre matchtröjor med Adidas nästa säsong. Hemmatröja, reservställ och en särskild som skall användas i Champions League. Jag som redan har så trångt i garderoben.
Fluffo hade shoppat en hel del under veckan, så det var inte direkt oväntat att jag fick böta £18 för 4kg:s övervikt på bagaget. Efter de sista två inköpta ölen på flygplatsen hade vi tillsammans endast 50p kvar. Dessa skänkte jag till killen bakom baren. Snacka om timing med valutan.
Noll engelska pengar kvar efter veckans vistelse på de brittiska öarna, men väldigt rik på trevliga minnen. Det är väl ändå det som räknas?
Cheers everyone…
Läs även del I:
http://www.svenskafans.com/england/chelsea/artikel.asp?id=108894
