Resa: London calling City
Tjicka-tjing. Snabbstopp vid Stamford Bridge, tre poäng inkasserade av Man City och hem igen. Som tur är så är livet vid sidan av planen som vanligt lite mer färgstarkt
- You fuckin’ cunt, I’ve never fuckin’ stolen anything, you fuckin’ wanker, skrek den långsmale killen i rock och sparkade sönder en kartong med Chelseafanzines som vällde ut över asfalten.
Mannen vid försäljningsståndet försökte lugna honom men killen, till synes en av hans egna försäljare, stack ilsket i väg med kepsen nerdragen långt ner mot de intensiva bruna ögonen och med en packe fanzines under armen. Den långsmales ilskan stämma ersattes omgående av en gäll röst från en halvt påklädd äldre dam i fönstret ovanför ståndet, upprörd över allt skrikande tidigare.
- What is this?! Why do you come here?! You and the football can sod off!, skrek kvinnan, hängandes ut genom fönstret.
Mannen vid ståndet suckade men lyste upp när jag sträckte fram några pund för två olika fanzine.
- Football, eh? sade han med ett matt leende på läpparna och blinkade.
Klockan var bara tio på morgonen men det var på något sätt ett första och välkommet tecken på att fotbollen fortfarande lever. I all sin fula skönhet.
* * * * *
Jamaicansk ska från 60-talet strömmade ut ur högtalarna på den orientaliska restaurangen med det brittiskklingande namnet Jim Thompson’s. I denna kulturella smältdegel i hjärtat av Chelsea smekte den första pinten strupen strax före lunchtid. Många var supportrarna vid bardisken som också läppjade på en öl och stilla och närmast omedvetet gungade i takt till toner som i snart fyra decennier följt Chelsea.
Ungefär lika länge har Matthew följt laget. Men han har sett bättre ut. Det andra pubstoppet före matchen mot Manchester City blev klassiska Chelseahaket Imperial. Vid senaste besöket rådde vilt firande av ligaguld och fans svingade sig till barpersonalens förtvivlan i de enorma takkronorna av glas. Stämningen var betydligt stillsammare den här gången även om det var något vilt över Matthew. Hälsningsleendet blottade en tandrad i akut avsaknad av en framtand, avslagen i ett bråk i Birmingham.
- 3 000 pund. För mycket pengar, ursäktade han sig för att inget gjorts åt det gapande hålet.
Alan saknar inte tänder men lite vett. Matthews brorson känns ibland som en olycka på väg att hända. Ibland händer den också. Två gånger på senare år, faktiskt. Han är nu därför en 21-årig tvåbarnspappa med en tjej han undviker. Chav-varningslampan lyste också stark, blingbling i öron och runt hals glimrade till även i den sparsamma pubbelysningen. Men Alans hjärtat sitter på rätt ställe och det är vad som räknas.
Matthew fick också sällskap av alltid lika prydligt klädde fru Nicola och fotbollströjförseedde sonen Daniel och ett par andra engelska fans. Själv hade jag broder Christopher med flikvännen Sara med. Reseveteranen Brinken med döttrarna Matilda och Alexandra anslöt också som planerat efter shoppingrunda under förmiddagen. Tillsammans utgjorde vår lilla grupp i hörnet en mix av engelskt och svenskt, ungt och gammalt, med det gemensamma målet Stamford Bridge.
Matthew har varit där några gånger förut. Sammanlagt har det blivit cirka 1 300 matcher, hemma och borta, med Chelsea. Men han har inte bråttom att fylla på skörden. Han har gjort det till princip att missa avspark. Vi andra ger oss av ut i ljuset, nerför King Road, nerför Britannia Road och så är man där igen. The Bridge. The Shed till och med den här gången. Även om The Shed förstås inte är vad den en gång var är stämningen förvånansvärt bra. ”Fuck ’em all”, ”Carefree”, ”Ten men went mow” och framför allt ”Hello, hello” dras gång efter annan igång av Matthew Harding Stand och får genomslagskraft även i det hörn vi sitter upptryckta. Allting underlättas förstås av att Chelsea spelar bra. Didier Drogba trycker in både 1-0 och 2-0. Finns få saker som går upp mot upplevelsen av när ens lag gör mål och man är där. Närheten, känslan, tumulten, gemenskapen. Ögonblicken som gör att fotboll på plats aldrig kan ersättas med vad man serveras i tv-fåtöljen.
* * * * *
Det finns överlag en ömsesidig respekt mellan City- och Chelseafans. På Imperial fanns Cityfans i matchtröjor utan att några ögonbryn höjdes eller nävar knöts. Ett otänkbart scenario när Manchestergrannarna kommer på besök om några veckor. Själv hade jag också sett fram emot att träffa Chipper och Bovver, två Chelsea som funnits i kretsarna i alla år. Men jag fick efter matchen veta att det stannat på en annan pub med några Cityfans de känner från Englandsresorna som åkt ner, och inte orkat pallra sig de några hundra meterna till Stamford Bridge. Vem har sagt att en fotbollsmatch är viktig?
* * * * *
En annan minnesvärd episod under den första halvleken var Danny Mills som fick frispark med sig när han vid en nätt touch gjorde en dykning som heter duga. Men just som publiken vrede var i uppvällande så studsade Mills upp och vädjade till domaren om att inte ge Cole gult kort. Domaren lyssnade inte men det gjorde publiken. Spontana applåder. Det fick säkert inte Sylvain Distin av Stuart Pearce i pausen. Fransmannen fick ett andra gult kort efter att ha tjafsat med domaren efter halvtidssignalen om Drogbas andra mål. En onödigt hård bestraffning av Distin, i mina ögon, men fransmannen får skylla sig själv. Och han satte inte bara punkt för Citys chanser att komma tillbaka, han visade sig också ha spolierat chanserna till en underhållande andra halvlek. Matchtempen sjönk, Chelseasången tystnaden medan Cityklackens version på ”Oh when the Saints” rullades ut som en sövande matta från andra hörnet av The Shed.
- Inte bra, alldeles för passivt, sade Matthew efter matchen och skakade aningen missmodigt på huvudet.
Det flesta på Dixon’s vid Matthew Harding Stand höll nog med. Trots segern hade José Mourinhos ovilja att låta laget, under perfekta förutsättningar, få spela ut i andra halvleken gjort att någon segeryra inte riktigt infann sig. Buandet av tvåmålsskytten Drogba i slutet av matchen lämnade också en fadd smak i munnen som pinten på Dixon’s hade svårt att skölja bort.
Dagen avslutades där den börjat, på King’s Road. Hela det svensk-engelska sällskapet frossade i tapas och paella på den spanska restaurangen La Rueda. Vid ett bord i hörnet satt ett annat sällskap, inkluderandes ”Eccles”, en nu grånad men till det yttre uppenbarligen pigg man som är närmare de 50. ”Eccles” var en välkänd läktarprofil i Chelsea som åkte fast, satt inne men senare frigavs på grund av att bevis varit fabricerade och därefter investerade miljonskadeståndet i en ståtlig kåk i de mondäna kvarteren i Chelsea. Och Chelseaintresset har tydligen inte dämpats. Brinken återvände efter samtal med "Eccles" med armarna fulla med fanzinet ”Carefree”. Fler kända ansikten hängde i baren en halvtrappa ner, men tillsammans med Christopher och Sara vandrade jag ut i den milda men blöta Londonkvällen med sikte på sängen på närliggande hotellet London Town Hotel vid Earls Court.
* * * * *
Hur tryggt känns det att lämna priset för årets Chelsea-spelare till en Arsenal-supporter? Det var i alla fall vad som blev fallet när Chelsea Supporters Swedens pris för fjolårssäsongen påbörjade sin oglamorösa färd till sin ägare: John Terry. Ingen officiell utdelning i samband med match längre. Bara ytterligare ett tecken på att Chelsea vuxit ur sin gamla kostym. Prisen till spelarna har blivit för många, anser Chelsea. I stället tog en man i uniform bakom receptionsdisken med sympatier hos Arsenal emot priset.
- I’ll take gooood care of it, man, I hope it won’t break, sade han med bred jamaicansk accent och gapskrattade.
Det fortsatta samtalet gav bilden av en sympatisk man med förkärlek till svenskar som Ulrika Johnson och Svennis, även om de var ”trouble”, samt Fredrik Ljungberg och Thierry Henry. Fast man kan inte låta bli att - av flera skäl - undra om priset nådde fram till sin slutliga destination.
* * * * *
Ett snabbt ögonkast på tabloidernas löpsedlar dagen efter bekräftade den väntade typen av rubriker. Den här gången var det visst Drogba som borde elimineras från jordens yta sedan en boll tagit på hans hand före han satte sitt ena mål. Ett snett leende spred sig i ansiktet när jag lämnade tidningarna i sitt ställ och traskade ner mot tunnelbanenedgången för hemfärd. I'll be back. We’ll be back. Chelsea are back.
