Krönika: Alan Shearer – en legend
Beslutet är taget. Eller snarare, beslutet togs åt honom via en skada. Denna krönika är en hyllning till den bästa någonsin.
När man som barn växte upp med fotboll så fanns alltid de stora namnen där. I mitt fall var det främst spelare som Romario, Stoichkov och för den delen också våra egna Tomas Brolin och Ravelli. Det var då runt VM ´90 jag började intressera mig riktigt mycket för fotboll. Och det var dom spelarna man såg på TV och alltså var det de som gällde. Det här snacket om Pelé, Maradona och våran så kallade succé i Milan med bland annat Gre-no-li, det hade jag ingen koll på alls. Det var bara gamla människor som prata om dem. Gamla herrar som levde fast i sina gamla minnen. Så var det. Och så har det väl egentligen till någon mån alltid varit också. Visst, ju äldre man blev desto mer insåg man självklart storheten bland dessa sistnämnda legender. Men full koll på hur de ”gamla herrarna” tänkte det har jag aldrig haft. Förrän igår.
Det var då det slog mig.
Om tio år när jag pratar om fotboll. Då kommer inte namnen Romario, Stoichkov, Brolin och Ravelli vara de mest använda. Det kommer inte heller vara Maradona och Pelé. Utan det kommer främst vara Alan Shearer. Alan Shearer var i grund och botten den som fick mig intresserad av engelsk fotboll. Det var via sin övergång till tyneside han fick mig att hålla på Newcastle. Det är hans namn jag kommer att prata om sen med mina kommande barn med den där lilla extra värmen i rösten. Och det är säkerligen då jag kommer känna mig lika frustrerad som de ”gamla herrarna” måste känt sig när de pratade med mig om sina idoler.
Sir Alex Ferguson var den senaste i mängden som hyllade fotbollsspelaren Alan Shearer. Men det känns för mig överflödigt, det är bara att kolla hans målfacit och de individuella priserna han plockat hem. Det är hyllning nog. Jag tänker snarare fokusera mig på personen Alan Shearer. Vilket ironiskt nog är anledningen till att Shearer just inte gjorde större delen av sin karriär i Newcastle och inte i Man Utd.
I en fotbollsvärld av dagens Sol Campbells, Luis Figos och för att vara Newcastlerelevant, Sylvain Distin är det pengar som styr. Spelare som förhalar kontraktsförhandlingar för att få ett bättre utgångsläge sen när de skall byta klubb. Det faktum att det är klubben som i många gånger fostrat dem och gjort de till spelarna de är verkar glömmas bort lika fort som agenten påpekar löneläget för de så kallade Bosman fallen. Individuell ära sätts före lojaliteten till sin klubb. Så ser, tyvärr, dagens fotbollsspelare ut grovt generaliserade. Sen finns det som tur är spelare där kärlek till sin klubb är allt. Spelare som tackar nej till allt var andra ligor heter och med största sannolikhet större prisskåp i en annan klubb. Spelare som hellre glädjer de supportrar på den stadium de själva stod på en gång i tiden och hyllade sina dåvarande idoler.
En sådan spelare var Alan Shearer.
Alan Shearer är typen som ställer upp. Även om det i Newcastles fall skulle innebära en grymt dyr läxa. Världens dyraste faktiskt just då med sina 15 miljoner pund. Newcastle United hade till sin ungdomsakademi uttagning samlat ihop en massa spelare att scouta. Bland de var en ung Alan Shearer, hos sina klasskamrater troligen känd som en målkung redan då efter alla hans mål för skollaget. Problemet var bara att till denna session så fanns ingen målvakt. Då ställde sig Alan Shearer i mål. Och killen som veckan innan smällt in tvåsiffrigt antal mål i en skolmatch, själv, blev alltså testad som målvakt. Scouterna lär inte ha imponerats av något förutom möjligtvis hans utsparkar och han blev översedd.
Men Alan gav inte upp där, han gjorde något annat. Han stack till andra sidan England. Som 15-16 åring gick flytlasset och scouter för Southampton nappade direkt. Att han sedan bankade in ett hattrick mot Arsenal i sin debut och kom till Newcastle via en rekordförsäljning av en spelare under 20 det är en annan hyllning som sagt som statistiken får påvisa. Det jag vill ha fram med det här. Är att jag tror detta till en stor del dels säger mycket om allt han var beredd att offra. Familj och allt lämnades för hans tilltro på sig själv som spelare. Dels för att jag är övertygad om att detta är saker som gjort Shearer till den ledare han är.
Få är de unga spelare som slår igenom idag och inte drar med sig X antal skandaler. Senast i leden är Rooney för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och han är 20 bast. Sen som supporter av Newcastle är man närmast expert på olika sorters skandaler. Bowyer, Dyer, Bellamy, Robert, Souness… listan matchar snart björnligans brottregister. Men Shearer har stått utanför allt det där. Han hitta sig en fru istället under vistelsen i Southampton och växte upp. Inte en skandal under en hel karriär. En bedrift i sig bara det. Shearer satte alltid laget för sig själv. En lagspelare och för den delen även ledare som saknar motstycke.
Det är en av anledningarna till varför vi Newcastle fans älskar honom. Det finns många. Den största är nog annars att ingen spelare har nog någonsin varit så stolt att fått bära klubbens färger nästan varje helg mellan höst och vår. Och ingen spelare har nog fansen varit så stolta över att han haft de på sig i stort sett varje höst till vår i ett decennium nu. Att han under säsongen slog Jackie Milburns målrekord gjorde honom störst målmässigt. Men det kändes mest som ett sätt att fastslå vad alla redan visste. För mig är han störst. Inte bara som Newcastlespelare utan för mig är han helt enkelt bäst. Och han kommer så säkerligen vara till jag slutar berätta om denna fantastiske målgud den dagen jag trillar i graven.
Och om du, som liten grabb och nybliven fotbollssupporter nu läser detta och inte förstår allt detta hyllningssnack om någon som ändå slutat spela, tro mig.
En dag kommer du göra det.
Den som fick mig att inse det var Alan Shearer.
