West Hams sköna seger
För första gången på elva år vann West Ham mot Arsenal på Highbury. Detta var det sista derbyt som spelades mellan lagen och samtidigt match nummer 2000 på den klassiska arenan.
Arsenal inledde matchen som väntat i tempo furioso. Djupledsbollarna smattrade i gräset förbi den något stillastående backlinjen. Hemmaspelarna kom med fart samtidigt som det passiva bortalaget inte riktigt verkade ha förstått att domaren blåst igång matchen. Innan tio minuter hade avverkats hade Arsenal också skrapat fram ett par lysande målchanser men inte lyckats göra mål på någon av dem.
Efter de inledande tio minuterna började West Ham jobba sig in bättre och bättre i matchen. Inte så att man skapade chans på chans så som Arsenal hade gjort tidigare men man började åtminstone hålla i bollen. Laget lugnade ner spelet något och tog chansen att rulla runt och känna på bollen när man väl fick tag på den. Samtidigt som man försökte slå om snabbt så snart man fick en möjlighet till det.
24 minuter in i matchen kom också det oväntade ledningsmålet för bortalaget. En Arsenalspelare slog en lång felpassning som West Hams vänsterback Paul Konchesky kunde bryta. Han valde att omedelbart skicka bollen uppåt i banan där den skarvades vidare av en West Ham spelare innan kaptenen Nigel Reo-Coker fick en tå på bollen och grundlurade den för dagen ytterst mediokre Sol Campbell i Arsenals mittförsvar. Efter att Campbell sparkat hål i luften hade Reo-Coker fritt fram mot mål och kunde enkelt rulla in bollen mellan Jens Lehmans ben. Glädjen bland såväl spelare som supportrar gick inte att ta miste på.
Några minuter efter målet tvingades ett redan svårt sargat Arsenalförsvar byta ut sin första försvarare. Kerrea Gilbert som skadats några minuter tidigare, i en kamp med hårt arbetande Bobby Zamora, blev utbytt till förmån för mittfältaren Mathieu Flamini.
Sju minuter efter ledningsmålet var det återigen dags för bortalaget att fira. Återigen var Konchesky med i förarbetet när han levererade passningen som tog in Zamora till höger i straffområdet. Zamora vann duellen med den rutinerade mittbacken Campbell, vände upp och smekte med sin vänstra fot in bollen i det bortre hörnet. Ännu ett strålande vackert fotbollsmål värt att minnas av Bobby som är på väg att förtjäna den legendstatus som han fick i samband med sina insatser i play-off förra våren. West Ham ledde nu med 2-0 och supportrarna på St George i Göteborg började verkligen vädra segerchans. Alla var överens om att om laget bara kunde hålla 2-0 hela vägen in i paus så skulle det förstås sätta rejäla griller i huvudet på Arsenalspelarna.
Tyvärr gick det inte riktigt som vi hade hoppats. Trots att West Ham spelade relativt kontrollerat och Arsenal inte skapade speciellt många chanser efter de två målen tuggade de sig sakta men säkert in i matchen igen. I halvlekens sista ordinarie minut kom också målet som alla var överens om inte fick komma. Det var Thierry Henrys 151 Premier League mål, nytt rekord!
Manager Pardew hade inför matchen uttalat sig i riktning att han trodde att det skulle bli en svängig fotbollsmatch i publikens smak. Detta med tanke på Arsenals defensiva bekymmer och West Hams oförmåga att försvara sig samtidigt som man på sistone lyckats göra många mål. Han hade helt rätt i sina funderingar.
Till andra halvlek hade Arsenal gjort ytterligare ett byte. Arsene Wenger hade tagit det tuffa beslutet att peta sin mest meriterade försvarare, Sol Campbell. Den unge svensken Sebastian Larsson fick därmed chansen att spela en halvleks Premier League fotboll, dock på en ovan vänsterbacksposition.
Inledningen av den andra halvleken blev avvaktande. Inte alls den Arsenalforcering som de flesta Hammerssupportrar nog hade förväntat sig. Denna forcering inleddes istället efter ungefär 20 minuter då hemmalaget återigen började mata djupledsbollar in mot West Hams backlinje. De flesta bollarna kunde dock nickas bort eller rensas undan av ett heroiskt kämpande West Ham försvar.
West Ham hade kommit till spel med en i alla avseenden utom en väntad laguppställning. Det var den bekymmersamma högerbackspositionen som manager Pardew löst genom att sätta in vänsterbacken Clive Clarke. Clarke kom till West Ham från Stoke under sommaren och gjorde nu debut i Premier League. Det var ett vågat men lyckat schackdrag av vår ”gaffer” då Clarke klarade sig strålande sånär som på några minuter strax före att han blev utbytt i andra halvlek. Då hade han uppenbara problem med såväl van Persie som Henry och blev uppsnurrad gång efter annan.
Mitt under den allra värsta anstormningen kunde det för dagen ultraeffektiva West Ham gå till motattack på högerkanten. Dean Ashton och Nigel Reo-Coker hjälptes på högerflanken åt att stressa fram ett misstag från den orutinerade Sebastian Larsson. Reo-Cokers utsökta passning skar genom straffområdet som en varm kniv genom smör och möttes till vänster av Matthew Etherington som via ett par Arsenalben satte bollen i nätmaskorna bakom Lehman i hemmamålet. 3-1 och matchen var naturligtvis avgjord, eller?
West Ham är naturligtvis inte West Ham om man utan problem hade kunnat knyta ihop en match i slutändan och inte göra den spännande. I matchens sista ordinarie minut var det dags igen. Rutinerade skarprättaren och inhopparen Dennis Bergkamp sköt ett skott som Shaka Hislop i West Ham målet parerade, dock inte bättre än att Robert Pires kunde sätta returen. 2-3 och hela fyra minuters övertid var kvar. De sista minuterna kändes som timmar men när domaren satte pipan till munnen och blåste av matchen var lyckoruset totalt! Det är såna här matcher man som supporter lever för.
West Ham är för närvarande ett lag i harmoni. Man har hittat en glädje och en kämpaglöd som jag aldrig sett maken till i tidigare års upplagor. Manager Pardew har gjort ett enormt jobb genom att ersätta gamla trötta spelare utan passion med yngre förmågor som inte vill annat än att lyckas. Det här genomsyrar också det sätt man nu spelar fotboll på. Stundtals briljans blandas med oerhörda misstag samtidigt som man som supporter alltid kan se att alla alltid ger allt (eller i alla fall nästan alltid).
Skillnaden mellan lagen den här kvällen verkade vara att Arsenal i vissa stycken saknade den passion som jag beskrev ovan. Detta understryks inte minst av att den normalt så säkre mittbacken Campbell som byttes ut i halvtid helt sonika packade sin trunk och åkte hem. Man kan fråga sig vad för slags signaler det skickar till övriga spelare i laget? Och inte minst, det är inget riktigt bra tecken gällande lagandan och alla för en känslan som borde finnas i ett fotbollslag. Arsene Wenger har dock i efterhand försvarat Campbells tilltag med besvikelse vilket väl åtminstone är en trolig del i det hela. Arsenals största bekymmer för tillfället är dock alla de skador som laget har drabbats av. Skadeläget och att det offensiva spelet igår inte gav så mycket att klaga på borde fylla supportrarna med en liten känsla av förtröstan samt hålla undan de allra största domedagsprofetiorna. Riktigt så illa var det väl ändå inte?
West Ham har de senaste matcherna varit mycket effektiva. Något som man inte frångick ens mot självaste Arsenal. Tre mål på fem chanser talar sitt tydliga språk. Zamora går från klarhet till klarhet i frontlinjen där han gång efter annan visar sig ha såväl bra teknik som känsla och kylighet. Hayden Mullins är den osjungne hjälten på mittfältet. En man som jobbar i det tysta och utan att vara spektakulär. Han bryter upp motståndarnas anfall och har numera ett vårdat passningsspel. Ingen spelare var egentligen dålig i gårdagens West Ham. Konchesky blandade dock briljans och tabbar om vartannat men framförallt avslutade han matchen på ett mycket starkt sätt. Möjligtvis kan han må bra av att känna flåset i nacken av Clive Clarke som numera kan kalla sig Premier League spelare.
Första segern på Highbury på 11 säsonger var ett gott dagsverke av the Hammers. Laget är på god väg att säkra seriekontraktet inför nästa säsong. Detta med otroliga 14 matcher kvar att spela. Med tanke på de senaste årens kräftgång är det bara att hålla i hatten och hänga med. Vi bjuds på en tur det var länge sen vi var i närheten av. Passa på att njut så länge det varar, vi vet alla hur snabbt det kan vara över.
I´m forever blowing bubbles!
Arsenal - West Ham 2-3 (1-2)
0-1 Nigel Reo-Coker (25)
0-2 Bobby Zamora (32)
1-2 Thierry Henry (45)
1-3 Matthew Etherington (80)
2-3 Robert Pires (89)
Domare: M. Halsey
Publik: 38 216
