Skator sista anhalt innan julstöket
Upton Park kommer att vara fyllt till bristningsgränsen på lördag när en förväntansfull hemmapublik ser Hammers möta Newcastle.
Jag har en kompis, som vid sidan av en massa goda egenskaper också är hängiven Arsenal-supporter. Några år under 90-talet bodde hon i London och kunde följdaktligen på allvar odla sin något obskyra passion.
Ett sådant tillfälle inföll i maj 1998. FA-cupfinal på Wembley, Gunners mötte Newcastle och efter mål av Overmars och Anelka kunde min kompis fira ordentligt. Dagen efter, när hon är på väg hemåt, råkar hon passera en pub som är befolkad av svart-vita fans från de norra delarna av England. Detta gäng ”Geordies” ser henne genom fönstret och oturligt nog har hon fortfarande på sig sin röd-vita Arsenal-tröja.
Denna chans att kanalisera en del av frustrationen efter finalförlusten missar inte gänget på puben. De rusar ut, tar ett fast tag om min kompis och släpar in henne på toaletten. De ger henne en lång, iskall dusch med kläderna på. Efter avslutat ärende låter de henne löpa.
Tro nu inte för en sekund att min kompis på något sätt uppskattade den minst sagt omilda behandlingen. Hon kan ändå konstatera att inte ett enda slag utdelades under tumultet, än mindre fanns det antydningar till sexuella övergrepp eller liknande. Stämningen kunde snarare under hela förloppet beskrivas som tämligen gemytlig, och hon kunde efteråt inte anklaga denna pöbelhop från Newcastle för något ”mer” än just den iskalla duschen.
Det är på många sätt ett grymt öde att vara Newcastle-anhängare. Att laget förlorade den där cupfinalen 1998 är nämligen precis som det brukar vara. Det ligger liksom inte i deras ”natur” att ha flax som vissa andra och få möta gäng som t ex Millwall i en cupfinal, nej redan året därpå spelade man åter på Wembley och denna gång hette finalmotståndarna Manchester U. Ny 0-2-förlust (Sheringham gjorde det första, förresten) och så här har det fortsatt in på detta sekel: 1-2 mot Chelsea i cupsemin 2000; 0-0 och 4-4 mot franska Troyes i Intertoto-finalen 2001 (man förlorade på färre bortamål); 1-1 och 0-3 mot Arsenal i cupkvarten 2002; 0-0 och 0-2 mot Marsielle i UEFA-cupsemin 2004; 1-4 i cupsemin mot Man U 2005 och dessutom, samma vår, 1-4 i UEFA-cupkvarten mot Sporting Lissabon efter att man vunnit första matchen med 1-0.
Trots detta ständiga stupande på mållinjen är Newcastle United av tradition ett bra fotbollslag, alltid oerhört tuffa att möta på hemmaarenan S:t James Park och i sina bästa stunder är man sinnebilden av brittisk fotboll när den är som bäst – eller i alla fall när den är som mest underhållande. Tufft men inte gnälligt och full fart framåt. Mitt intryck är att lagets stora, hängivna och lidelsefulla supporterskara verkar ha en beundransvärd förmåga att skaka av sig alla missräkningar. Jag är övertygad om att den svart-vita klack som i våras på José Alvade-stadion i Lissabon såg ut som fiollådor i ansiktet när UEFA-cupdrömmen försvann all världens väg, inte behövde många timmar på sig för att ännu en gång blicka framåt mot nästa match, nästa möjlighet att se de sina vinna den där titeln som tycks så nära men ändå är så långt borta. Kanske, kanske är det så, att min ”duschade” kompis har denna förmåga hos Newcastle-fansen att lägga förluster bakom sig att tacka för att det inte skedde betydligt otrevligare saker den där majsöndagen för dryga sju år sedan...
Den här säsongen har hittills gått trögt för ”skatorna” med få resultat som varit överraskande i positiv bemärkelse, t ex har man på de tre senaste bortamatcherna varken tagit poäng eller gjort mål. I tabellen ligger man i nuläget på en tionde plats, tre poäng bakom West Ham. Å andra sidan slog man Arsenal i lördags (1-0) efter mål av Nolberto Solano i 83:e matchminuten. Och mot ett lag som innehåller ”the likes of” Alan Shearer och Michael Owen måste man förstås alltid vara på sin vakt.
På sin vakt bör man nog också vara när man möter West Ham numera. Det tog oss 15 matcher att bli bästa nykomling men hela hösten har, med några få undantag, varit ett enda långt party för oss Hammers. Den frustration som vi kände för ett år sedan, då vi varvade enstaka starka insatser med desto fler bottennapp och alltför många särdeles medelmåttiga prestationer, har ersatts av en glädje som är kryddad av viss häpenhet och en stor dos beundran över vad spelarna och Pardew visar upp nuförtiden.
I takt med lagets framgångar och utveckling stiger också förväntningarna. Vi, som för ett år sedan kände oss tvingade att ställa in oss på flera års harvande i skymundan, känner nu vittring efter, i alla fall med våra mått mätt, ganska stora saker. På lördag kommer alla Hammers, oavsett om man är på plats på Upton Park, är på puben eller hemma i TV-soffan, att ha höga förväntningar. Den oro som vi kände efter Gabbidons skada mot Blackburn har avtagit betydligt efter försvarets uppträdande i senaste matchen mot Everton. James Colllins, som gjorde sin första hela Premier League-match, visade sig hålla måttet och en del av oss som inte såg drabbningen på Goodison Park kunde i alla fall värmas av de fullständigt lyriska omdömen som webbradio-kommentatorerna fällde om Anton Ferdinand. ”He´s better than his brother. Absolutly terrific.” Även Repka framkallade f ö superlativer från reportrarna vid flera tillfällen, något han gör sig förtjänt av oftare än många tror.
Då Nigel Reo-Coker är frånvarande pga skada ett tag till, och unge Noble inte riktigt räckte till i sitt senaste framträdande, har man känt en viss oro även när det gäller vårt mittfält. Hur god värdemätare en bortamatch mot Everton är känns aningen oklart men i det sammanhanget dög i alla fall Mullins och vår andra debutant, mannen som inte lyckades övertyga i läskligan för Watford för en kort tid sedan – Carl Fletcher – gott i samarbetet med Benayoun och Etherington. Yossi är en gudabenådad spelare och som jag tjatat om så många gånger förr, trots sin fysik har han väl ingen överman när det gäller att jaga utan boll. Ethers verkar mer och mer anpassa sig till Premier League-tempot, hans förarbete till segermålet senast höll hög klass.
Matchen mot Newcastle är den sista före jul. Sedan stundar nio dagars vila innan ett intensivt matchande, fyra ligakamper på åtta dagar, tar vid. Inför detta kraftprov och viktiga fas av säsongen tycks vi, något överraskande, stå väl rustade vad gäller anfallsvapen. Sheringham är småskadad men är nog fit for fight relativt snart och för tillfället saknas han inte alls. Det beror inte minst på Bobby Zamora. Det är ju inte klokt egentligen vad den mannen tar sig för numera. Vilket mål han gjorde mot Birmingham, vilken klinisk avslutning mot Blackburn, och senast mot Everton var han på rätt ställe, så som notoriska målskyttar brukar vara. Som kontrast, läs följande citat om Z-man, hämtat från KUMB:s matchrapport efter 0-1-förlusten mot Millwall i slutet av november förra året, alltså för knappt 13 månader sen:
”Poor old Bobby. The hapless Zamora offered absolutely nothing up front on a day where he could have gone from zero to hero. A key moment in the second half summed it up when he had the chance to shoot but laid off a misplaced pass to NRC. Pardew's departure will hopefully signal the end of Zamo's days in a claret and blue shirt.”
Notera att citatet inte bara sågar Bobby jämns med fotknölarna, det förutsätter också att Pardews dagar i West Ham är räknade. Så fel KUMB, och många av oss andra, hade! Och så skönt att vi hade så fel! I nuläget gör Z-man rent av Pardews gråa hår ännu gråare (om det nu är möjligt) när han funderar – ”ska jag verkligen ut och handla en toppforward i januari?”
Vid sin sida har Zamora som bekant Marlon Harewood och jag blir lika lycklig varje gång den killen gör mål. Främst för att det är så viktigt att vår förstestriker sätter sina chanser, än så länge verkar han dessutom behöva näta för att inte gå ner sig i dåligt självförtroende, i såna lägen ödslar han gärna mycket energi på gnäll och protester. Jag gillar att Marlon nätar också av en annan anledning – jag vill se vilken målgest han tänker ta till den här gången. Hans första i höst, efter 1-0-målet mot Aston Villa, var lysande. När han hyssjar den stora hemmapubliken, väl medveten om hur många tusentals på läktarna som starkt ifrågasatt hans duglighet som skarprättare. En kul grej i samband med ettan på Villa var förresten att Sheringham, i samband med omkramningen av målskytten, flera gånger försökte flytta bort Marlons pekfinger från munnen - utan framgång. Tvåan på Villa avslutades med pardans med Ferdinand, ett nummer dessa båda har bjudit på några gånger förr. Min favorit är ändå gesten efter segermålet mot Birmingham häromveckan. När han med ”uppumpad” bröstkorg och kaxig blick gör en mallig figur inför West Ham-fansen bakom hemmamålet. Efter senaste målet, 2-2-nicken på Blackburn, blev det inte mycket till målgest. Då gjorde han istället en annan grej som förvånade en aning. Trots att det nästan återstod en halvtimme av matchen, och vi just kvitterat, hämtade han raskt bollen i nätmaskorna, så där som man brukar göra efter att ha reducerat i slutminuterna. Nu förlorade vi ju den matchen till slut men tilltaget tyder onekligen på att Marl-On Fire i dessa dagar aldrig går för annat än vinst.
Vi Hammers vet mycket väl att inga träd växer till himlen. Förutsättningarna för en riktig kanonmatch på lördag är ändå goda. Canal+ Sport sänder, kl 16 börjar det, se till att du inte går miste om det här. Om inte annat för att West Ham lyser med sin frånvaro i TV-tablåerna hela jul- och nyårshelgen. Nästa gång TV är på plats när Upton Park kokar är 2 januari när det lite ”finare” London i form av Chelsea är på besök. Men dit är det långt, innan dess ska Hammers möta Portsmouth, Wigan och Charlton och då får vi trösta oss med varandras sällskap på forumet istället.
Laget på lördag bör bli detsamma som senast:
Carroll
Repka, Collins, Ferdinand, Konchesky
Benayoun, Mullins, Fletcher, Etherington
Harewood, Zamora
På bänken: Hislop, Dailly, Newton, Bellion, Aliadiere
