West Ham efter Newcastle
Inför de kommande jul- och nyårshelgerna, som är viktiga med tanke på det täta matchandet, har Hammers vunnit en gång mer än man förlorat. Detta ger en nionde plats i Premier League och en marginal på 12 poäng till det nedre strecket.
I lördags blev vi påminda om att vi ännu inte är ”the finished article”. Tredje hemmaförlusten inkasserades och även om motståndarna Newcastle, med målkungen Michael Owen i laget, siktar på en Top 6-plats, så är man nog inte alltför enögd om man hävdar att West Ham var det bättre laget.
Med detta inte sagt att Newcastle vann orättvist. Det räcker som bekant inte att ha mycket boll, man behöver komma till avslut också och fr a – bolluslingen måste in. Ett självmål av Solano och en fullträff på straff var vad vi mäktade med framåt denna gång och eftersom våra gäster tvingade Carroll att vittja nätet dubbelt så många gånger blev det till slut odiskutabla 4-2 i resultatprotokollet.
Det har sällan känts som försvarsspelet haft en prioriterad betydelse i West Ham United. Alan Pardew har ändrat på den saken och med blivande landslagslåset (tar över efter Rio i EM 2008?) Anton Ferdinand i laget har vi en bra grund att stå på. Beståndet ser även i övrigt aptitligt ut om vi snackar mittbackar med svårpasserade Danny Gabbidon samt framtidsnamnen James Collins (som får knappt godkänt efter insatsen i lördags) och Elliot Ward i truppen. Den sistnämnde är ju utlånad till Plymouth f n men kanske är det dags att kalla hem vår hjälte från i våras. En West Ham-supporter berättade på westhamonline.net:s forum att han var och såg matchen Plymouth-Crystal P i lördags. Han skriver: ”Ward was simply outstanding and the best player on the pitch. He had Andy Johnson in his pocket all game and won all his headers.”
Vår trend när det gäller insläppta mål är ändå negativ just nu. Under säsongens första sex ligamatcher fick vi bara fyra i baken (0,67 mål per match i snitt), under de följande sex landade vi på 1,17 medan de senaste fem matcherna gett föga hälsosamma 2,2. Nu har vi en del att ”skylla på”. Gabbi har varit borta nästan tre matcher pga skada, tre av de fem senaste har spelats på bortaplan och de båda hemmamatcherna har varit mot Rooneys Man U och Owens Newcastle. Det är ändå ingen tvekan om att vi på slutet varit mer sårbara än på mycket länge, Daillys medverkan i 2-3-förlusten mot Blackburn förflyttade i alla fall mig tillbaka till ”bad old days”, dvs läskligan de två senaste säsongerna. Och i lördags, med Collins/Ferdinand i mitten, ser det inte heller helt stabilt ut där bak. Repka bjuder Newcastle på 1-0, vid tvåan hittar vi inte positionerna på frisparken och när Shearer gör det matchavgörande 3-1 hänger vi inte alls med i svängarna. I en intervju på Canal+ innan matchen menar Pardew att mittförsvarets insats kommer att avgöra utgången och helt fel hade han ju inte. Det är bara att be en bön om att vi får ordning på grejerna till de kommande fyra matcherna. De spelas mellan annandagen och 2 januari och en alltför mager poängskörd där och vi kan vinka adjö till den trevliga tabellplacering vi hittills haft på den övre halvan. Det positiva är att Gabbidon lär vara tillbaka mot Portsmouth i nästa match men bara det räcker inte, det är nog en hel del Pardew har att prata med spelarna om för att åter skapa trygghet i de bakre linjerna.
Vad mittfältet anbelangar finns det mycket positivt att säga om dagens West Ham. Etherington på vänsterkanten har enligt min mening hittat Premier League-formen och är livsfarlig för motståndarförsvaren även på denna nivån och Mullins var lysande i lördags. Benayoun är, även om han varit bättre än senast, en kreatör av Guds nåde. Jag blev väldigt förvånad när israelen plockades av banan men förstod efteråt att han var lätt skadad. Att Pards och jag är själsfränder numera visas av gafferns uttalande om Benayoun på presskonferensen efter matchen. ”To be honest, after a performance like that, I'm more concerned about Yossi's injury than the result, especially with the busy Christmas spell coming up.”
I den bästa av världar har dock West Ham ytterligare en dynamo på sitt mittfält, en Joe Cole- eller Michael Carrick-typ som förmår slå de långa öppnande passningarna och som kan sätta ordentlig press på motståndarna inne i mitten. I sina bästa stunder är vår Reo-Coker en sådan spelare men det är nog först om sådär 2-3 år som han levererar spel av den kalibern i match efter match. Vi har hyfsat med komplementspelare även på mitten (Newton är nyttig, Noble kommer att bli nåt stort längre fram och Fletcher har skött sig klart anständigt när han fått komma in på sistone) men mitt förstaval i januarifönstret är Joe Coles okände tvillingbror. Köp honom, Pards!
Mycket har sagts om Harewood. ”Ritar-Ola” satt i lördags i Canal+-studion och lanserade teorin att Marlon fick storhetsvansinne efter sitt hat tric mot Villa i september och att det varit orsaken till den relativa måltorkan på sistone. Jag håller inte med om denna förenklade förklaring. Ola kan sin fotboll, inget tvivel om den saken, men hans spetskunskaper om enskilda ligalag lämnar nog en del i övrigt att önska, han verkade inte ens veta att vi kallas ”the Hammers” när Hegerfors testade honom. Dessutom menade Ola att West Ham aldrig anfaller med annat än Zamora/Harewood/Benayoun, något som jag har svårt att tro att t ex Etherington och Konchesky skulle hålla med om! Hur som helst, anfallsspelet fungerade inte riktigt som det skulle mot Newcastle, kanske en liten reaktion på de framgångar som Zamora/Harewood haft i matcherna innan. Annars tycker jag mig se att Harewood mentalt har växt de senaste veckorna, hans blick och kroppsspråk i lördags präglades mer av auktoritet än uppgivenhet, trots att matchen gick emot oss. Och straffen, hur säkert som helst, karl´n tittar ju knappt upp förrän han ska kolla vilken maska bollen hamnat.
Spelprogrammet innan det är dags för FA-cupens tredje omgång andra helgen i januari:
26/12 Portsmouth (b)
28/12 Wigan (h)
31/12 Charlton (b)
2/1 Chelsea (h)
Fem poäng på dessa fyra matcher är realistiskt men aningen för lite, som jag ser det. Jag tror inte det blir någon mot Chelsea, så det gäller att vinna en av de övriga och åtminstone kryssa i de andra två. En nyckelmatch för att julen ska bli god är väl att vi vinner den första mot Pompey – då kanske vi tar en tre-poängare till av bara farten.
God Jul, alla Hammers- och andra fotbollsvänner med förresten!
